tisdag, februari 27, 2007

Är stort vackert?

Small is beautiful. Så hette E.F. Schumachers berömda bok som lästes av många på det glada 70-talet. Den kom på engelska 1973. Sedan på svenska. Litet är vackert.
Jag kommer tänka på den boken när Ansvarskommittén och dess ordförande Mats Svegfors i dag presenterade sitt förslag om en sammanslagning av en rad landsting till ett antal storregioner. Ordet ansvarskommitté vittnar om vad det handlar om. Ordet ansvar kommer oftast uppifrån. Någon som har makt tar ansvar. Och detta är statens perspektiv på hur Sverige ska förändras och förvandlas. Och det utgår uppenbarligen från att stort är vackert.
Det går förstås inte att vifta bort vad utredningen har kommit fram till. Det är framför allt kraven på sjukvården som motiverar förslagen om en ytterligare centralisering av Sverige. Sverige är ett litet land men ett ganska glesbefolkat land med en i förhållande till andra länder i Europa liten befolkning. Kraven på den offentliga verksamheten kommer att öka, inte minska. Behovet av reformer är uppenbart.
Men en sak är att rita en karta från en central horisont. Och stort är inte alltid vackert. I vissa fall kan storlek och olika slags fusioner leda till ineffektivitet snarare än ett bättre resursutnyttjande.
Framför allt måste ett medborgar- och demokratiperspektiv vägas in i kalkylen. Förhoppningsvis kommer den debatt som nu följer korrigera Mats Svegfors grand plan på dessa centrala punkter.

söndag, februari 25, 2007

Den reaktionäre Montefiore

Började läsa Simon Sebag Montefiores bok "Potemkin och Katarina den stora - en kejserlig förbindelse". Men tröttnade efter cirka 100 sidor. Om det beror på själva boken eller en dålig översättning vet jag inte. Min hustru tog över boken och kom lite längre än jag. Men hon la av när hon läste följande karakteristisk av Potemkins sytsterdotter Jekaterina:
"Hennes temperament påminde om en blond mulatts – oavlåtlig lättja och nonchalant sexualitet."
Vad uttrycker dessa rader om inte ren rasism, kvinnoförakt och överklassens traditionella förakt för underklassens liv och leverne, som alltid ansetts lite mer alarmerande än motsvarande företeelser i de högre skikten i samhället.
Jag har för mig att Montefiore är kompis med prins Charles och ingår i det brittiska hovets umgängeskrets.
Detta säger allt. Den här boken vill jag inte läsa en rad till i.

torsdag, februari 22, 2007

Ensidigt om den politiska klassen

I måndagskväll skulle jag varit på ABF-huset för att diskutera "Den politiska klassen" med Anders Isaksson på Frisinnade klubbens möte. Tyvärr satte mitt benbrott hinder i vägen. Men jag fick i varje fall tillfälle att läsa boken med samma namn (Bonnier pocket, 2006). Den är egentligen en sammanfattning av Isakssons skriverier i denna genre de senaste 20 åren. 1986 skrev han ett reportage i Veckans affärer som banade väg för en journalistisk tradition som fokuserar på de som arbetar med politik på heltid, politiker, sakkunniga, pressekreterare. Undertexten är att allt detta är lite skumt, ja lite fult. De som jobbar med politik är på något sätt maktfullkomliga, maktsugna karriärister. Till skillnad från vanliga människor.
Jag måste säga att jag är en smula besviken efter att ha läst boken. Den är fylld av intressanta reflektioner och viktiga påpekanden som det är nödvändigt att förhålla sig till. Även om Isaksson inte är den förste att peka på partipoltiikens förvandling och kris. Men det som stör mej är grundkonceptet, den ideologiska grundtonen som andas antipolitik. Den politiska klassen, politikerna verkar vara det stora problemet i det svenska samhället och i den svenska demokratin. En gammal mans konservativa buttra bitterhet lyser igenom sida upp och sida ner. Ungefär som idag när han på Dagens Nyheters ledarsida spelar ner klimathotet. Det är fråga om ett slags borgerlighet som blir mer och mer isolerad i sina elfenbenstorn. Och i sin bitterhet över hur illa det gick på 70 och 80-talen.
Min grundinvändning är att vi i en modern demokrati behöver en politik klass. Vi behöver människor som kan politik och som kan leda departement, regering och riksdag. Detta är inget man lär sig i en handvändning. Alla demokratier har människor som jobbar heltid med politik. Den stora risken är att den politiska klassen blir sluten och isolerad, dominerad av små maktkluster som utesluter snarare än inbjuder nya grupper. Sådana tecken finns. Men Göran Persson var mannen som kom utifrån landet och erövrade makten. Mona Sahlin är väl insutten i den stockholmska socialdemokratin, men har också varit ute i kylan innan hon nu får sin revansch.
Ett skäl till att den politiska klassen är större än tidigare ju att den offentliga sektorn har växt. Antalet tjänstemän har växt enormt. Antalet anställda i kommuner och landsting är av en annan dimension än på femtiotalet då allt var idylliskt och Anders Isakssons far var fritidspolitiker, innan politiken gick från att vara ett uppdrag till att bli ett yrke, som han ständigt upprepar i denna röriga bok.
För att kunna styra den offentliga verksamheten och departemeneten krävs en professionell kader av polititisk anställda för att det inte ska bli tjänstemännen styr. Vilket inte är meningen med en demokrati.
Eller kanske är det någon slags ämbetsmannavälde som förespeglar Isaksson. Boken "Den politiska klassen" slutar i några förslag om hur denna klass ska näpsas.
Slutsatsen borde vara en annan. Partierna borde inse att de gamla folkrörelsemokratiska modellerna måste förnyas. Mer av öppna medlemsskap, fria associationer av medborgare. Mer av öppna möten där partierna bjuder in vanliga medborgare och inte bara de som redan är medlemmar (allt färre). Partiernas arbetsformer måste reformeras så att de motsvarar dagens informationsteknologiska samhälle.
Det är politiken som ska stärkas.

