torsdag, maj 03, 2018

Teaterpjäser och programhäften

Ibland är det som att pjäserna försvinner i ett minnenas töcken. Men så är det som att ett upphittat programhäfte innebär att man återupplever ett teaterstycke igen. Eller att texterna tillför något som gick själva pjäsen förbi. Så var det nog med Lars Noréns "Vintermusik" som vi såg på Stadsteatern för ett tag sedan. Men sedan läser jag Bodil Jönssons text om åldrandet. Saker man börjar tänka på vid 60. Bodil Jönsson skriver inte bara om ett långt liv och att vi lever längre och kanske kommer att leva allt längre i framtiden. Men hennes ord om meningen med det hela (ett kanske allt längre liv) slår an något: "När Bertrand Russel som 94-åring skrev sina memoarer, var han redan i förordet noga med att nagla fast vilka tre företeelser han menade hade gjort livet värt att leva. Den första var längtan efter kärlek. Inte kärleken i sig, alltså, utan längtan efter den. Själva riktningen. Den andra hade också en riktning: sökandet efter kunskap. Dessa två eftersträvansvärda mål lyfte honom uppåt, mot himlarna, skrev han. Men så fanns det också en tredje kraft, en som höll fast honom vid jorden: den outhärdliga medkänslan med medmänniskor som har det svårt."

måndag, januari 29, 2018

I mörkret blir alla katter grå-sossar

I Maria Ludvigssons fredagsledare i Svenska Dagbladet utnämndes författaren Gunnar Ohrlander till socialdemokrat. Det var en nyhet för mig. Jag undrar vad han själv hade tyckt om den saken. Ohrlander gick bort för snart åtta år sedan. Jag träffade honom några gånger och jag kunde nog inte direkt märka några varmare känslor för socialdemokratin. Tvärtom. Ohrlander var kanske främst känd för sina satiriska krönikor under pseudonymen Doktor Gormander i Aftonbladet. Annars skrev han bland i KFMLs tidning Gnistan, vilken han också var chefredaktör för under en kortare tid. Han skrev dramatik och författade den epokgörande NJA-pjäsen. Han var en av personerna bakom Fria Proteatern. Jag läste en hel del av Ohrlanders texter och böcker på den tiden. Och även den bok om "Kunskap i skolan" Maria Ludvigsson lyfter fram. Hon vill tydligen att dagens socialdemokrater ska lyssna på "socialdemokraten" Ohrlander. Häromåret beskrev för övrigt DNs ledarsida diplomaten Sven Hirdman som socialdemokrat. (Jag vill minnas att det var Erik Helmerson.) Den gången var syftet att koppla någon form av påstådd undergivenhet mot Ryssland till socialdemokraterna. Bådadera var illa underbyggda. Sven Hirdmans politiska åsikter bortom hans diplomatiska yrkesroll är mig obekant. Har har mig veterligen aldrig framträtt som socialdemokrat. Däremot har han varit statssekreterare på försvarsdepartementet. Åt både Eric Krönmark och Torsten Gustafsson. Den förra var moderat den andra centerpartist. Bara som en sakupplysning. Bättre faktakolla efterlyses. Det gäller särskilt för de som ger sig in i skoldebatten. Eller för den delen de som skriver om Sveriges säkerhet. För i mörkret blir alla katter grå. Eller i varje fall grå-sossar.

tisdag, januari 23, 2018

En progressiv arbetslivspolitik

Förra året ägnade jag bland annat åt att skriva rapporten "En progressiv arbetslivspolitik - den nordiska modellens utmaningar" åt Samak och Tiden. Resultatet finns att läsa och beskåda här. Det är bara att ladda ner: http://samak.info/wp-content/uploads/2017/12/Digital-modul-2-.pdf

onsdag, mars 15, 2017

Glada änkan isärplockad

Vad ska man säga om Operans uppsättning av Glada änkan? Ännu en framgångsrik Henrik Dorsin uppsättning. Han har skrivit om och moderniserat Franz Lehrers operett. Ja, så är det. Det är mycket underhållande. Bara tanken på Dorsin på Kungliga Operan får möjligen en och annan traditionalist att höja på ögonbrynen. Men det är inte bara underhållande utan också en intressant isärplockning av ett stycke musikhistoria. Den skrev i ett Wien som i början 1900-talet fortfarande var huvudstad i Österrike-Ungern. Habsburgarna regerade detta kejserliga imperium i 640 år. 1918 var det slut och detta ärevördiga maktsystem bröts itu. Sprickorna i muren kunde förstås identifieras redan tidigare. Men Glada änkan 2017 i Stockholm distanserar sig och plocka isär hela den här historien och dubbelmoralen, det patriarkala arvet, sexismen och inte minst den stela mask som fortfarande tar gestalt vid varje nyårskonsert från Wien. År efter år. Men detta är något annat. Dorsin och Operan har kastat om grundhistorien och skickar över den till vår tid. Där kläs såväl kulturmannen som vår tids kommersialism av. Det är elegant. Och det är roligt. På många sätt uppmuntrande.

