Nixon in China

Jag är gammal nog att minnas den amerikanske presidenten Richard Nixons besök i Kina i februari 1972. Nixon i samtal med Mao i Kina. Det var en stor sak då. Kina var fortfarande ett land som i stort sett var stängt för omvärlden. Kunskaperna om vad som faktiskt hände under "det stora språnget" och "den stora kulturrevolutionen" var mycket begränsade. De delegationer som släpptes in i landet fick sig en tillrättalagd bild till livs. Utrikeshandeln var nästan noll. Jag satt och tänkte på allt det där när vi såg uppsättningen av John Adams "Nixon in China" på kungliga operan häromveckan. En på många sätt fantastisk uppsättning. Väl genomförd. Men jag måste erkänna att det musikaliskt inte var min opera cup of tea. Dramaturgiskt känns det hela också en smula påklistrat och sökt. Vari ligger egentligen dramatiken? Snarare handlar det om två världar som möts, då verkligen var två ytterligheter. Den kapitalistiska världsmakten USA befann sig på höjden av sin makt. Kina på väg att förverkliga den kommunistiska utopin fullt u? Nixon var ännu oanfrätt av de skandaler som skulle följa. Hösten samma år vann han en jordskredsseger i presidentvalet mot demokraten George McGovern. Detta var innan Watergate. Mao som initierade den omvälvande och tragiska kulturrevolutionen var sliten och sjuklig. Hans egen hustru är förstås med i operan, ledande "revolutionär" under dessa år. Snart skulle Mao ta sin hand från henne. !976 dog Mao. Kanske är det bara som så att tiden redan gått den här operan förbi. Den uruppfördes 1987. Kina var då fortfarande ett i mycket slutet land. Även om de ekonomiska reformerna hade satts i sjön redan efter 1979. Landet hade börjat öppna sig för omvärlden. Till en början i liten skala. Men det ekonomiska lyft som skett sedan dess var ännu svårt att föreställa sig. Kina var fortfarande ett mysterium. Österns röda experiment hade fortfarande något inbjudande över sig för många. Okunskapen understödde kankse detta intresse för Kina. Hur märkligt det än kan låta. Kanske är det därför tankarna far iväg i stället för att följa librettot och den ganska svårtuggade musiken i Nixon in China.