onsdag, februari 21, 2007

En Benn igen

Att Gordon Brown efterträder Tony Blair som partiledare för Labour och preminiärminister i Storbritannien är tämligen kassaskåpssäkert. Jag undrar om inte skiftet kommer någon gång runt den 1 maj i år. Då är det precis 10 år sedan Tony Blair vann sin jordskredsseger. Resten är som man brukar säga historia.
Det riktigt intressanta är vem som ska bli vice partiledare och därmed vice premiärminister. John Prescott avgår "med Tony". Prescott har med sin fackliga bakgrund varit en förbindelselänk till Labours arbetarklassrötter.
New Statesman intervjuar kanididaterna till viceposten som förstås placerar sig allt från vänsterkanten till i New labours mer liberala famn. Vem det blir är svårt att säga. Men värt att notera är att Hilary Benn är en av kandidaterna. Han är son till Tony Benn som för 30 år sedan kandiderade till just den posten som vänsterns kandidat, men förlorade knappt. Vänstern hade ju redan tagit hand om partiledarposten i form av den akademiske Michael Foot.
Historiens vingslag. Men om man ska läsa mellan raderna i interjvun är Benn en skugga av sin karismatiske far. Och definitivt inte lika principfast som sin far. Hilary Benn stödde exempelvis kriget mot Irak. Men motsätter sig en militär aktion mot Iran. På det stora hela verkar han inte tycka särskilt mycket om någonting överhuvudtaget. Intervjuarna i New Statesman Martin Bright och John Kampfner visar sitt missmöje över detta. Och sammanfattar hans insatser: "He ha made no enemeies, and caused no offence."
En Benn igen. Och ändå inte. Och han lär inte bli vice partiledare han heller. Men av andra skäl än sin far.

måndag, februari 19, 2007

Med bruten fot

Nu är det precis en vecka sedan jag bröt fotleden och slet av ledbandet förra måndagen. Idrottskada. Fastnade med skridskon i målnätet och vred om fotet. Fyra dagar senare kunde jag ta taxi hem från sjukhuset. Jag har funderat på hur många människor som på något sätt behandlat mej under de här dagarna. 100 personer sammanlagt? Jag vet inte riktigt. Var rätt avdomnad av morfin och olika smärtstillande medikamenter.
Dessa dagar gav mej en liten inblick i svensk sjukvård av i dag. Extremt arbetsdelat och effektivt. Den tekniska nivån är så hög att man som människa med bruten fot inte riktigt känner att man når upp till den.
Ett tips är också att inte bryta foten i februari när många andra får för sig att göra detsamma. De flesta var värre därann än jag. Brutet lårben eller lårbenshals gör nog fruktansvärt ont. Så jag fick vänta ända till onsdagen innan jag blev opererad. På onsdagsmorgonen kände jag mej redan hospitaliserad.
Nu sitter jag här med gipsad fot. Det handlar om att hantera 6 veckors begränsad rörlighet. Sådant som tidigare gick i ett nafs tar nu en evinnerlig tid.
Gilla läget. Aj, aj, aj.

söndag, februari 18, 2007

Göran Skytte gör avbön. Eller inte.

