måndag, augusti 25, 2014

"Vi är flyktingar från vår barndom"

"Vi är alla flyktingar från vår barndom. Och därför vänder vi oss, bland annat, till berättelserna. Att skriva en berättelse, att läsa en berättelse, är att vara på flykt från flyktingtillståndet. De som skriver och de som läser söker en lösning på problemet med att tiden går, att de som läser söker en lösning på problemet att tider går, att de som har försvunnit är försvunna och de som ska försvinna, det vill säga värdena en av oss, försvinner. För det fanns ett ögonblick då allt var möjligt. Och det kommer ett ögonblick då ingenting är möjligt. Men däremellan kan vi skapa."

Mosin Hamid i "Så blir du snuskigt rik i det snabbväxande Asien."

onsdag, augusti 20, 2014

Ansvaret är vårt/Tingsten

I går såg jag Joakim Stens "Ansvaret är vårt/Tingsten" på Stockholms Stadsteater. Pjäsen är baserad på min gode vän Per Wirténs fantastiska bok om Herbert Tingsten. Per belyste och lyfter fram Tingsten som kulturradikal. Den sidan har i hög grad kommit bort. Liberalerna har vårdat Tingstens antikommunism. Socialdemokratin har haft sina skäl att glömma honom. Tingsten övergav ju "rörelsen" och bedrev en lång publicistisk kamp mot den s-märkta regeringen som chefredaktör för Dagens Nyheter. 68-vänstern vederlade tesen om ideologiernas död.
Men i samband med ATP-striden hamnade Tingsten i konflikt med folkpartiet och Bonnierfamiljen. Den slutade med att Tingsten tvingades avgå. Han vägrade rekommendera läsarna att rösta på Folkpartiet. Han stödde i grunden det sociala reformarbetet och betecknade folkpartiets motstånd mot ATP som ett historiskt misstag: "Att beskylla dem som begär att få det bättre för egoism har alltid varit naturligt för dem som redan nått den ställning de andra eftersträvar." Och ett misstag var det. Vid den här tiden var Folkpartiet det ledande oppositionspartiet. Folkpartiet har aldrig riktigt hämtat sig.
Tingsten stod vid ett vägskäl. Detta vägval är centralpunkten i Per Wirténs bok. Och i Stadsteaterns pjäs. Som lägger till ytterligare dimensioner till boken, ger nya och fördjupade insikter. Inte minst genom Robert Fux, som ensam på scenen i 1 timme och 45 minuter gör ett makalöst porträtt. Det är en historielektion om ett vägval i svensk efterkrigshistoria och en pjäs om det personliga ansvaret. Den känns påfallande aktuell. Inte minst några veckor före årets val.
Gå och se!

måndag, augusti 18, 2014

Faktakollen på Svenska Dagbladet?

Hur är det med faktakollen på Svenska Dagbladet? Den 17 augusti 2014 publicerade Cecilia Stegö Chilòs en av sina intervjuer med de svenska partiledarna. Den här gången med socialdemokraternas Stefan Löfven.
I ingressen hävdar Stegö Chilò att Lövfen är den "första socialdemokratiska ledaren med arbetarbakgrund sedan Mäster Palm".
Tydligen har tidningen suddat ut Per Albin Hansson och Ingvar Carlsson ur historien.
Upplysningsvis var Per Albin Hansson far murare och hans mamma piga. Efter fyra år i folkhögskola började Per Albin som springpojke och blev sedan bodbiträde i den kooperativa föreningen Pan. Ingvar Carlssons växte upp i en arbetarfamilj i Borås. Pappan var lagerarbetare. När pappan dog kämpade hans mor under små omständigheter för att försörja familjen. Båda blev partiledare och statsministrar.
Men kanske inte i Svenska Dagbladets värld.

torsdag, augusti 14, 2014

Om "utanförskapet"


