Maurico Rojas blir kulturminister – och avgår

Mauricio Rojas tid som kulturminister (eller minister för kultur, konst och arv) i Chile blev bara fyra dagar lång. Det ligger något tragiskt över hela historien. Någon kanske tycker att dessa rader bara syftar till att hälla salt i Rojas sår. Men jag känner ingen skadeglädje. Undrar mest varför det gick så här. Nyss hyllades han av en rad personer i borgerligheten. Det talades om att hans talang inte togs till vara i Sverige. Med sin bakgrund på vänsterkanten hade han en speciell ställning i den borgerliga sfären. Men det var nog en rätt komplicerad relation. Även den kantades av uppbrott och konflikter. Han vandrade lite i Moderaternas hägn och jobbade på Timbro. Valdes in i Riksdagen för Folkpartiet Liberalerna, om än som partilös. Han hade blivit "liberal", men nog mer ny- än socialliberal. Tidigt kritisk till svensk invandringspolitik. Kontroversiell. Lämnade besviken Sverige 2008 och har sedan verkat i Spanien och Chile. På något sätt har nog hans hållning i hög grad, i allt för hög grad, präglats av sin aversion mot den vänster han en gång tillhörde. Enligt egen utsago tillhörde han en vänstergrupp i Chile som bedrev väpnad kamp mot Pinochetdiktaturen. Kanske formades hans bild av vänstern av sin tillhörighet på den ytterst-yttersta vänstern. Därför ligger det förstås en särskild symbolik i att han tvingades avgå från kulturministerposten på grund av tidigare negativa och kritiska uttalanden om ett museum som ägnas åt brotten mot de mänskliga rättigheterna under diktaturen. Under en period bodde och verkade Rojas i Lund. När jag kom dit hade han redan skapat sig ett namn och en position. Han höll på med en avhandling om Marx. Och hade engagerat sig i Miljöpartiet. Ja, han framstod som en intressant person. Jag minns att jag intervjuade honom för Tvärdrag som jag sedan blev redaktör för. Om jag minns rätt var klon i intervjun att han uppmanade socialdemokraterna att "lära av Bakunin". Inte det bästa rådet socialdemokraterna fått genom åren, men kanske lite talade för Rojas pendlingsförmåga mellan olika positioner, särskilt på ytterkanten om mittfåran. Rojas avhandling Renovatio Mundi lades fram på Ekonomisk-Historiska Institutionen, där jag själv läste några år. Avhandlingen var intressant. Tror fortfarande att den är läsvärd. Den kritiserade marxismens millenaristiska historiefilosofiska grundvalar. Rojas var inte den första som traskat i dessa intellektuella spår. Och man kan invända att marxismen förstås har flera intellektuella pelare. Jag närvarade på själva disputationen, som på många sätt blev ett symboliskt slutseminarium för Lundavänstern. I den överfulla seminarielokalen fanns många av de redan då lätt gråhåriga 68orna, varav många nog ställde sig på Rojas sida. Opponenten var ingen mindre än Bo Gustafsson, den marxistiske ekonomisk-historikern, ledande intellektuell i VPK och sedan i KFML, som vid det här laget hade blivit socialdemokrat. Han gav Rojas rätt på många punkter, men ville komplicera och komplettera bilden. Han uppträdde som en resonerande äldre man, som en intellektuell i ordets bästa mening, och gav ett positivt intryck på mig. Rojas däremot var obeveklig. Hans svar på kritiken var som debattinlägg hämtade från ett podium i en gammal vänsterdebatt. Han lät mer som en kommunistisk agitator som lika självsäkert som fordomdags nu argumenterade för sin knivskarpa och kompromisslösa "liberalism". Det där seminariet har på något sätt format min bild av Rojas. Och kanske sammanfattar den på något sätt hans senare intellektuella och politiska vedermödor, hans temperament och "intellektuella" läggning.