Tar jobben slut?

En lite längre artikel om jobbdebatten som publicerades på Dagens Arena häromveckan:

 Ödestro och uppgivenhet präglar vår tid. Det är politiska förhållningssätt som ofta ger sig till känna i samband med ekonomiska kriser. Som på 1970-talet ­– och nu på 2010-talet. Återigen gör många gällande att jobben håller på att ta slut. Som om antalet arbetstillfällen vore något givet, omöjligt att påverka. Vi har kort sagt återigen fått en diskussion om att arbete åt alla är en illusion och att vi borde dela på de ”allt färre” jobb som finns kvar. Det är lätt att glömma att vi så fåll också måste dela på lönen. Även den moderata strategen Per Schlingmann har satt fingret i luften och förklarat att ”arbetslinjen” nu är passé. Om det handlar om den nymoderata varianten av arbetslinjen må det vara hänt. Men som politisk rekommendation är det hela mer problematiskt.

Debatten om arbetsdelning kan också kopplas samman med teknologiska förändringar och omgestaltningar. Redan 1970-talet skapade den tidens datorer en hotbild inför framtiden. Fackförbundet SKTF fattade ett kongressbeslut om att datoriseringen var ett hot mot jobben. Grafikerna kämpade för att sättarna som gjorde tryckfärdiga original med blytyper skulle få behålla jobben och Fria Pro turnerade med ”Typerna och draken”. Man kan förstå den där rädslan och oron inför framtiden. Vad ska hända om och när just mitt jobb försvinner eller går förlorat? Det är lätt att glömma att nya behov och arbetstillfällen (ofta mer intressanta) uppstår hela tiden. Vi är nog alla inombords en smula kluvna inför små och små förändringar. Och den oron är sannerligen inte ny. Redan under det tidiga 1800-talet protesterade engelska hantverkskunniga arbetare (de så kallade ludditerna) mot den industriella revolutionen genom att handfast förstöra de textilmaskiner ”stal” deras arbeten.

Men historien har visat att arbetet inte tagit slut, att den teknologiska och ekonomiska utvecklingen skapat nya behov och jobb, och ofta mer utvecklande och kvalificerade arbetstillfällen. Kapitalismen har uppvisat en enorm förmåga till både förstörelse och förnyelse. Men historien lär oss också att arbetets frukter och arbetstiden inte fördelats rättvist om inte också en synlig politisk hand får möjlighet att verka jämsides med den osynliga handen – som ett politiskt och förmänskligande element i förhållande till marknaden. Och det bästa sättet att skapa en miljö som bejakar förändring är att erbjuda människorna trygghet. Problemet är att så är fallet i allt mindre grad. Tvärtom har politiken de senaste åren medvetet urholkat de sociala trygghetssystemen. Så hur framtiden gestaltar sig beror i hög grad på vilka politiska beslut vi fattar.

Nu står vi återigen inför och mitt i ett stort teknikskifte. Och därför har vi en ny debatt om arbetet. Debatten i sig är nödvändig och viktig. Den så kallade digitaliseringen kommer att innebära betydande samhälleliga förändringar. Men debatten är onödigt dystopiskt. I Erik Brynjolfsson och Andrew McAffes bok ”The Second Machine Age” beskrivs vår tids teknikskifte skickligt och dramaturgiskt. Digitaliseringen tar nu ett nytt kvalitativt språng. Datoriserade robotar kommer att kunna utföra en rad arbetsuppgifter vi tidigare trodde var förbehållet människan. Exemplet i boken med förarlösa bilar (redan en realitet) är bara ett exempel i raden. Författarna menar att dagens omställning bara kan jämföras med ångmaskinen och den industriella revolutionen. Det är lätt att glömma alla tekniska skiften som vi sett sedan dess. Exempelvis var förbränningsmotorn minst lika revolutionerande. Men en bok om framtidens teknikskifte säljer mindre och skapar färre rubriker om den spelar ner de förändringar som väntar.  Och det är lätt att överbetona det unika i det som sker just nu och här. Även om det är mänskligt. Men ingenting är ödesbestämt. Inget är givet.

