Den centrala zonen sätter tonen

Läste Göran Erikssons analys i söndagens Svenska Dagbladet "Pragmatism nyckeln till segern". Den handlade om moderaternas framgångar. Ännu en bekräftelse på att SvDs politiska bevakning är bättre än DNs. Göran Eriksson skriver om ett anförande högerideologen och sociologen Hans L Zetterberg höll i den "Marknadsekonomiska klubben" på Lilla sällskapet för fyra år sedan. Det ligger för övrigt ute för läsning på www.zetterberg.com.
Anförandet handlade om den "centrala zonen", det vill säga de samhälleliga eliter som kontrollerar "makten, rikedomen, kunskapen, kulturen och andligheten". Zetterberg menade att bakgrunden till socialdemokratins långa regeringsinnehav är att arbetarrörelsen tagit kontrollen över massmedier, universitet, rättsväsende och kulturliv. Något som i och för sig kan diskuteras.
Men vägen till samhällelig hegemoni går inte genom ideologisk rätlinjighet, utan snarare via kompromisser och pragmatism. "Paradoxalt nog är pragmatism, inte dogmatism, vägen till framgång också för dogmer", sa Zetterberg.
Kanske lyssnade några av de ledande företrädarna för de nya moderaterna på anförandet för fyra år sedan. Det är inte omöjligt. De försöker i varje fall ge intryck av att vara modesta. Samtidigt försöker de uppenbarligen bryta igenom i några domäner där vänstern länge satt dagordningen. Det finns alltså strategiska bakomliggande skäl till att regeringen så burdust lägger ner Arbetslivsinstitutet. Major Björklunds attacker mot den så kallade "flumskolan" (en företeelse som tillvitas vänstern) är ett annat talande exempel. Det är fråga om en kamp om samhällets centrala maktzoner.
Har arbetarrörelsen någon motstrategi?

Odenbergs "resor" till Folkets hus

Mikael Odenberg nybliven försvarsminister åker taxi. I varje fall under den tid han bara var riksdagsledamot. Om någon nu har missat det.
"Om jag till exempel varit på Folkets hus i någon av förorterna och talat på kvällen har jag tagit taxi hem", säger han till TT. Det låter politiskt korrekt á la de nya moderaterna.
En granskning av taxikvittona visar dock att han oftast åkt taxi mellan hemmet och riksdagen. Men också till krogar som Operakällaren, Hasselbacken och Grand. Han kanske bara tog fel på Folkets hus i Rinkeby och Operabaren? Vilse i Stockholm, liksom.
Till hans försvar (haha) kan sägas att han nu som minister kan åka statsrådsbil på statens bekostnad utan vidare bespisning. Det är försvaret som består med bil och chaufför till försvarsministern. Förstås. Nu får han åka runt och besöka flygflottiljer och regementen.

Carl "Djingis Kahn" Bildt

Lars Danielsson var Göran Perssons statssekreterare. Han kommer att gå till historien för den taffliga hanteringen av tsunamikatastrofen. Det var mycket illa i sig. Än värre var det med det sorgliga efterspelet. Vad Lars Danielsson egentligen gjorde annandagen 2004 har inte kunnat klarläggas. Danielsson själv har knappast medverkat till att skingra dimmorna. Inte för att jag tror att det i praktiken påverkade händelseförloppet. Men det är en viktig principfråga.
Nu har Lars Danielsson återgått till sin tjänst på utrikesdepartementet. Där har den nye utrikesministern Carl Bildt placerat honom i giftskåpet. Bildt har antytt att han inte vill se Danielsson inom UDs dörrar. Den här typen av bannbulla mot en enskild får betraktas som synnerligen exceptionellt. Danielsson har visserligen en tjänst och ett skrivbord. Men inga arbetsuppgifter och har inte fått någon lön fastställd. Vilket facket protesterar mot. Danielsson går därmed miste om försäkringsvillkor som andra anställda får del av, berättar Expressen. Arbetsrätten gäller dock fortfarande. Även om Bildt till skillnad från de nya moderaterna vill "reformera" den.
Man kan tycka vad man vill om Danielsson, men att på detta sätt stämpla en enskild anställd på en arbetsplats bådar inte gott för Bildts framtida fögderi. Det var den typen av maktarroggans som ledde till att den enda vägens politik körde in i återvändsgränd i början av 1990-talet. Fredrik Reinfeldt må försöka ge intryck av att vara en mittenman. Men Carl Bildt befinner sig som alltid någonstans till höger om Djingis Kahn. Personer i dessa räjonger brukar alltid ha svårt att skilja på sak och person. Carl Bildt ger intoleransen ett ansikte. Borgerlighetens sanna ansikte?