"Vissa medier mobbar, och det är klart att sådan medial mobbningskultur påverkar oss. Antingen så, att vi blir likgiltiga och avtrubbade. Eller så, att vi vänjer oss, anpassar oss. Varpå denna illvilliga och ibland ondskefulla mobbning så att säga erövrar våra sinnen, vilket i förlängningen påverkar attityder i befolkningen, och därmed också själva samhällsklimatet."
Jag var säkert inte den enda som tänkte på Göran Skyttes egen journalistiska gärning när jag läste dessa eftertänksamma rader i Svenska Dagladet (17/2). Hade Skytte kommit till insikt? Ville han göra avbön för sin illvilliga och ibland ondskefulla mobbning av sossar och andra vänsterrelikter?
Nej då, var lugn. Skytte är som han är. Tryggt att veta. Onskan den här gången stod Aftonbladets sportkolumninst Lasse Anrell som ett par dagar in i VM i Åre med inställda tävlingar skrev "Lägg ner skiten". Det kan han i och för sig få äta upp. Mer talande är emellertid Skyttes avslutande sentens. Åre blev en succé. Inte minst för Sverige. Det visade sig att "det goda därigenom än en gång vann över det onda".
Så om det hade gått åt helvete i Åre på alla sätt och vis. Hade då det onda vunnit över det goda? Undrar en luttrad läsare av Svenska Dagbladets alltid så illustra ledarsida.

lördag, februari 10, 2007

Går det att lita på Hanne Kjöller?

I dag skriver Hanne Kjöller på DNs ledarsida (sid 2) om Sydafrikas president Thabo Mbeki. Han har framhåller Kjöller "den senaste veckan fått mycket kritik för att spela ned den kriminalitet som sliter landet i stycken och som jagar den vita skattekraften – som de facto håller Sydafrika rullande - på flykt. I sitt tjugo sidor långa tal till nationen på fredagen hade kan kunnat korrigera sitt misstag. Men det gjorde han inte."
Längre fram i tidningen (sid 21) finns en notis som kommer från TT. Där framgår att i Mbekis årliga parlamentstal utfärdade han löften om bättre brottsbekämpning. Han sa bland annat: "Vi kan inte åberopa frihetens glädje om hela bostadsområden lever i skräck. När människor är rädda i sina bostäder, på gatorna och vägarna. När de inte kan utnyttja det offentliga rummet."
Enligt TT ska fler poliser anställas. Domstolsväsendet och arbetet mot den organiserade brorrligheten ska få ökade resurser.
Man undrar så smått om TT och Hanne Kjöller har läst samma tal. Och om den senare läst det överhuvudtaget. Hennes fokus på "den vita skattekraften" som "de facto håller Sydafrika rullande" vittnar om ett märkligt etniskt fokus.
Allt detta säger en hel del om kvaliteten på den liberala opinionsbildningen i vårt land i dag. Liksom dess fokus. Det vittnar med allt önskvärd nödvändighet om behovet av motkrafter till de borgerligt dominerade ledarsidorna.
Eller rör det sig bara om okunskap och lättja?
Som kompenseras med högt tonläge och självsäkra uttalanden om det ena och andra.

fredag, februari 09, 2007

Europaportalen

Fortfarande saknas bra europeiska medier, som sammanför diskussionerna i de olika EU-länderna och som erbjuder ett övernationellt rum för den politiska diskussionen i Europa. I väntan på tryckta europeiska medier fyller nätet delvis denna roll. I Sverige har Mats Engström en intressant Europablogg som ligger på Aftonbladets hemsida. Och genom att prenumerera på Europaportalens nyhetsbrev får man regelbundet i sin mailbox artiklar, notiser, nyheter och debatt om viktiga Europafrågor. Gå in och prenumerera på www.europaportalen.se. Det är gratis.
Är det någon som har ytterligare bra tips på intressanta resurser på nätet? Eller tidningar som är värda att följa?