Mauricio Rojas Folkpartirapport från 2004 pekade ut 150 ”utanförskapsområden” med sociala problem (kriminalitet, arbetslöshet, dåliga skolresultat, bidragsberoende).
Utanförskapsretoriken har omdefinierat den ”sociala frågan”. Paradoxen är att just folkpartiet öppnade grinden för en ny socialpolitik. Så sent som under Bengt Westerberg var det lilla liberala partiet ett bålverk mot den nya högern. Det går nämligen en rak linje från Charles Murrays "Losing Ground: American Social Policy 1950-1980" till Mauricio Rojas. Välfärdspolitiken hade, hävdade högern, skapat ett ”bidragsberoende” och en ”inlärd hjälplöshet”. Och framför allt kombinerades utanförskapets signalspråk med hårdare krav och försämringar för de som är utanför. Ansvaret för den egna situationen individualiserades.

Utanförskapet hade också en numera oftast underförstådd etnisk dimension. Lejonparten av Folkpartiets utanförskapsområden var invandrartäta förorter i stora och medelstora städer. I Per Schlingmanns ordlista inför valet 2006 instruerades de moderata partiarbetarna att byta ut ”segregering” mot ”utanförskap”. Vid det här laget hade utanförskapet skrivits in de nya moderaternas berättelse. Men särskilt högerns syn på välfärden är en gammal historia. Moderaterna har alltid ansett att de offentliga utgifterna har skenat iväg; för få försörjer för många. Fredrik Reinfeldt har exempelvis hävdat att en miljon svenskar befinner sig i utanförskap. Här har ”utanförskap” blivit liktydigt med att erhålla ekonomisk ersättning (”bidrag”) från samhället eller socialförsäkringssystemet. Utanförskapet var med andra ord den svenska välfärdsmodellens fel. Vilket på sätt och vis är korrekt. ”Utanförskap” i denna mening är själva poängen med ett gemensamt välfärdssystem. Vi kommer över en livscykel att arbeta, betala skatt och bidra till det gemensamma. För att under andra perioder gå på dagis och i skolan. Samt kunna vara föräldralediga, sjuka och arbetslösa. Utan att privatekonomin kraschar. Vi ska kunna färdas väl genom livet. Bertil Holmlund, professor i nationalekonomi, menar att beskrivningen av ”all frånvaro från arbete som kompenseras med ekonomisk ersättning från socialförsäkringssystemen som utanförskap gränsar till missbruk av modersmålet.”

Försöken att kvantifiera utanförskapet har också sina komiska dimensioner. Frånvaro från jobbet har räknats ihop i så kallade ”helårsekvivalenter”. Vilket innebär att om 52 personer är sjukskrivna en vecka var i influensa då är en person i utanförskap. Statistiskt sett. Den nya arbetslinjen skärpte reglerna för a-kassan och utförsäkrade människor från sjukersättningen. Därmed skulle ”bidragsberoendet” och utanförskapet minska genom rent administrativa politiska åtgärder. Statistiskt sett.

Men det är som övertalningsdefinition ordet har revolutionerat svensk politik. Framgången manifesterades när även oppositionen började använda det. Därmed bekräftades ett tankemönster, som ramade in (”framade”) våra associationsbanor. Ungefär som folkhemmet länge var en svensk överideologi.

Ursprungligen var folkhemmet ett konservativt begrepp. Men Per Albin Hansson ”stal” det och genomförde ett hegemoniskt konststycke som under flera decennier definierade den svenska självförståelsen. Socialdemokraterna signalerade i en mycket orolig tid (ekonomisk depression och annalkande krig) att partiet var att lita på som en trygg och stabil nationell hamn. Hemmet var förvisso en patriarkal metafor. Men samtidigt tillfogades en radikal jämlikhetsdimension. Redan i en remissdebatt 1928 förklarade Per Albin att: ”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn.”

Det förhåller sig på samma sätt med utanförskapet. Fast omvänt. Från början var det ett vänsterord. Arbetarrörelsen och andra folkrörelser har organiserat de som stått utanför och fört deras talan i kampen för rösträtt och fullvärdigt medborgarskap, sociala rättigheter och en rättmätig del av förädlingsvärdet.