Jösses flickor 2006

Ser "Jösses flickor - Återkomsten" på Stockholms stadsteater. Teaterhistoria retrospektivt. Margareta Garpes och Suzanne Ostens Jösses flickor sattes upp första gången 1974. Det var en milstolpe, varken mer eller mindre. Kvinnorörelsens historia tog plats på teaterscenen. "Vi kan! Vi vill! Vi törs!" är en klassiker vars refräng och innebörd än i dag fortplantar sig i den svenska samhällsdebatten.
(När Halmstads Arbetarteater - där jag hade ett lillfinger med i spelet - bildades i början av 1980-talet spelades först ett arbetarteaterspel om de proletära kravallerna i staden på 1931, med mej som medförfattare. Massorna på scenen. Därefter blev det Jösses flickor...)
Jösses flickor är också i hög grad präglad av den tidens vänstervåg. Pjäsen är faktiskt lysande, sevärd än i dag. Den utgör också första akten i uppsättningen på Stadsteatern 2006. Bearbetad av Malin Axelsson. Hon har också skrivit andra akten, "Stålflikkan".
Det gör fyra timmar politisk teater när den är som bäst.
De två pjäserna griper in i varandra, en del av huvudpersonerna och deras barns liv gestaltas in i vår tid. Ändå är skillnaderna mellan de två akterna övertydliga. Den första andas - än i dag - framtidshopp. Den andra är mer dystopisk, självfallet fokuserad på vår tids stridsfrågor som mer rör identitetspolitik och tydliggör komplexare klassrelationer.
En smula motsägelsefullt. Feminismens intåg i offentligheten är kanske en av vår tids stora maktpolitiska omgestaltningar av det svenska samhällslivet.
Men där 70-talet producerade berättelser om historisk kamp och framtidens möjligheter, saknas detta slags tillrättalagdhet i vår tid. På gott och ont.

Viktig debatt om frivilligarbete

Häromdagen ledde jag i ett seminarium om frivilligarbete på SKTF. Utgångspunkten var en bok som Arenagruppen gett ut tillsammans med SKTF av Hans Nordén med titeln "Fri och villig. Frivilligarbete i välfärdslandet.
I seminariet deltog bland andra Mona Sahlin, moderata skolborgarrådet Ulf Kristersson och SKFTs ordförande Eva Nordmark. Boken och seminariet illustrerar flera saker. Volontärverksamhet eller frivilligarbete är ett ökande fenomen inom olika delar av det som tidigare uppfattades som en del av det offentliga ansvaret. Det finns flera skäl till detta. Ett är ideologiskt. Inställningen till frivilligarbete är i dag en annan än under efterkrigstiden då välfärdsstaten byggdes upp. Det finns också ekonomiska orsaker. Finansieringen är problematisk eftersom tjänsteproduktion tenderar att bli dyrare än varuproduktion, särskilt gäller detta social omvårdnad som kräver människor som gör jobbet. Samtidigt ökar vårt behov av gemensamma insatser liksom våra krav på det offentliga. En annan faktor är att antalet äldre ökar.
Men det finns också en ideologisk konflikt mellan höger och vänster inbäddad i hela den här problematiken. En samlad politisk ståndpunkt finns inte. Arbetarrörelsen är på det hela taget kluven i denna fråga. Det blir lite som det blir. Därför är debatten nödvändig. Boken "Fri och villig" är en bra utgångspunkt.