tisdag, februari 06, 2007

Professor Calmfors på ärten

Professorn i nationalekonomi Lars Calmfors har i ett par artiklar på DN-debatt utgjutit sig över den politiska debattens förflackning. Han kritiserar bland annat att forskare går in i debatten utan att ha tillräckligt på fötterna och att politiker använder sig av forskningsresultat på ett tendentiöst sätt. Visst. Allt detta kan säkert diskuteras. Detta gäller dock inte hans egen forskning. Som är ren och obestridlig av glasklart objektiv karaktär. (OBS ironi!)
Debattens allmäna degenerering leder till att seriösa forskare väljer att inte engagera sig i samhällsdebatten, hävdar han nu. Vilket han beklagar. Själv är han flitig i denna genre. Men samhällsdebatten håller en "låg kvalitet" menar Calmfors. Undertexten är: ska det vara på detta sätter vill inte jag vara med längre.
Skälet till dessa inlägg av en smått försmådd professor är - noga besett - att hans egen upphöjdhet som oantastlig forskare har ifrågasatts. Härförleden kritiserade bland annat Roger Mörtvik (samhällspolitisk chef på TCO) och Roland Spånt (tidigare TCO-ekonom) just Lars Calmfors inlägg i samhällsdebatten. De hade vad jag kan förstå fog för sin kritik. Just detta har uppenbarligen skakat Calmfors. Hans upphöjdhet som en av alla uppskattad auktoritet faller ju om hans forskning och tolkning av denna forskning inte är så glasklart entydig som han låter göra gällande. Därav den upprörda tonen från professorn på ärten.
Ytterst rör det sig om nationalekonomernas bild av sin vetenskap som opolitisk och oideologisk, det är bara fråga om fakta utan värderingar menar de själva. Även om just Calmfors så ofta, så ofta rekommenderar det ena eller andra politiska beslutet.
Kanske är det som Villy Bergström en gång skrev i en omdiskuterad artikel i Ekonomisk Debatt att nationalekonomi numera är en utbildning som genererar ett slags doktorsgrad i liberalism. Med den följer en falsk självbild av att denna nationalekonomiska forskning står ovanför politik, värderingar och ideologier. Det är dags att åter ge ut Gunnar Myrdals klassiska bok "Vetenskap och politik i nationalekonomin" som torperade denna föreställning redan på 1950-talet.

fredag, februari 02, 2007

RAF snart historia?

RAF (Rote Arme Fraktion) är åter huvudtema i Der Spiegels nya nummer. För vilken gång i ordningen? Men detta är en del av Europas samtidshistoria och för Tyskland fortfarande ett modernt trauma. Även Sverige drogs ju in i denna historia. Dramat på den västtyska ambassaden satte sina spår i gamla trygga Svedala.
För oss i södra Sverige (Halmstad) låg allt detta ganska nära. Jag minns när vi var ett gäng som åkte till Kiel över en helg och träffade några kompisar vi lärt känna. Det var 1979. Kiel hade drabbats hårt av andra världskrigets bombningar. Staden var både febrig och ödslig, såväl modern som märkligt eftersatt. De kretsar vi rörde oss i där passade inte direkt in i den välanpassade småborgerlighetens mallade umgängesformer. Det var betydligt roligare.
Detta var alltså två år efter den ödesdriga tyska hösten 1977, det crescendo som i praktiken innebar början på slutet för RAF: kidnappningen av och mordet på arbetsgivardirektören Schleyer, stormningen av det kapade Lufthansaplanet i Mogadischu och självmorden i Stammheim. I år ligger allt detta tre decennier borta. RAF har lagt ner sina vapen. Det är länge sedan det sista attentatet utfördes. Men såren är fortfarande mer eller mindre oläkta.
Det blir tydligt i den aktuella diskussionen om de fyra kvarvarande fängslade RAF-medlemmar som fortfarande sitter i fängelse. Ska de benådas? Är det dags att sätta punkt för denna tragiska historia. Tyskland är delat. Precis som på 70-talet är högern mindre benägen att lägga denna historia till läggen än vänstern. RAF var ju förvisso en produkt av ett vänsteruppror, ett våldsamt ”svar” på polisens övervåld och Västtysklands överslätande hållning till sitt nazistiska förflutna.
De kvarvarande fångarna har suttit i fängelse mellan 20 och 25 år. Förespråkarna för nåd framhåller att Hitlers rustningsminister Albert Speer frigavs efter 20 år. Man kan i och för sig tillägga att Speer i någon mening bearbetade sin skuld i offentligheten. De gamla RAF-medlemmarna har varit ganska tysta kring sitt agerande, sina dåd och motiv. Många omständigheter är fortfarande outredda. Vem som gjorde vad är inte helt klarlagt. Christian Klar (25 år i fängelse) är en av dem som kan komma att friges om president Köhler fattar beslut om nåd. Han försvarade först kampen. Men har i senare uttalanden talat om sin skuld om och om offrens lidande, inte minst de dödas anhöriga, för vilka såren aldrig läker helt och hållet. Men kanske är RAF snart historia.

