tisdag, augusti 14, 2018

Maurico Rojas blir kulturminister – och avgår

Mauricio Rojas tid som kulturminister (eller minister för kultur, konst och arv) i Chile blev bara fyra dagar lång. Det ligger något tragiskt över hela historien. Någon kanske tycker att dessa rader bara syftar till att hälla salt i Rojas sår. Men jag känner ingen skadeglädje. Undrar mest varför det gick så här. Nyss hyllades han av en rad personer i borgerligheten. Det talades om att hans talang inte togs till vara i Sverige. Med sin bakgrund på vänsterkanten hade han en speciell ställning i den borgerliga sfären. Men det var nog en rätt komplicerad relation. Även den kantades av uppbrott och konflikter. Han vandrade lite i Moderaternas hägn och jobbade på Timbro. Valdes in i Riksdagen för Folkpartiet Liberalerna, om än som partilös. Han hade blivit "liberal", men nog mer ny- än socialliberal. Tidigt kritisk till svensk invandringspolitik. Kontroversiell. Lämnade besviken Sverige 2008 och har sedan verkat i Spanien och Chile. På något sätt har nog hans hållning i hög grad, i allt för hög grad, präglats av sin aversion mot den vänster han en gång tillhörde. Enligt egen utsago tillhörde han en vänstergrupp i Chile som bedrev väpnad kamp mot Pinochetdiktaturen. Kanske formades hans bild av vänstern av sin tillhörighet på den ytterst-yttersta vänstern. Därför ligger det förstås en särskild symbolik i att han tvingades avgå från kulturministerposten på grund av tidigare negativa och kritiska uttalanden om ett museum som ägnas åt brotten mot de mänskliga rättigheterna under diktaturen. Under en period bodde och verkade Rojas i Lund. När jag kom dit hade han redan skapat sig ett namn och en position. Han höll på med en avhandling om Marx. Och hade engagerat sig i Miljöpartiet. Ja, han framstod som en intressant person. Jag minns att jag intervjuade honom för Tvärdrag som jag sedan blev redaktör för. Om jag minns rätt var klon i intervjun att han uppmanade socialdemokraterna att "lära av Bakunin". Inte det bästa rådet socialdemokraterna fått genom åren, men kanske lite talade för Rojas pendlingsförmåga mellan olika positioner, särskilt på ytterkanten om mittfåran. Rojas avhandling Renovatio Mundi lades fram på Ekonomisk-Historiska Institutionen, där jag själv läste några år. Avhandlingen var intressant. Tror fortfarande att den är läsvärd. Den kritiserade marxismens millenaristiska historiefilosofiska grundvalar. Rojas var inte den första som traskat i dessa intellektuella spår. Och man kan invända att marxismen förstås har flera intellektuella pelare. Jag närvarade på själva disputationen, som på många sätt blev ett symboliskt slutseminarium för Lundavänstern. I den överfulla seminarielokalen fanns många av de redan då lätt gråhåriga 68orna, varav många nog ställde sig på Rojas sida. Opponenten var ingen mindre än Bo Gustafsson, den marxistiske ekonomisk-historikern, ledande intellektuell i VPK och sedan i KFML, som vid det här laget hade blivit socialdemokrat. Han gav Rojas rätt på många punkter, men ville komplicera och komplettera bilden. Han uppträdde som en resonerande äldre man, som en intellektuell i ordets bästa mening, och gav ett positivt intryck på mig. Rojas däremot var obeveklig. Hans svar på kritiken var som debattinlägg hämtade från ett podium i en gammal vänsterdebatt. Han lät mer som en kommunistisk agitator som lika självsäkert som fordomdags nu argumenterade för sin knivskarpa och kompromisslösa "liberalism". Det där seminariet har på något sätt format min bild av Rojas. Och kanske sammanfattar den på något sätt hans senare intellektuella och politiska vedermödor, hans temperament och "intellektuella" läggning.