Aftonbladets enögdhet

I Aftonbladet skriver historikern och författaren Åsa Linderborg en lång artikel (kulturen 22/11) om socialdemokratins makttradition. Linderborg kan sitt ämne. Man kan också se artikeln som ett inlägg i partiledardebatten. Problemet är skriver Linderborg egentligen inte att partiledningen är "maktgalen" utan att den är "liberal". Och Pär Nuder är "ideologiskt övertygad om kaptialismens och klassamarbetets välsignelser. Han är i grunden belåten - och lojal - med den borgerliga samhällsordningen". Med sådana fiender behöver Nuder nog inga vänner.
Men dessvärre är artikeln på det hela taget politiskt, ideologiskt och sakligt mycket enögd. Det är partiets "höger" som skrivit socialdemokratins historia, hävdar Linderborg. Ett faktum som motsägs av att det ofta var vänstermänniskor som faktiskt skrev den, som exempelvis Zeth Höglund och Fredrik Ström. Vidare är det i artikeln personer som Hjalmar Branting, Rickard Lindström, Per Albin, Tage Erlander och Göran Persson som förknippas med rörelsens auktoritära traditioner och rädslan för massan och folket. Alla har de varit i ledningen för socialdemokratin och är följdaktligen höger. Olof Palme och Ingvar Carlsson undgår dock kritik, av lätt insedda debattekniska skäl. Aktstycket är ett höggradigt ideologiserat sätt att skriva historia som har sina rötter i den utomsocialdemokratiska vänsterns behov av att framställa socialdemokratin som bergtagen av makthungriga karriärister. Den berättelsen går liksom igen. Verkligheten är dock mer komplicerad. Och de auktoritära förhållningssätten betydligt mer jämlikt fördelade inom vänstern. Vänstermannen Zeth Höglund var ett slags politisk jakobin med starka centralistiska böjelser och intoleranta reflexer. Och Arthur Engberg som länge var Per Albins utmanare kännetecknades av ett slags kulturell elitism eller om man så vill idéer om en aristokratisk socialism. För att inte tala om den kommuniska rörelsens demokratiska centralism som än i dag producerar partisplittringar, utbrytningar och exkomunicering av oliktänkande. Men det passar inte in i vänsterns ideologierade historiebekrivning.

Ett amerikanskt misslyckande

Nu är alla överens om att USA och dess allierade har misslyckats i Irak. Efter republikanernas valnederlag i USA häromveckan signalerar också den amerikanska supermakten att den är beredd att ompröva sin strategi. Bushregimen är nu till och med bredd att samarbeta med Syrien och Iran, nyss förbundna med ondskans axelmakter. Hur kunde det gå så snett? Våldet tycks fortgå kontiunerligt, ja eskalerar snarare. Loretta Napoleoni ger en del av svaret i sin läsvärda bok "Uppror i Irak":
"Medan landet gled ner i kaos barrikaderade sig amerikanerna inne i den gröna zonen, okunniga om vad som hände utanför. En norsk journalist som kom in i gröna zonen under det första angreppet på Faluja våren 2004 upptäckte till sin häpnad fyra amerikanska diplomater som inte hade lämnat sin byggnad på flera månader och som var hett engagerade i en diskussiom om hur Iraks aktiebörs skulle byggas upp. `Jag hade just anlänt från Falluja´sade journalisten, `och staden stod i brand. Det var surrealistiskt att se dessa män planera en aktiebörs när landet var lamslaget av ett inbördeskrig´."
Före och under invationen i Irak var tonläget mycket högt bland de som stödde USAs krig. Vem minns inte exempelvis tidningens Expressens självsäkra ledare. Det är ett annat tonläge i dag. Även från det hållet.

Från al-Qaida till "al-Qaidism"

Den brittiska säkerhetstjänstens chef Eliza Manningham-Buller varnar för kommande terroristattacker i Storbritannien. 200 terrorister sägs vara identifierade. 1600 personer sägs ingå i detta våldets nätverk i det stora öriket. Det finns i och för sig inga skäl att tvivla på dessa uppgifter. Landet har också drabbats av ett antal allvarliga terroristdåd efter den 11 september och sedan kriget mot terrorismen inleddes. Däremot är frågan hur hotet är organiserat mer svårtydbart. Manningham-Butler menar att de flesta av dessa terrorister är under direkt kontroll av al-Qaida-ledare i Pakistan.
Loretta Napoleoni ger en något annan bild i boken "Uppror i Irak. Al-Zarqawis heliga krig" att det inte är rimligt att beskriva al-Qaida inte kan beskrivas som en global armé eller ens ett nätverk. Det rör sig snarare om ett slags global ideologi. Al-Qaida har som organisation stått bakom en handfull internationella terroristattacker":
"Istället för att tala om al-Qaida borde vi idag tala om "al-Qaidism", en militant, ny antiimperialistisk doktrin som manar till direkt våldsam konfrontation med väst och predikar våld mot civila eftersom dessa, som medborgare i demokratiska länder, är ansvariga för sina ledares politik."