Svenskt Näringsliv och många borgerliga debattörer använder på sin kant digitaliseringen som argument för att världen nu är så himla ny att allt gammalt kan och bör förpassas till sophögen. Nyligen presenterade Stefan Fölster på ”Reforminstitutet” (jag sätter medvetet namnet inom parantes) en alarmistisk rapport om alla jobb som kommer att försvinna framöver. Allt det här kokar ner till att samhället och arbetslivet måste förändras i grunden. ”Trösklarna” måste sänkas. Vilket är en omskrivning för sänkta ingångslöner. Fler låglönejobb ska frälsa oss från jobblösheten. Särskilt ungdomar och invandrare är aktuella för dessa jobb. Mycket annat bör kasseras på vägen ditt. Kollektivavtalen är otidsenliga eller bör som det heter ”moderniseras”. Fackföreningarna är mer eller mindre obsoleta om de inte gör som arbetsgivarna vill. Fasta anställningar och överhuvudtaget arbetsplatser där man har en långsiktig relation mellan anställda och arbetsgivare – ja, det är bara inte att tänka på. Arbetsgivarna frammanar ett digitalt spöke som bara låglönejobben kan rädda oss ifrån.

Vi behöver i stället en mer ambitiös politisk agenda. Det löser sig inte av sig själv. Det har det aldrig gjort. I grunden är ett arbetsliv där det finns en dialog och ett samspel mellan arbetsgivare och fackföreningar en grundval för såväl utveckling och tillväxt som rimliga arbetsvillkor för de anställda och ett rättvist samhälle. Arbetslivet är a och o vad gäller fördelning av inkomster och livsmöjligheter. Precis som under tidigare teknikskiften (ångmaskinen och förbränningsmotorn) har dagens datorisering och digitalisering initialt lett till stora vinster för vissa grupper i samhället. Dessa måste jämnas ut för att samhället inte ska bryta isär. Om den tekniska utvecklingen leder till efterfrågan på mer kvalificerade jobb behöver vi mer utbildning på bredden och inte bara i toppen och för eliten. Starka fackliga organisationer motverkar en uppsplittring av arbetsmarknaden i vinnare och förlorare. Som så mycket är det fråga om fördelning. Om hur vi fördelar produktionsresultatet och arbetstiden på ett rimligt och rättfärdigt och rättvist sätt.   

Roland Paulsen beskriver absurditeterna i dagens så kallade arbetslinje i boken ”Vi bara lyder”. Den är i grunden kontrollerande och övervakande. Det har varit mer piska än morot. Eller piska för dem där nere. Och mycket morötter för dem där uppe. I stället behöver vi en arbetslinje som ger individerna makt över sina egna liv. Fokus har generellt legat på att incitament för ett ökat arbetsutbud på något magiskt sätt skulle minska arbetslösheten. Att efterfrågan på arbetskraft i grunden avgör sysselsättningsnivån har på ett lika mystiskt sätt försvunnit från dagordningen. Nu håller debatten på att förändras och vidgas. Många talar nu om behovet av ökade investeringar i exempelvis bostadsbyggande och infrastruktur och om att revidera den ekonomiska doktrin som cementerades till dogm i samband 90-talskrisen. Vidare handlar det om att den offentliga sektorn behöver anställa fler för att kunna göra sitt jobb och möta framtida gemensamma utmaningar. Allt detta kommer att skapa en rad nya arbetstillfällen.

Även om Sverige inte är sämst i klassen i Europa är arbetslösheten fortfarande oacceptabelt hög. Det är kort sagt dags att höja de politiska ambitionerna. I grunden handlar det om vilket samhälle vi vill leva i och hur vi ska inrätta samhället så att alla ska kunna leva ett anständigt liv. Vägen dit går via arbetet. Vägen dit går via att återerövra framtiden som något vi kan påverka och inte bara anpassa oss till.