torsdag, maj 03, 2018

Teaterpjäser och programhäften

Ibland är det som att pjäserna försvinner i ett minnenas töcken. Men så är det som att ett upphittat programhäfte innebär att man återupplever ett teaterstycke igen. Eller att texterna tillför något som gick själva pjäsen förbi. Så var det nog med Lars Noréns "Vintermusik" som vi såg på Stadsteatern för ett tag sedan. Men sedan läser jag Bodil Jönssons text om åldrandet. Saker man börjar tänka på vid 60. Bodil Jönsson skriver inte bara om ett långt liv och att vi lever längre och kanske kommer att leva allt längre i framtiden. Men hennes ord om meningen med det hela (ett kanske allt längre liv) slår an något: "När Bertrand Russel som 94-åring skrev sina memoarer, var han redan i förordet noga med att nagla fast vilka tre företeelser han menade hade gjort livet värt att leva. Den första var längtan efter kärlek. Inte kärleken i sig, alltså, utan längtan efter den. Själva riktningen. Den andra hade också en riktning: sökandet efter kunskap. Dessa två eftersträvansvärda mål lyfte honom uppåt, mot himlarna, skrev han. Men så fanns det också en tredje kraft, en som höll fast honom vid jorden: den outhärdliga medkänslan med medmänniskor som har det svårt."

måndag, januari 29, 2018

I mörkret blir alla katter grå-sossar

I Maria Ludvigssons fredagsledare i Svenska Dagbladet utnämndes författaren Gunnar Ohrlander till socialdemokrat. Det var en nyhet för mig. Jag undrar vad han själv hade tyckt om den saken. Ohrlander gick bort för snart åtta år sedan. Jag träffade honom några gånger och jag kunde nog inte direkt märka några varmare känslor för socialdemokratin. Tvärtom. Ohrlander var kanske främst känd för sina satiriska krönikor under pseudonymen Doktor Gormander i Aftonbladet. Annars skrev han bland i KFMLs tidning Gnistan, vilken han också var chefredaktör för under en kortare tid. Han skrev dramatik och författade den epokgörande NJA-pjäsen. Han var en av personerna bakom Fria Proteatern. Jag läste en hel del av Ohrlanders texter och böcker på den tiden. Och även den bok om "Kunskap i skolan" Maria Ludvigsson lyfter fram. Hon vill tydligen att dagens socialdemokrater ska lyssna på "socialdemokraten" Ohrlander. Häromåret beskrev för övrigt DNs ledarsida diplomaten Sven Hirdman som socialdemokrat. (Jag vill minnas att det var Erik Helmerson.) Den gången var syftet att koppla någon form av påstådd undergivenhet mot Ryssland till socialdemokraterna. Bådadera var illa underbyggda. Sven Hirdmans politiska åsikter bortom hans diplomatiska yrkesroll är mig obekant. Har har mig veterligen aldrig framträtt som socialdemokrat. Däremot har han varit statssekreterare på försvarsdepartementet. Åt både Eric Krönmark och Torsten Gustafsson. Den förra var moderat den andra centerpartist. Bara som en sakupplysning. Bättre faktakolla efterlyses. Det gäller särskilt för de som ger sig in i skoldebatten. Eller för den delen de som skriver om Sveriges säkerhet. För i mörkret blir alla katter grå. Eller i varje fall grå-sossar.

tisdag, januari 23, 2018

En progressiv arbetslivspolitik

Förra året ägnade jag bland annat åt att skriva rapporten "En progressiv arbetslivspolitik - den nordiska modellens utmaningar" åt Samak och Tiden. Resultatet finns att läsa och beskåda här. Det är bara att ladda ner: http://samak.info/wp-content/uploads/2017/12/Digital-modul-2-.pdf

onsdag, mars 15, 2017

Glada änkan isärplockad

Vad ska man säga om Operans uppsättning av Glada änkan? Ännu en framgångsrik Henrik Dorsin uppsättning. Han har skrivit om och moderniserat Franz Lehrers operett. Ja, så är det. Det är mycket underhållande. Bara tanken på Dorsin på Kungliga Operan får möjligen en och annan traditionalist att höja på ögonbrynen. Men det är inte bara underhållande utan också en intressant isärplockning av ett stycke musikhistoria. Den skrev i ett Wien som i början 1900-talet fortfarande var huvudstad i Österrike-Ungern. Habsburgarna regerade detta kejserliga imperium i 640 år. 1918 var det slut och detta ärevördiga maktsystem bröts itu. Sprickorna i muren kunde förstås identifieras redan tidigare. Men Glada änkan 2017 i Stockholm distanserar sig och plocka isär hela den här historien och dubbelmoralen, det patriarkala arvet, sexismen och inte minst den stela mask som fortfarande tar gestalt vid varje nyårskonsert från Wien. År efter år. Men detta är något annat. Dorsin och Operan har kastat om grundhistorien och skickar över den till vår tid. Där kläs såväl kulturmannen som vår tids kommersialism av. Det är elegant. Och det är roligt. På många sätt uppmuntrande.

