Om "utanförskapet"

Mauricio Rojas Folkpartirapport från 2004 pekade ut 150 ”utanförskapsområden” med sociala problem (kriminalitet, arbetslöshet, dåliga skolresultat, bidragsberoende).

Utanförskapsretoriken har omdefinierat den ”sociala frågan”. Paradoxen är att just folkpartiet öppnade grinden för en ny socialpolitik. Så sent som under Bengt Westerberg var det lilla liberala partiet ett bålverk mot den nya högern. Det går nämligen en rak linje från Charles Murrays "Losing Ground: American Social Policy 1950-1980" till Mauricio Rojas. Välfärdspolitiken hade, hävdade högern, skapat ett ”bidragsberoende” och en ”inlärd hjälplöshet”. Och framför allt kombinerades utanförskapets signalspråk med hårdare krav och försämringar för de som är utanför. Ansvaret för den egna situationen individualiserades.

Utanförskapet hade också en numera oftast underförstådd etnisk dimension. Lejonparten av Folkpartiets utanförskapsområden var invandrartäta förorter i stora och medelstora städer. I Per Schlingmanns ordlista inför valet 2006 instruerades de moderata partiarbetarna att byta ut ”segregering” mot ”utanförskap”. Vid det här laget hade utanförskapet skrivits in de nya moderaternas berättelse. Men särskilt högerns syn på välfärden är en gammal historia. Moderaterna har alltid ansett att de offentliga utgifterna har skenat iväg; för få försörjer för många. Fredrik Reinfeldt har exempelvis hävdat att en miljon svenskar befinner sig i utanförskap. Här har ”utanförskap” blivit liktydigt med att erhålla ekonomisk ersättning (”bidrag”) från samhället eller socialförsäkringssystemet. Utanförskapet var med andra ord den svenska välfärdsmodellens fel. Vilket på sätt och vis är korrekt. ”Utanförskap” i denna mening är själva poängen med ett gemensamt välfärdssystem. Vi kommer över en livscykel att arbeta, betala skatt och bidra till det gemensamma. För att under andra perioder gå på dagis och i skolan. Samt kunna vara föräldralediga, sjuka och arbetslösa. Utan att privatekonomin kraschar. Vi ska kunna färdas väl genom livet. Bertil Holmlund, professor i nationalekonomi, menar att beskrivningen av ”all frånvaro från arbete som kompenseras med ekonomisk ersättning från socialförsäkringssystemen som utanförskap gränsar till missbruk av modersmålet.”

Försöken att kvantifiera utanförskapet har också sina komiska dimensioner. Frånvaro från jobbet har räknats ihop i så kallade ”helårsekvivalenter”. Vilket innebär att om 52 personer är sjukskrivna en vecka var i influensa då är en person i utanförskap. Statistiskt sett. Den nya arbetslinjen skärpte reglerna för a-kassan och utförsäkrade människor från sjukersättningen. Därmed skulle ”bidragsberoendet” och utanförskapet minska genom rent administrativa politiska åtgärder. Statistiskt sett.

Men det är som övertalningsdefinition ordet har revolutionerat svensk politik. Framgången manifesterades när även oppositionen började använda det. Därmed bekräftades ett tankemönster, som ramade in (”framade”) våra associationsbanor. Ungefär som folkhemmet länge var en svensk överideologi.

Ursprungligen var folkhemmet ett konservativt begrepp. Men Per Albin Hansson ”stal” det och genomförde ett hegemoniskt konststycke som under flera decennier definierade den svenska självförståelsen. Socialdemokraterna signalerade i en mycket orolig tid (ekonomisk depression och annalkande krig) att partiet var att lita på som en trygg och stabil nationell hamn. Hemmet var förvisso en patriarkal metafor. Men samtidigt tillfogades en radikal jämlikhetsdimension. Redan i en remissdebatt 1928 förklarade Per Albin att: ”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn.”

Det förhåller sig på samma sätt med utanförskapet. Fast omvänt. Från början var det ett vänsterord. Arbetarrörelsen och andra folkrörelser har organiserat de som stått utanför och fört deras talan i kampen för rösträtt och fullvärdigt medborgarskap, sociala rättigheter och en rättmätig del av förädlingsvärdet.

Men att från en maktposition tala om utanförskap är något annat än att göra det från botten av samhällspyramiden. Och nu har utanförskapet vänts uppochned. Blivit stigmatiserande. Budskapet är att de som är utanför måste skärpa sig för att komma in i samhället. Därför genomför politikerna försämringar för de utsatta så att de ska kunna bättra sig, åtgärder som minskat ekonomiska utrymmet för de utsatta. Arbetslöshetsersättning och sjukersättning har sänkts. Alla skatteavdrag (som alltså inte definieras som ”bidrag”) har riktats till de som har jobb. När ersättningsnivåerna sänkts har skillnaden mellan att vara ute och att vara inne vidgats. Vilket är meningen. Ekonomerna har länge förordat att ”reservationslönerna” pressas ned. Arbetslösa ska ta jobb till lägre lön.

Avgifterna till a-kassorna har dessutom differentierats, vilket inneburit att löntagare med låga inkomster och hög arbetslöshet betalar mer. En av Anders Borgs käpphästar är att arbetslösheten beror på för höga löner. Höga a-kasseavgifter ska pressa facket och löntagarna att acceptera lägre löneökningar eller till och med lönesänkningar. Detta är en för-keynesiansk syn på arbetsmarknaden som ett självreglerande system med lönen som den huvudsakliga regulatorn. Vägen till ökad sysselsättning och minskat utanförskap går med andra ord via sänkta löner.

Måltavlan för ”utanförskaps”-retoriken är inte de som är utanför utan de som är innanför: rösta på oss, vi kommer att gynna dig! Och vi kommer att ta itu med ”bidragsberoendet” särskilt i bostadsområden men många invandrare. Men har förstås också en dubbelverkande disciplinerande funktion. Utanförskapet skapar en rädsla för att själv hamna utanför bland de som i dag är innanför. Och många befinner sig i dag också mitt emellan inne och ute. De tillfälliga och osäkra anställningarna har växt. Även i grupper som tidigare hade en fast fot på arbetsmarknaden. Erfarenheterna från länder som under längre tid prövat den här socialpolitiska modellen, som USA och Storbritannien, visar också att även stora delar av medelklassen blir förlorare i det långa loppet.

Kommer vår tid om femtio år att förknippas med utanförskapet? Kanske inte. Förhoppningsvis inte. Nyckeln ligger i att formulera övertalningsdefinitioner som både beskriver problem, skapar igenkänning och pekar ut politiska lösningar. Folkhemmet var inkluderande. Men signalerar i dag historia. Utanförskapet är exkluderande. Ordet har haft en sådan genomslagskraft eftersom det i någon mån speglar tidsandan. Utanförskapet representerar närmare bestämt en samhällelig dikotomi om beskriver, bekräftar och understödjer det tvåtredjedelssamhälle som redan i dag är en realitet.