"Royalistes" är vi allihop

Nu är det klart att det franska socialistpartiets kandidat i nästa års presidentval heter Ségolène Royal. Medlemsomröstningen i socialistpartiet gav henne majoritet redan i första omgången. Det är onekligen i sig ett genombrott. Fransk politik är som bekant en genuin manlig bastion.
Ändå är Ségolène Royal en typisk fransk politisk produkt. Hon har gått i de franska elitskolorna. Var redan som ung medarbetare till Francois Mitterand och känner följdaktligen den politiska maktens inre hemligheter. Har redan varit minister. Hon är gift med socialistpartiets partiledare Francois Hollande.
Ändå bryter hon gamla mönster. Hon är kvinna. Och hon var den som familjeminister introducerade föräldraledigheten i franskt samhällsliv. Men hon har nått en tätposition delvis utanför den inre maktstrukturerna i socialistpartiet. Hon har kallats "the madonna of the opionion polls". Som ledande politiker i Poitou-Carentes har hon blivit omåttligt populär och okonventionell bland annat genom att skapa strukturer för deltagande demokrati. Den populariteten har till slut gett henne ett enormt nationellt genomslag. Nu väntar den stora utmaningen: presidentvalet i april nästa år. Hon har redan gjort en hel del moralistiska uttalanden som är ett sätt att matcha hennes förmodade motståndare i valet, den hårdföre för att inte säga brutale höger-mittenkandidaten Nicolas Sarkozy. Det gäller att vinna mittfältet i politiken precis som i fotbollen.
Royal har sagt positiva saker om Tony Blair, en smulande revolutionerande med franska politiska mått mätt. Det är väl nästan att betrakta som landsförräderi! Men när hon besökte Almedalen i somras hyllade hon å andra sidan den svenska modellen!
En annan sak minns jag dock ännu tydligare. Det var det ettriga franska TV-team som följde henne varthän hon än gick i lilla Visby. Redan då var hon den nya stjärnan i fransk politik. I mångt och mycket beror hennes framgångar på hennes annorlunda stil. Ödmjukhet och lyhördhet är inget som brukar utmärka franska politiker. De brukar vara smått kejserliga. Så "royalistes" är vi allihopa.

Den "rena" svenska sporten

Dopning förekommer på andra håll. I gamla DDR. I USA. Eller möjligen i Finland. Det är den bild man lät kan få om man läser svenska medier. Ändå har vi haft ett antal dopningsfall även i Sverige. Löperskan Linda Haglund är väl det mest kända fallet. Brottaren Thomas Johansson ytterligare ett flagrant exempel. Han fråntogs sin silvermedalj i OS 1984.
Nu framkommer det att bruket av anabola steroider i svensk friidrott var mycket mer utbrett än vad som tidigare framkommit. Vid SM i friidrott 1979 gjordes anonyma texter. Nästan 25 procent av testen gav positiva utslag för anabola steroider. Dagens Medicin berättar om att en undersökning gjord av forskare i Göteborg som visar på en stor överdödlighet bland elitidrottare som var aktiva inom brottning, tyndlyftning och kast på 60- och 70-talen. Överdödligheten ligger på mellan 25 och 30 procent. Bland de mer kända fallen finns kastaren Göran Svensson, som också fälldes för dopning. Han avled i unga år. Diskuskastaren Stefan Fernholm gick samma öde till mötes.
Här ligger en oberättad historia och väntar på att skrivas. Frågan är varför den inte redan är skriven? Är skälet att sportjournalistiken i vårt land reducerats till en nationell hejaklack?