Men att från en maktposition tala om utanförskap är något annat än att göra det från botten av samhällspyramiden. Och nu har utanförskapet vänts uppochned. Blivit stigmatiserande. Budskapet är att de som är utanför måste skärpa sig för att komma in i samhället. Därför genomför politikerna försämringar för de utsatta så att de ska kunna bättra sig, åtgärder som minskat ekonomiska utrymmet för de utsatta. Arbetslöshetsersättning och sjukersättning har sänkts. Alla skatteavdrag (som alltså inte definieras som ”bidrag”) har riktats till de som har jobb. När ersättningsnivåerna sänkts har skillnaden mellan att vara ute och att vara inne vidgats. Vilket är meningen. Ekonomerna har länge förordat att ”reservationslönerna” pressas ned. Arbetslösa ska ta jobb till lägre lön.

Avgifterna till a-kassorna har dessutom differentierats, vilket inneburit att löntagare med låga inkomster och hög arbetslöshet betalar mer. En av Anders Borgs käpphästar är att arbetslösheten beror på för höga löner. Höga a-kasseavgifter ska pressa facket och löntagarna att acceptera lägre löneökningar eller till och med lönesänkningar. Detta är en för-keynesiansk syn på arbetsmarknaden som ett självreglerande system med lönen som den huvudsakliga regulatorn. Vägen till ökad sysselsättning och minskat utanförskap går med andra ord via sänkta löner.

Måltavlan för ”utanförskaps”-retoriken är inte de som är utanför utan de som är innanför: rösta på oss, vi kommer att gynna dig! Och vi kommer att ta itu med ”bidragsberoendet” särskilt i bostadsområden men många invandrare. Men har förstås också en dubbelverkande disciplinerande funktion. Utanförskapet skapar en rädsla för att själv hamna utanför bland de som i dag är innanför. Och många befinner sig i dag också mitt emellan inne och ute. De tillfälliga och osäkra anställningarna har växt. Även i grupper som tidigare hade en fast fot på arbetsmarknaden. Erfarenheterna från länder som under längre tid prövat den här socialpolitiska modellen, som USA och Storbritannien, visar också att även stora delar av medelklassen blir förlorare i det långa loppet.

Kommer vår tid om femtio år att förknippas med utanförskapet? Kanske inte. Förhoppningsvis inte. Nyckeln ligger i att formulera övertalningsdefinitioner som både beskriver problem, skapar igenkänning och pekar ut politiska lösningar. Folkhemmet var inkluderande. Men signalerar i dag historia. Utanförskapet är exkluderande. Ordet har haft en sådan genomslagskraft eftersom det i någon mån speglar tidsandan. Utanförskapet representerar närmare bestämt en samhällelig dikotomi om beskriver, bekräftar och understödjer det tvåtredjedelssamhälle som redan i dag är en realitet.

Closing the insider-outsider gap


Här en text jag skrivit för Policy Network inom ramen för en diskussion med anledning av en essä om "The 5-75-20 society":

Closing the insider-outsider gap

Today, the big challenge for developed welfare states is the insider-outsider gap. To close it, we need a predistributive strategy that rebalances the power relationship between workers and employers

Willy Brandt, Bruno Kreisky and Olof Palme were among the 1970s’ most prominent interpreters of and spokespersons for European social democracy. The trio also represented a kind of leadership that was bigger than their own parties and countries. It´s a paradox that despite globalisation and the EU's increased role that this kind of social democratic leaders are rare today. In their co-authored 1976 book, La social-démocratie et l’avenir (Social Demcoracy and the Future), Willy Brandt argues that unlike communists, social democrats do not justify their goals by adhering to a single political theory or philosophy; they have an open world view.

These words say something about what has happened since then. Communism in Eastern Europe died of its own sickness in 1989. And in 2008, deregulated capitalism reached its dead end.

When social democracy now tries – or fumbles – to find a way forward, Willy Brandt's call still holds. This kind of pragmatism and eclecticism is the key to social democracy's historic success and future ability to find political solutions based on new historical circumstances.

But where are the lines of conflict in the 21st century?

