onsdag, februari 29, 2012

Upplysningen som fetish

Läste Fredrik Persson i Aftonbladet igår: "Frånåkt vänster". På sätt och vis ett inlägg i debatten efter Anders Lindbergs ledare i Aftonbladet och Maria Svelands artikel i Dagens Nyheter om Breivik och högern. Som båda ledde till svallvågor på kultur- och ledarsidorna. Perssons artikel gör nu gällande att vänstern bör ta Axess på större allvar. Frågan är på vilket sätt. Persson menar att vänstersidan blockeras av människor som gått vilse i postkoloniala och postmoderna teorier. Särskilt pekar han ut tidskriften Arena (och tidningens förra chefredaktör Devrim Mavi). Det har hänt tidigare på Aftonbladets kultursida, om man säger så. Jag har numera tappat räkningen.
Och Persson, ja han drar en lans för "upplysningen". Som Moa Matthis påpekade i Dagens Nyheter häromdagen bör man fråga vilken upplysning man vill återuppväcka. Ibland låter det som om det vore en okomplicerad verktygslåda. Jag har känslan av att "upplysningen" blivit något av en fetish som debattörer både till höger och vänster oreflekterat drar fram som det sista och ibland enda argumentet. Ungefär som vissa högermänniskor odlar tron på "liberalismen" och vänsterdebattörer drar fram "marxismen" ur byrålådan lite då och då. Medan Arena har blivit något av en anti-fetish för några av de där skribenterna.

måndag, februari 27, 2012

Fanny och Alexander

Såg "Fanny och Alexander" på Dramaten i lördagskväll. Det var en fantastiskt iscensättning av ett omöjligt projekt, att göra teater av en så fantastisk film. Men det funkar. Scenlösningen är genial och lyckas genom en ständigt roterande scen binda samman berättelsens alla skärvor. Och publiken är entusiastisk.
Men filmen är oöverträffad. Jag kommer på mej själv med att jämföra alla rollfigurer med filmens skådespelargalleri. Kanske har jag sett filmen lite för många gånger! Så när Hans Klinga gestaltar Isak Jakobi så tänker jag på Erland Josephson. Och hans speciella röst. På söndagen meddelar tidningarna att han gått bort.
Samtidigt upptäcker man nya saker i en text eller en föreställning varje gång man läser den eller ser den. Nu hör jag biskop Vergérus säga: "Jag har bara en mask, och den är fastbränd i mitt kött." Kanske är detta själva nyckelmeningen i "Fanny och Alexander". Vergérus är filmens onda genius. Han är som gjuten i ett stycke. Endimensionell och oförmögen att slita bort sin skyddande mask och blotta sitt jag. Berättelsen utspelas vid förra sekelskiftet. Kanske är biskopen i Bergmans berättelse en representant för det slags människor som producerade 1900-talets alla mänskliga tragedier. För fanatismen och extremismen.
Mot detta står de andra rollfigurerna i "Fanny och Alexander". De är inte gjutna i ett stycke. De är kort sagt människor med alla sina fel och brister, svartsjuka, otrogna, skuldsatta och ledsna. Och är förvånansvärt öppna på den punkten. De bär inte bara en mask utan blottar hela sitt mänskliga register.
"Fanny och Alexander" är också en hyllning till teatern. I sina bästa stunder gestaltar teatern och konsten det mänskliga och ger röst åt komplexiteten i vår existens. Som i "Fanny och Alexander" – eller Ernst Josephsons röst.

fredag, februari 24, 2012

Om bakgrund och klass i Konungariket Sverige

Jag känner mej inte särskilt upphetsad över att Daniel och Victoria har blivit föräldrar. Även om jag tycker att Daniel faktiskt framträder på ett sätt som gör att jag skulle kunna lägga min röst på honom – om Sverige hade varit en republik.
Av ett lite speciellt skäl.
I går publicerade Aftonbladet två släktträd. På ena sidan Victorias Bernadottrar, med "fina namn" och titlar i en lång rad ner i den svenska historien.
Och på den andra sidan Daniel Westlings alla förfäder: socialchef, tjänsteman,skogsarbetare, snickare, torpare, rättare, sågverksarbetare, skräddare, skollärare och bönder.
Många av oss har ungefär samma släktträd om vi skulle gå tillbaka några generationer. Det är "pigor och drängar så långt man kunde se", för att citera en av Ulf Lundells sånger.

torsdag, februari 09, 2012

"Ni har klockorna - vi har tiden"

Läser färdigt Lennart Pehrsons bok om ”USA tio år efter 11 september” med huvudtiteln ”Ni har klockorna – vi har tiden” (Bonnier), samtidigt som nyheterna om jordskalvet i det republikanska premiärvalet genom Rick Santorums överraskande segrar rullar in.
Om man ska få en bild av USA i dag är detta verkligen en bok att rekommendera. Den är både lättillgänglig och fördjupande. Alla de dagsaktuella nedslagen kombineras med historiska referenser och kunskap om det amerikanska samhället. Det är sådant här man blir glad av att läsa. En journalist som tar sitt kall på allvar. Som använder sina erfarenheter och sitt vetande på ett konstruktivt sätt. Det är trots allt lovande i dessa snuttifierande journalistiska tider.
Beträffande USA är framtidsscenarierna betydligt mer komplexa. Som bokens titel antyder. ”Ni har klockorna - vi har tiden”, är ett gammalt afghanskt ordspråk om utlänningars inblandning i landet.