Politiska IMF

Den svenska tillväxten kommer att hamna på cirka fyra procent i år. Det är en exceptionellt hög siffra. Vi får gå tillbaka till rekordåren i början av 1960-talet för att hitta lika höga tillväxttal. Såväl USA som övriga EU-länder uppvisar en betydligt sämre ekonomisk utveckling. För detta får Sverige beröm av IMF, Internationella valutafonden, som regelbundet gör så kallade länderanalyser. Konstigt vore det väl annars.
Men det finns också en politisk agenda i IMFs analyser och rekommendationer. Det är inte bara siffersammanställningar. Utan också politik och ideologi. För samtidigt som IMF lovordar den ekonomiska utvecklingen i sig, så välkomnar Subhash Thakur på IMF den nya borgerliga regeringens ekonomiska politik och förändringar av arbetsmarknadspolitiken. Dock framhåller han att "skattesäkningarna behöver bli betydligt större". Allt enligt en artikel av Johan Schück, i Dagens Nyheter (15/11 -06).
Nationalekonomi är inte bara vetenskap, det är en politiserad vetenskapligt motiverad produktion av fakta och åsikter. Som dessvärre tenderar att luta åt rekommendationer om skattesänkningar och avregleringar. IMF är starkt politiserat i detta avseende.
Sverige är ett exempel som inte riktigt passar in i de nyliberala modellerna. Som Thakur själv konstaterar:
"Den viktiga frågan är hur välfärdsstaten, med alla sina skyddsnät, kan förenas med en dynamisk ekonomi. Där är Sverige ett intressant exempel för andra länder."
När ska denna erfarenhet få genomslag i IMFs politiska rekommendationer?

Myten om USA-hatet

En något kryptisk ledare i tidskriften Fokus (3-10/11 -06) har rubriken "Vi som älskar USA". Ledaren hänvisar till en färsk opinionsundersökning som visar att 29 procent av svenkarna anser att USA är det största hotet mot freden i världen. Samtidigt är Sverige oerhört amerikainfluerat, kulturellt och ekonomiskt. Undertexten i ledaren är vi borde älska USA ännu mer, även om detta vi är något odefinierat. Men det är väl svenskarna i allmänhet som antas behöva bli mer USA-positiva. Det hela är lite outtalat, lite tassande. Och märkligt som när miljöpolitiken kommer på tal. "Utan USA kommer klimatfrågan heller aldrig att lösas", heter det. Det är väl helt riktigt. Men problemet var ju att USA först skrev under Kyotoprotokollet och sedan under Bush vägrade att ratificera det. USA var inte berett att bidra i kampen mot klimatförändringarna.
Kommer vi att fortsätta hata USA? undrar ledaren till slut.
Den här typen av resonemang är ganska meningslöst. Det finns kanske på vänsterkanten ett slags USA-hat som lever kvar från det kalla krigets dagar. Men här talar vi om någon promille eller procent av befolkningen. Möjligen.
Huvupoängen är en annan. Att vara kritisk till USAs politik handlar inte om att hata ett land eller dess invånare. Det handlar om de politiska ledarnas maktarrogans gentemot omvärlden och FN. Sympatierna efter den 11 september spelades bort. Republikanernas och president Bushs politik har skapat negativa reaktioner och processer över hela världen. I den muslimska världen förstås. Men även i vår del av världen. I Storbritannien som är allierad i USA i vår tids krig anser över 60 procent av medborgarna att USA är ett hot mot freden. Är det USA-hat? I USA ledde krigsmotståndet till att republikanerna förlorade majoriteten i senatens bäggre kamrar häromveckan. Kanske ett slags självhat?
Man tar sig för pannan.

The vind is vänding

Efter Henrik Schyfferts parodier på Svenskt näringslivs kampanjer, kan dom nog lägga sina pengar på annat. Titta på The vind is vänding.

De andras liv

DDR är historia. Kommunismen likaså, i varje fall i vår del av världen. Under senare år har den gamla DDR-staten omgetts av ett slags nosalgi – eller om man så vill "ostologi". Den nya tyska filmen "De andras liv" är ett drygt två timmar långt vaccinationsmedel mot alla sådana känslor. Här skildrar regisssören och manusförfattaren Florian Henckel von Donnersmark i sin filmdebut den östtyska säkerhetstjänsten Stasi på ett sätt som inte lämnar något oberörd. Det totalitära systemets absurditeter framstår i efterhand som rent surrealistiska. Maktutövningen blir i "De andras liv" ett slags kafkavandring mot undergången. I filmens centrum finns en författare och en skådespelerska som lever och arbetar ihop. Men som Stasi lägger under kontrolluppen. De övervakas in i sängkammaren. Men här finns dock en dimension som också ingjuter hopp. Deras övervakare börjar hysa sympatier för konstnärsparet. Detta är en film om ordets makt. I varje diktatur finns människor som bryter maktens strukturer och till sist upphäver dessa. 1989 föll muren. Trots att vi vet detta, vet att slutet är givet, en del av vår samtidshistoria, är filmen ett nervpiller. Den är ett måste.