Policy Network has presented an interesting analysis in the essay, “How social democracy can triumph in the 5-75-20 society," published in Making progressive politics work: A handbook of ideas. The 5 percent is the economic and financial elite that increasingly freed itselt from the surrounding community, and perhaps the nation states. The 20 percent are those who live outside society and often in poverty, when offered work it is a matter of precarious working conditions. The vast majority are the 75 percent in “the middle”, from the working class to upper middle class. They are in the essay generally referred to as the middle class. This group is experiencing increased pressure both financially and mentally. And they are – and this is probably the essay’s central message – the social group which determines future elections. To be able to form a workable majority and become a realistic government option in a number of countries, social democracy must attract this large group of voters.

The analysis of the 5-75-20 community can possibly be regarded as an attempt to marry the American Occupy movement's criticism of the top one percent ("we are the 99 percent") and a previously widely spread analysis of the emergence of a two- thirdsociety in the post-industrial capitalism. Criticism of the one percent at the top is an expression of an American radical populist or progressive tradition, partly harboured within the Democratic Party but also in various social movements and organisations. The two-third society could be regarded as a warning sign of a shift where the more affluent in the upper third can form a majority along with the third in the middle. The third "down there" run the risk to become a minority. A new election logic is established. Formerly the labour movement built an alliance from the bottom up, between the working class and the middle class. Both of these approaches provide important insights and warning signals.

One could say that Thomas Piketty’s important work Capital in the 21st Century gives support to this analysis. Not least because it highlights that the top layer of society is pulling away and will consume an increasing share of wages and capital income, dividing society further and making the economy more and more dysfunctional. Social democracy emerged in a society marked by poverty. It promised to lift the majority of people materially and provide the working class with full citizenship and participation in society and the distribution of production performance. Today, the major challenge is how we deal with growing prosperity and increasing wealth in society overall. It is as before a matter of distribution policy. But a somewhat different kind of challenge.

During the Progressive Governance Policy Network conference in Amsterdam, many speakers referred to the "middle class" rather than the "working class." However, social democracy is a product of an emerging working class in industrial societies, which later also included workers in the service sector and the public sector. This too might be an American import to European social democracy; "middle class" is long established in the Democrats' rhetoric. But I don´t believe it works in a Swedish or Scandinavian context. And I am not fully convinced about the idea overall. I am aware that in the American context “the middle class” includes both blue collar and white collar workers. But there is a risk the Left knowingly or unconsciously distancing itself from the "underclass" or "the poor."

All this requires strategic and policy analysis and reflection. To me the challenge is not about choosing one or the other, or if social democracy should represent or appeal to the middle class or the working class. I suspect that this reflects a conflict whithin the progressive political field. Various representatives of social democracy emphasise either the working class or the middle class in its political analysis, or as a potential electoral base, which tend to tell something about if you lean to the "right" or to the "left." The question is whether social democracy can overcome this tension and be relevant once more, in line with Willy Brandt's advice in 1976.

In fact, the middle class and the "interlayer" is an old problem for the left. It goes as far back as to Marx, who predicted that these groups would shrink in an escalating class struggle while the working class was awarded messianic tasks. Neither one of his predictions have come true. In fact, social democracy gained support among the working class and built an alliance with the middle class conceived through the welfare state as such. Swedish social democracy began in the 1920s to move from “class” to “the people” in their rhetoric. In the 1950s, the growing layers of white collar workers became an important part of the social democratic reform strategy. In the 1970s, Olof Palme spoke about "the working people" to attract both white and blue collar workers.

But what about political and social alliances today? In the political arena, Social Democrats are experiencing increased competition. Not least over their core voters. Moreover, right wing populist parties are gaining support in traditional left wing communities. But there are also new progressive competitors on the pitch. Some left socialist parties developed in the (left) social democratic direction. The greens represent a philosophical tradition previously lodged within the labour movement and in the socialist family from William Morris and forwards. And in Sweden, a feminist party could very well enter the Swedish parliament in September. The feminist party gained one seat in the European Parliament this summer and its representative has joined the S & D Group! You could say that the party falls as much in line with is as with social democracy as with liberalism. The orignal parties no longer have patent to their ideas.