onsdag, februari 15, 2017

Prassel på Dramaten

Det var som om en frisk vind blåste genom Dramaten när vi var där häromkvällen. Ofta känner man sig ung i publiken. Eller rättare sagt rätt många är vanligtvis äldre än jag själv. Vanligtvis. Och jag är ju inte purung längre. Men den här kvällen kom en stor del av publiken uppenbarligen från några av Stockholms gymnasieskolor. Jag kommer att tänka på när Sannarpsgymnasiet skickade oss till Halmstads teater för ett bese någon teateruppsättning på Halmstads teater. Något jag fortfarande är tacksam för. Ja, det var en uppfriskande kväll på Dramaten. Det prasslades i bänkraderna och en större andel av publiken än vanligt fipplade med sina mobiler. Det prasslas även på scenen i Beaumarchais pjäs "Figaros bröllop", som Mozart sedan stöpte om till sin mer kända och berömda opera. Här har pjäsen bearbetas och moderniserats av regissören Tobias Theorell. Det känns lite som en rockmusikal på en ungdomsgård. Inte minst tack vare Andreas T Olssons "roll" som konferencier, genialt utfört! Grundtemat är förvillelser, förväxlingar och olika slags förvirring i kärlekens, erotikens och svartsjukans territorier. Lek och spel. Eller som Theorell själv säger: "Det är många lekar på en gång, och det börjar redan i första scenen. En lek med publiken, framför allt. Och en lek med identiteter, rollernas lek med varandra, det sociala spelet mellan klasserna." Möjligen är det därför pjäsen fortfarande kan spelas – i en annan tid och i ett helt annat samhälle. Den skrevs före franska revolutionen men förebådade 1789. Pjäsens öppna kritik av adelsmännens maktutövning i det stora och lilla ledde till att Ludvig XVI förbjöd pjäsen. Men som Sven Hugo Persson skriver i programhäftet: "Bland Beaumarchais´ många talanger fanns också förmågan att marknadsföra sina verk. Stycket lästes i salongerna, framfördes vid privata tillställningar och dess växande popularitet gjorde förbudet meningslöst. Pjäsen får sin offentliga premiär 1784. Också aristokraterna applåderade förtjust och den svenske besökaren, som kallade sig prinsen av Haga och som var ingen mindre än Gustav III, såg pjäsen flera gånger i Paris." Nu sätts den alltså återigen upp på den teater Gustav III grundande. I all sin tvetydighet gör den här spänningen mellan ungdomsgården och klassernas hierarkier att pjäsen på ett märkligt sätt får liv igen. I dag den 15 februari 2017 läser jag en intervju med Dramatenchefen Erik Stubø i Dagens Nyheter. Dramaten verkar vara i kris. Detta märkte jag inget av den där kvällen vi såg Figaros bröllop.

måndag, november 28, 2016

Dylansällskapet

Bob Dylan kommer inte till Stockholm. I stället fick vi nöja oss med "Dylansällskapet" och gick på Stadsteatern häromkvällen. Det är faktiskt en fantastisk uppsättning. En pjäs om om mänsklig vänskap och några män som träffas några gånger om året för att äta middag. Motivet är att prata om Dylan på ett sådant där nördigt sätt som män i bland tenderar att utveckla. Särskilt i grupp. Det kan vara en förevändning för att slippa prata om vissa mer nära saker. Och kanske också för att fly från vardagslivet tillsammans. Det är faktiskt en mycket rolig pjäs, men också en allvarlig text om livets vedermödor. Pjäsförfattaren Dennis Magnusson är en ny bekantskap. Men av honom kan vi vänta mycket framöver. Det kan jag nog utlova. Mycket skratt som går raka vägen till hjärtat. Skådespelarna Lennart Jäkhel, Lars Göran Persson, Leonard Terfelt och Christer Fant spelar några mycket olika manstyper. Som trots allt kan mötas. Det är bara gå och se! Och missa inte det här klippet där "Bror" (Christer Fant) agerar expert i en "dokumentär" om ja, just det - Bob Dylan på you tube: https://www.youtube.com/watch?v=3-i-z7w_REw