Nätverket som ska ta Margot till makten

Veckans affärer uppger i fredagens tidning (på nätet under torsdagen) att det finns ett nätverk inom socialdemokraterna som arbetar för att Margot Wallström ska bli ny partiledare för socialdemokraterna. Bland de tunga namnen finns Göteborgs Göran Johansson och Frank Andersson, Stockholms Mikael Damberg och Malmös Ilmar Reepaul. Det är ett inflytelserikt garde som inte alltid stått så högt i kurs hos den gamla ledningen. Resonemanget tyder också på att det finns krafter som vill bryta med den tystnadens kultur som gripit omkring sig under senare tid. Mikael Damberg antyder också det krävs ett kulturell skifte vad gäller ledarrollen: "Man behöver inte tänka sig en stark och dominerande ledare. Det kan vara bra att bygga ett lag med flera viktiga roller". Det är bara välkomna en sådan utveckling. Och Margot Wallström är min personliga och enda favorit till partiledarposten. En mardrömsmotståndare för Fredrik Reinfeldt i nästa val.

I Hans Bergströms värld

Nytt nummer av Neo, högerliberalernas nya husorgan. Bläddrar förstrött. När ska högern skapa ett offentligt rum för självreflektion med i varje fall ett litet mått av kritik av också de egna käpphästarna? Neo är mer av ett kamporgan än ett idéforum. Det är nog inte vänstern som är högerns värsta fiende. Det är verkligheten, eller kanske verklighetsbilden. Som i Hans Bergströms lilla krönika i Neo. Han är upprörd som vanligt över den så kallade vänstervridningen i medierna. Denna föreställning har medieprofessorn Kent Asp nyligenn vederlagt, senast i ett antal artiklar i Dagens Nyheter. Bergström är den här gången upprörd över att TV 4 gav Göran Rosenberg och Jan Guillou uppdraget att fråga ut partiledarna inför årets val. Att Guillou är ett rött skynke för högern är väl inget nytt, men nyss var ju Rosenberg en av liberalerna uppskattad redaktör för Moderna Tider. Tiderna förändras och vi med dem. Det var skriver Bergström ”två personer som båda placerat sig på den politiska vänsterkanten”. Ja, hur är det med verklighetsbilden egentligen? Nog är Guillou är vänster, men i vissa frågor – kunskap i skolan, Europa och försvaret – intar han positioner som ligger mer i linje med traditionella högerståndpunkter. Jan Guillou är dock först och främst Jan Guillou. Göran Rosenberg är såvitt jag kan se det en klassisk socialliberal debattör, det vill säga i det fält där folkpartiet (och Hans Bergström) för inte så länge sedan befann sig. Han skriver bland annat krönikor i på ledarsidorna i Dagens Nyheter. Men först och främst är Rosenberg och Guillou två av landets främsta journalister.
Bergström föreslår i stället TV 4 Peter Wolodarski och Maria Abrahamsson, Sofia Nerbrand och PJ Anders Linder eller Thomas Gür och Marie Söderqvist.
Vidare är Bergström upprörd över att Gustav Fridolin blivit reporter på Kalla Fakta i TV4. Enligt Bergström saknar Fridolin ”all utbildning värd namnet och har som enda merit just att ha varit en på grund av sin ungdom uppmärksammad riksdagsledamot”.
Surt och bittert. Hur kan det komma sig att Hans Bergström blev en så förbittrad McCarthyist? Var skaffar man sig en så förvriden verklighetsuppfattning. Svaret är givet: ett par decennier på ett toppjobb i landets stora och helt dominerande liberala mediekoncern.

Galakväll på operan

Ser Giuseppe Verdis Trubaduren för första gången på Operan i Stockholm. Jag räknar dock bort filmen Galakväll på Operan där Bröderna Marx gör slarvsylta av denna fina men lite röriga opera. En klassiker varken mer eller mindre. Den har jag sett många gånger.
Men det var en underbar operaföreställning. Verdis operor och körbilder är magnifika. Scenografin mästerlig. Som i de flesta operor är det mycket last och lust, förräderi och förlustelser som slutar i ond bråd död. I Trubaduren stryker alla med i slutscenen. Det är som så ofta i operavärlden och kanske också i den verkliga världen kärleken som ställer till det. Det är något märkligt med alla dessa starka känslor som operan iscensätter och de handfallna uttryck de tar sig på scenen. Stockholmsoperan spelar opera i en upparbetad tradition. Folkoperan på söder i Stockholm tar ner operan i skiten. En jämförelse med deras uppsättning av Verdis Rigoletto är talande. Det var en stark upplevelse. I Trubaduren går man ändå så långt som att kärleksparet ger varandra en liten puss. Det är då man längtar efter att något ska hända. Som att Bröderna Marx äntrar scenen och ställer till med lite oreda.