But the big question today is whether the labour movement risks distancing itself from "the 20 percent," or if it can maintain an alliance with those outside the community and the labour market on the one hand, and the "workers" on the other. The insider-outsider problem is also a real challenge for any society and certainly for a developed welfare system. I think this in itself is the strategic key. It´s obvious that this group should be consolidated and that the working conditions especially in the service sectors must be improved. And that high permanent unemployment is a monumental failure of the economic policy paradigm that has dominated the last decades.

This crack between insiders and outsiders has been exploited very successfully by the Swedish bourgeois parties. They won the 2006 election and have governed Sweden for eight years on a policy that radically widened the gap between the “75 percent” and the “20 percent” (in Sweden probably 10 percent). They won voters from the “75 percent” on a simple and cynical policy: Reduced benefits from social insurance to the sick and unemployed and more stringent conditions in order to receive welfare benefits. And tax cuts for those with a job. This meant that the "75 percent" (and the “5 percent” even more) have come out increasingly better. The “75 percent” in Sweden is not squeezed as in Great Britain. But the 10 percent with low incomes have been hit, and hit really bad. Enough voters from the working class and the middle class bought the message and changed their party preferences from left to right. Social democracy was consigned to  opposition and has undergone its biggest crisis in a hundred years. The Social Democratic social pact must be built from the bottom up while maintaining an alliance with the upper social hierarchy and officials.

The whole discussion about predistribution contributes in this regard with an important perspective. Hopefully this does not mean that redistribution will or should be defined away from the progressive agenda. A social democratic strategy also needs redistributive measures. For me predistribution is mainly about the power of labour relations and workers' bargaining power towards employers. Furthermore, social democracy was created on work-related issues and redistribution of power and money. Labour organisations have been losing ground across Europe and worldwide for a long time. A social market economy requires that the workers can negotiate on reasonably acceptable terms with their counterparts. Otherwise the economy will produce growing wealth at the top and greater uncertainty and lower incomes at the bottom. We need a comprehensive plan to once again embed capitalism in democracy starting from the labour market. And it must be done at the European level. The problem is that the EU guarantees freedom of the markets and undermines the social dimension of the European project.

And this is social democracy's central dilemma today. European societies are being pulled apart. This contradicts not only social democratic instincts, but also evades the whole basis for the social democratic project.

Håkan A Bengtsson is CEO of Arenagruppen in Stockholm
This article forms part of a series of responses to the Policy Network essay on the Politics of the 5-75-20 Society

tisdag, augusti 12, 2014

Kultur sommaren 2014

Sommar och semester ger möjlighet att upptäcka platser och kultur man inte hunnit med tidigare. Vid ett besök i min hemstad hann vi exempelvis med besök på Mjellby Konstmuseum. Som egentligen är Halmstadgruppens museum. Väl värt ett besök bara för den sakens skull. Men Mjellby Konstmuseum har också en utställningsverksamhet i egen rätt som håller mycket hög klass. Och i sommar fick jag möjlighet stifta bekantskap med konstnärinnan Agnes Cleve, som visades i hela sin konstnärliga bredd. Ovan ett av hennes självporträtt: "Vid staffliet". Ett oerhört intressant konstnärskap och levnadsöde. Men i dag tämligen okänd. Man får en förklaring på själva utställningen. Nästa alla verk befinner sig i privat ägo. De stora institutionerna köpte inte Cleve. Mjellby Konstmuseum lyfter fram ett åsidosatt kvinnligt konstnärskap ur historiens gömmor. Katologen som tagits fram är väl värd att läsa. Utställningen hade platsat på Moderna Muséet som i sommar visar en stor utställning om en väl känd manlig konstnär: Nils Dardel.
Och på en annan plats i Sverige, i Akalla  upptäckte jag en annan men senare kvinnlig konstnär som utsmyckat tunnelbanestationen:
Här får Birgit Ståhl-Nybergs Legerinspirerade verk sin rättmätiga plats. På en offentlig plats. Jag har själv en litografi av henne som hänger hemma sedan 35 år tillbaka: "Klassfoto".
Små viktiga saker man upptäcker en sommar i Sverige 2014.