Skrivliv

Jag sugs in Gun-Britt Sundströms ”Skrivliv. Från första boken till första barnet”, ett utsnitt från hennes dagböcker som sträcker sig från 1966 till 1978. Då hade hennes mest kända bok ”Maken” redan kommit ut. Och första barnet. Tidigare under hösten läste jag Wera Von Essens ”En debutants dagbok”, som först fångade mitt intresse. Debutboken vars födslovåndor man får följa är den man just läser! Först blev jag intresserad och lite fascinerad. Men sedan tappade jag intresset. För mycket poser. Det är helt annorlunda med ”Skrivliv”. Det blir som att följa en livs- och bildningsresa, där texterna, språket och formuleringarna förändras och utvecklas. I skärningspunkten mellan det privata, arbetslivet på DNs kultursida (intressanta interiörer) och litteraturvetenskapen och förstås politiken, som i Sundströms fall låg närmare de unga filosoferna än de dogmatiska 68orna, mer frihetlig i skärningspunkten mellan syndikalismen och socialdemokratin. Det är intressant inte minst eftersom jag själv är lite för ung för att ha en egen relation till den här epoken. Några meningar är helt enkelt underbara: ”Nisse har tappat knappen i byxlinningen, jag lånar honom ett FNL-märke”. Eller en anteckning från 1970 apropå ett doktorandseminarium på litteraturvetenskapen: ”Elva studenter, de flesta äldre än jag men inte mycket. En är bara 22 år, en riktig snobbtyp. Horace heter han.” Han dyker upp några gånger till i dagböckerna och blir något av Sundströms ”favoritantipati”. Kanske är det ändå Sundströms egen hållning till offentligheten som jag verkligen sympatiserar med för egen del: ”Det offentliga samtalet ska nämligen vara ett gräl. Ett slagsmål så fjädrarna ryker, en boxningsmatch för åskådare som vill se blod flyta. Ofta blir dessa replikväxlingar dialoger mellan två, privata prestigekamper där det bara gäller att vinna poäng. Åsikter blir personifierade, och det blir intressantare hur x klarar sig i argumentationen och vem så får in den slutliga knockouten än vad som blir sagt i sak.”/…/ ”Debatten blir förstås mer underhållande genom att fungera som envig, som tornerspel” Den karakteristiken av den politiska och kulturella debatten känns lika aktuell i dag. Jag hyser stor sympati för Gun-Britt Sundströms eget intellektuella ideal för ett meningsutbyte ”att man efter många inlägg från olika håll, många nyanseringar, definitioner och preciseringar, tillförande fakta, lokaliseringar av oliktänkandet – efter allt detta kan enas.” Och detta skrevs 1973.