The Plastic People of The Universe

60-talets vänsteruppror i väst hade sin motsvarighet inom östblocket. Pragvåren i Tjeckoslovakien skapade ett rum för kulturellt frihet inom den kommunistiska världen. Socialism med mänskligt ansikte. The Plastic People of The Universe i Prag lät och såg ut precis som något annat av de psykodeliska banden i andra delen av världen. Men efter de ryska tankens rullade in förbjöds bandet och musiken. Bandmedlemmarna sattes periodvis i fängelse.
Tom Stoppard tar denna historia till utgångspunkt för sin nya pjäs Rock´n´Roll som just nu går på Duke of York´s Theathre i London i regi av den legendariske Trevor Nunn. Det är en pjäs om kulturell frihet och musikens makt. Bandet blir en symbol för ett tyst och krypande motstånd mot totalitära regimer, vilket till sist ledde fram till kommunismens fall. Vaclav Havel har själv hänvisat bandets roll för motståndet.
Pjäsen bygger på en parallell historia, som hänger ihop, en del utspelas i England och en del i Tjeckoslovakien. Pjäsens huvudperson är en tjeckisk stundent som har en affär med dottern till en marxistisk brittisk akademiker. Men de skiljs åt efter ryssarnas intåg. Sedan följer år av åtskillnad där rockmusikens utveckling i våst – som är pjäsens epicentrum – markerar alla dessa år av diktatur, kulturell stagnation och åsiktsförtryck i öst. Pjäsen riktar också en hård moralisk kritik den brittiska vänsterns fördragsamhet med den kommunistiska praktiken utifrån hänförda hänvisningar till dess grandiosa idé.
Men pjäsens slut är mer öppet och mångtydigt. Det gamla kärleksparet återförenas. Den ännu äldre marxisten lever i ett nytt förhållande med en tjeckisk flykting. Udden riktas snarare mot vår egen tids mediala bild av östländerna, där intresset i sjävla verket är begränsat till historier som kan platsa på tidningarnas löpsedlar. Landet Tjeckoslovakien, dess historia och dess människor - för att inte tala om The Plastic People of The Universe - försvinner bort i de ekonomiska kalkylernas solomoniska världsbild.
Men ändå. The Plastic People of The Universe uppträdde nyligen i New York.

Peter Wolodarskis ideologiska enögdhet

I dag fortsätter Peter Wolodarski sin fälttåg mot Arbetslivsinstitutet på Dagens Nyheters ledarsida. Ett institut regeringen redan beslutat lägga ned. För någon vecka sedan menade Wolodarski att nedläggningsbeslutet var ett sätt att göra upp med den socialdemokratiska åsiktshegemonin i detta land. Nu skriver han en lång drapa som går ut på att nedläggningsbeslutet snarare har att göra med att insitutet inte gjort sin akademiska hemläxa. Det senare kan jag inte bedöma.
Men en sak vet jag. Forskning kring arbetslivet och arbetsmiljöfrågor är viktiga för att utveckla arbetslivet och arbetsvillkoren för de anställda. Det är också kunskaper som betalar sig i form av ökad omställningsbenägenhet och högre tillväxt.
Jag vet också en annan sak. Regeringen lägger inte ner några av de ekonomiska institut som bara fokuserar på rent ekonomistiska perspektiv på tillväxten. De borgerliga partierna har inte heller protesterat när någon av dessa "på vetenskapens grund" lagt sig i den politiska debatten. Peter Wolodarski hade inget att invända när generaldirektören på Konjunkturinstitutet Ingemar Hansson under de senaste åren uttalat sig i rena policyfrågor. Det kan möjligen ha något att göra med att han i sina uttalanden understödde DNs politiska positioner. Ingen blev för övrigt särskilt förvånad när samme Ingemar Hansson härförleden utsågs till statssekreterare åt den moderate finansministern Anders Borg.
Det handlar alltså om ideologi. Och om Peter Wolodarskis ideologiska enögdhet. Den moderna liberalismen är både tondöv och intolerant.

