Palmehatet 30 år senare

Vi gick hem genom Stockholm efter minnesdagen i Kulturhuset för Olof Palme. Vi passerar den där rutten makarna Palme tog för tre decennier sedan. Fast från andra hållet. På mordplatsen låg redan en stor bädd av rosor. Runt om samlades hela tiden människor. Som bara gått förbi. Eller som vallfärdat hit denna dag. Samma sak vid gravvården på Adolf Fredrik Kyrkogård. Det var starkt berörande. Och det rörde upp starka känslor som många här i landet bär på. Alla minns vi väl var och när vi möttes av beskedet den där natten 1986. Själv satt jag sent på natten ensam i en bil på väg till mina föräldrars hem i Trönninge söder om Halmstad. Jag hade varit på en konsert med Marie Fredriksson i en lokal nära järnvägsstationen. Från konserten minns jag bara att hon avlutade med ”Segla på ett moln”. Jag lyssnade till kassett. Men minns inte på vad. Men min pappas bilradio hade den egenheten att radion hördes vagt i bakgrunden. Först hörde jag att det lät som sorgemusik. Men sedan hörde jag ekosignaturen och stängde av kassetten. Det måste ha varit den första sändningen. Kan ha varit strax efter ett. Jag satt som paralyserad. Resten av natten låg jag och lyssnade på radion. I chock. Den där chockkänslan satt i ganska länge. Jag följde nyhetssändningarna och läste allt jag kom över under lång tid. Jag undrar hur många böcker jag läste om Palmemordet? Efter hand tappade jag nog tråden. Men är i dag övertygad om att det var Christer Pettersson mördade Olof Palme. Framför allt pekade ju Lisbet Palme ut Christer Pettersson. Sedan finns det alltid många som har sina egna käpphästar och som håller fast vid sina idéer. Ja, det finns ju fortfarande många som tvivlar på att Lee Harvey Oswald mördade JFK också. Trots omfattande bevisning och en imponerande mängd indicier. Erik Åsard skrev för övrigt en intressant artikel i Svenska Dagbladet för några år sedan om just detta: http://www.svd.se/53-bevis-som-binder-oswald-vid-mordet Författaren Lena Andersson har exempelvis drivit ”tesen” att paret Palme talade med mördaren. Och att Lisbet Palme ska ha tigit om detta i alla år. Jag behöver väl inte tillägga att vittnesmålen inte stödjer detta. Så sent som i veckan upprepade Andersson tvivel på Lisbet Palmes vittnesmål i ett samtal med några författare i just Kulturhuset. Än mer provocerande var Lena Anderssons kolumn i DN lördagen den 20 februari i år. Den utgår från Kjell Espmarks roman ”Hatet” som kom några år efter mordet. Boken har inget med Palme eller hans liv eller tankar att göra. Det är snarare ett slags borgerlig narrspegel som ger en retrospektiv bild av de fördomar och det hat som projicerades på och genom Olof Palme. Nu skriver Lena Andersson att ”vill man förstå något om hur motivet till en beundrad och avskydd statsmans brutala död står att finna i hans liv och leverne snarare än nycker och en slumpmässighet en fredagskväll, är ”Hatet” en bok att lösa noga.” Nej, det är det verkligen inte. Men om man vill förstå de fördomar och den demonisering, kombinationen av beundran och förakt, tendensen att spela ner Palmes politiska drivkrafter till en fråga om personliga tillkortakommande, längtan efter att ge igen, idealen han ena stunden har fallit till föga för tvivlar han i grunden på, medarbetarna vill egentligen göra sig av med honom, ja man anar att slutsatsen är att mördarna kom inifrån rörelsen. Så där kan man hålla på om vill analysera i Espmarks romanbygge. Jag var tvungen att läsa om den efter Lena Anderssons märkliga kolumn. Det är smärtsam läsning eftersom den tre decennier senare ger en inblick den tidens mytbildning om Olof Palme. Den som producerade, skapade och upprätthöll Palmehatet. Som med intill visshet gränsande sannolikhet framkallade mordet.