torsdag, februari 01, 2007

EU 50 år

EU fyller 50 år i år. Det har gått fem decennier sedan de sex grundarländerna undertecknade Romfördraget 1956. Mycket vatten har flutit i de europeiska floderna sedan dess. Idag är det fråga om en union med 27 medlemmar. Berlinmuren har fallit och krigens tid tycks över.
Samtidigt griper ett nytt europeiskt missnöje omkring sig. Det har med framtiden att göra och rör en oro för att ”globaliseringen” kommer att göra allting sämre. Oron kan tyckas överdriven. Men den är reell. Ja, en central faktor i europeisk politik i dag. En aktuell opinionsundersökning som utförts på uppdrag av Financial Times visar att två tredjedelar av fransmännen, italienarna och spanjorerna (och hälften av tyskarna) anser att övergången till euron haft negativa effekter. Bilden är i och för sig motsägelsefull. En majoritet anser att de själva gynnats, men att det är andra som missgynnats.
I ett historiskt sett kan detta missnöje tyckas en smula märkligt. Om vi blickar tillbaka på Europas 1900-tal så kan vi se tillbaka på världshistoriens värsta brott mot mänskligheten, återkommande krig, miljoner och åter miljoner människor som dött i krig, i utrotningsläger och av svält.
”Jag är fortfarande optimist”, säger Wladyslaw Bartoszewski som själv upplevt förra seklets mörkaste kapitel, som Auschwitz, Warszawaupproret och de kommunistiska fängelserna. Han fick sin revansch. Han blev utrikesminister när Polen kom ut på den demokratiska sidan av denna historia. ”Min sanning segrade”, säger han själv. Demokratin segrade. Läs hans starka nyutkomna bok ”I hjärtat av Europa” (Atlas förlag, www.arenagruppen.se).
Men i dag uppvisar vår kontinent under alla omständigheter en motsägelsefull bild. Å ena sidan pågår en fortgående politisk och ekonomisk integration i hela världen, inte minst mellan de 27 medlemmarna i den Europeiska unionen. Å andra sidan stärks olika slags lokala och nationella identiteter – inte sällan med etniska undertexter – som ofta yttrar sig som ett motstånd mot invandring och arbetskraft från andra länder. Rädslan för att förlora jobbet eller försämrade arbets- och lönevillkor är berättigad. Det är centralt att hitta nya strukturer som undviker detta. Men ”Go home”-paroller innebär oundvikligen att arbetare ställs mot arbetare, svenskar mot de andra. På många håll slår allt detta över i högerpopulism och nationell självtillräcklighet.
Även här erbjuder 1900-talet en viktig politisk erfarenhet. De nationella välfärdsstaterna som växte fram efter kriget var på många sätt ett svar på den sociala oro som framfödde de totalitära rörelserna i Europa i början av förra seklet och som i sin tur ledde fram till den stora tragedin: det andra världskrigets ragnarök.
Demokratin stabiliserades efter kriget både genom nationell suveränitet och ett samarbete på överstatlig nivå, bland annat i form av den europeiska unionen. En balans mellan ekonomi och politik etablerades. I globaliseringens tidevarv har denna balans rubbats till marknadens fördel.
Den europeiska vänsters uppgift i denna epok är att verkligen ta den sociala oron på allvar, kanalisera den i politisk reformvilja och att konstruera nya politiska och ekonomiska modeller där demokratins värde kan värnas, den ekonomiska utvecklingen befrämjas samtidigt som den sociala demokratins grundvalar kan stärkas. Detta bräckliga kontrakt får inte undermineras av en överdriven tilltro till marknaden eller olika former av politisk fundamentalism eller nationell instängdhet. 1900-talets kollektiva europeiska erfarenhet ger här en nödvändig vägledning. Och EU är ännu mer än för 50 år sedan en helt avgörande politisk arena för att optimismen ska kunna betvinga misstron och rädslan.