Råd att lyssna

När Tage Erlander avgick 1969 gav han sin efterträdare Olof Palme rådet att "lyssna på rörelsen". Ingvar Carlsson gjorde ett tillägg när det var dags för Göran Persson att ta över partiledarposten i det socialdemokratiska partiet: "tänk själv också". Ett nödvändigt korrektiv. Tillfrågad om vilket råd Göran Persson ville ge till det parti som nu skulle ta fram ett förslag till ny partiledare, avgav han det märkliga – och något begränsade – rådet: "lyssna inte på någon annan än valberedningen". Valberedningens ordförande Lena Hjelm-Wallén verkar inte ha lyssnat på just det rådet. Hon har gått ut med det smått revolutionerande beskedet att de vanliga medlemmarna i det socialdemokratiska partiet ska involveras och få delta i den diskussion som ska leda fram till att en ny partiledare väljs nästa år.

Sapnetgate, fortsättning följer

I valrörelsen avslöjades att ledande folkpartister hade varit inne och tagit del av information på socialdemokraternas interna datornätverk SAPnet. Folkpartiets partisekreterare Johan Jakobsson och presschef Niki Westerberg avgick i all hast. Allt framkom uppenbarligen inte när intrånget blev offentligt. TV4 publicerar i dag polisförhör och visar att presschefen vid cirka tio tillfällen fick information från intrången av LUFaren Per Jodenius. När allt kom ut i medierna raderade hon alla mejl som bar spår av spioneriet. Aftonbladet påminner om att den nuvarande Erik Ullenhag tog emot material från Jodenius. Han hävdar att han inte visste hur det hamnat i folkpartiets ägo. Expressen citerar en chatkonversation mellan LUFarna Per Jodenius och Tobias Holdstock. De kommer överens om att skjuta över ansvaret på en LUFare i Skaraborg, Nicklas Lagerlöf.
"Jag tycker", skriver Tobias Holdstock, "att det måste hållas borta från LL. och då måste det bort från Stockholm. Lagerlöf kan få ta smällen. Om det går."
LL står för Lars Leijonborg.
FF står för fortsättning följer.

Metropolens politik

För femtio år sedan var New York världens enda metropol. I början av 2000-talet finns mångdubbelt fler stora städer i samma klass runt om i världen. Allt större del av jordens befolkning bor i städer, städer som hela tiden blir allt större.
Stockholm är kanske ingen metropol, jämfört med Bombay, Kairo eller Sao Paulo. Men Stockholm är Sveriges i särklass största stad. Hur kan det komma sig att så många europeiska storstäder lutar åt vänster? Och varför bryter Stockholm detta mönster, med sina många nyanser av blått?
Den som inte kan bemästra metropolernas politiska geografi lär få svårt att hävda sig på 2000-talets samhälleliga maktfält. En tröst i sammanhanget är möjligen att politiska framgångar i stora städer kan vara flyktiga. Även förra valet blåste ju valvinden starkare i Stockholm än i övriga landet, fast åt andra hållet. Arbetarrörelsen svaga ställning i storstäderna har dock diskuterats i decennier. Mönstret är inte heller entydigt. I rikets andra och tredje stad behåller socialdemokraterna makten. Arbetarrörelsen är stark på många små och medelstora tätorter.
Stockholm domineras inte längre av tunga industrier. De fackliga organisationernas medlemstal är lägre än i övriga landet, särskilt i den privata tjänstesektorn och bland unga. Förorternas etniska geografi komplicerar också bilden, klasskillnaderna är större än på många andra håll. Det geografiska avståndet till arbetarrörelsens ledande skikt i Stockholms innerstad är litet. Men den reella distansen och utanförskapet är dock stort. Storstadens identiteter är mer komplexa och rörliga, mer internationella och kosmopolitiska. Metropolen är helt enkelt mer individuell och flyktig, de sociala banden svagare. I och för sig inga skäl till att Stockholm skulle vara mer höger än resten av landet, men det är ovillkorligen en ekonomisk, social och kulturell realitet.
Socialdemokraternas profil och politik gick uppenbarligen inte hem i metropolen. Och det är ju så populärt att älska att hata Stockholm.