Vintersolstånd

Roland Schimmelpfennigs "Vintersolstånd"på Dramaten var en besvikelse. Inte för att det är en dålig text. Tvärtom. Det är en intressant pjäs. Och synnerligen angelägen. Inte för att det är en dålig uppsättning (Staffan Valdemar Holm) eller fantasilös scenografi (Bente Lykke Møller). Tvärtom. Skådespelarna gör sitt jobb. Den är uppfinningsrik. Kanske beror det helt enkelt på att själva konstruktionen med kommenterande avbrott (med röster hämtade från ett antal kändisar, som Mona Sahlin och Gudrun Schyman) gör att man tappar koncentrationen. Texten kommer lite i skymundan. Personerna får inte riktigt liv. Det blir mest schabloner som svischar förbi. Som bilderna på teveskärmen eller seriestrippen. Kanske ett tecken i tiden? Sedan läste jag programhäftet hemma. Och blev ändå lite upplyst av intervjun med författaren och av Steve Sem-Sandbergs text:
"De framgångar som låt oss säga Nigel Farages, Marine Le Pens eller Geert Wilders rpespektive partier haft i de senaste Europavalen går inte bara att föklara med att de företräder extrema åsikter. Orsaken till de framgångar de rönt är snarast motsatsen: att de åsikter de framför är av sådant slag att de delas av eller åtminstone skulle kunna delas av många."
Och: Ondska börjar inte i extremism. I provokativa, ohållbara påståenden. Den börjar i konsensus."