onsdag, februari 15, 2017

Prassel på Dramaten

Det var som om en frisk vind blåste genom Dramaten när vi var där häromkvällen. Ofta känner man sig ung i publiken. Eller rättare sagt rätt många är vanligtvis äldre än jag själv. Vanligtvis. Och jag är ju inte purung längre. Men den här kvällen kom en stor del av publiken uppenbarligen från några av Stockholms gymnasieskolor. Jag kommer att tänka på när Sannarpsgymnasiet skickade oss till Halmstads teater för ett bese någon teateruppsättning på Halmstads teater. Något jag fortfarande är tacksam för. Ja, det var en uppfriskande kväll på Dramaten. Det prasslades i bänkraderna och en större andel av publiken än vanligt fipplade med sina mobiler. Det prasslas även på scenen i Beaumarchais pjäs "Figaros bröllop", som Mozart sedan stöpte om till sin mer kända och berömda opera. Här har pjäsen bearbetas och moderniserats av regissören Tobias Theorell. Det känns lite som en rockmusikal på en ungdomsgård. Inte minst tack vare Andreas T Olssons "roll" som konferencier, genialt utfört! Grundtemat är förvillelser, förväxlingar och olika slags förvirring i kärlekens, erotikens och svartsjukans territorier. Lek och spel. Eller som Theorell själv säger: "Det är många lekar på en gång, och det börjar redan i första scenen. En lek med publiken, framför allt. Och en lek med identiteter, rollernas lek med varandra, det sociala spelet mellan klasserna." Möjligen är det därför pjäsen fortfarande kan spelas – i en annan tid och i ett helt annat samhälle. Den skrevs före franska revolutionen men förebådade 1789. Pjäsens öppna kritik av adelsmännens maktutövning i det stora och lilla ledde till att Ludvig XVI förbjöd pjäsen. Men som Sven Hugo Persson skriver i programhäftet: "Bland Beaumarchais´ många talanger fanns också förmågan att marknadsföra sina verk. Stycket lästes i salongerna, framfördes vid privata tillställningar och dess växande popularitet gjorde förbudet meningslöst. Pjäsen får sin offentliga premiär 1784. Också aristokraterna applåderade förtjust och den svenske besökaren, som kallade sig prinsen av Haga och som var ingen mindre än Gustav III, såg pjäsen flera gånger i Paris." Nu sätts den alltså återigen upp på den teater Gustav III grundande. I all sin tvetydighet gör den här spänningen mellan ungdomsgården och klassernas hierarkier att pjäsen på ett märkligt sätt får liv igen. I dag den 15 februari 2017 läser jag en intervju med Dramatenchefen Erik Stubø i Dagens Nyheter. Dramaten verkar vara i kris. Detta märkte jag inget av den där kvällen vi såg Figaros bröllop.

måndag, november 28, 2016

Dylansällskapet

Bob Dylan kommer inte till Stockholm. I stället fick vi nöja oss med "Dylansällskapet" och gick på Stadsteatern häromkvällen. Det är faktiskt en fantastisk uppsättning. En pjäs om om mänsklig vänskap och några män som träffas några gånger om året för att äta middag. Motivet är att prata om Dylan på ett sådant där nördigt sätt som män i bland tenderar att utveckla. Särskilt i grupp. Det kan vara en förevändning för att slippa prata om vissa mer nära saker. Och kanske också för att fly från vardagslivet tillsammans. Det är faktiskt en mycket rolig pjäs, men också en allvarlig text om livets vedermödor. Pjäsförfattaren Dennis Magnusson är en ny bekantskap. Men av honom kan vi vänta mycket framöver. Det kan jag nog utlova. Mycket skratt som går raka vägen till hjärtat. Skådespelarna Lennart Jäkhel, Lars Göran Persson, Leonard Terfelt och Christer Fant spelar några mycket olika manstyper. Som trots allt kan mötas. Det är bara gå och se! Och missa inte det här klippet där "Bror" (Christer Fant) agerar expert i en "dokumentär" om ja, just det - Bob Dylan på you tube: https://www.youtube.com/watch?v=3-i-z7w_REw

onsdag, november 02, 2016

Nixon in China

Jag är gammal nog att minnas den amerikanske presidenten Richard Nixons besök i Kina i februari 1972. Nixon i samtal med Mao i Kina. Det var en stor sak då. Kina var fortfarande ett land som i stort sett var stängt för omvärlden. Kunskaperna om vad som faktiskt hände under "det stora språnget" och "den stora kulturrevolutionen" var mycket begränsade. De delegationer som släpptes in i landet fick sig en tillrättalagd bild till livs. Utrikeshandeln var nästan noll. Jag satt och tänkte på allt det där när vi såg uppsättningen av John Adams "Nixon in China" på kungliga operan häromveckan. En på många sätt fantastisk uppsättning. Väl genomförd. Men jag måste erkänna att det musikaliskt inte var min opera cup of tea. Dramaturgiskt känns det hela också en smula påklistrat och sökt. Vari ligger egentligen dramatiken? Snarare handlar det om två världar som möts, då verkligen var två ytterligheter. Den kapitalistiska världsmakten USA befann sig på höjden av sin makt. Kina på väg att förverkliga den kommunistiska utopin fullt u? Nixon var ännu oanfrätt av de skandaler som skulle följa. Hösten samma år vann han en jordskredsseger i presidentvalet mot demokraten George McGovern. Detta var innan Watergate. Mao som initierade den omvälvande och tragiska kulturrevolutionen var sliten och sjuklig. Hans egen hustru är förstås med i operan, ledande "revolutionär" under dessa år. Snart skulle Mao ta sin hand från henne. !976 dog Mao. Kanske är det bara som så att tiden redan gått den här operan förbi. Den uruppfördes 1987. Kina var då fortfarande ett i mycket slutet land. Även om de ekonomiska reformerna hade satts i sjön redan efter 1979. Landet hade börjat öppna sig för omvärlden. Till en början i liten skala. Men det ekonomiska lyft som skett sedan dess var ännu svårt att föreställa sig. Kina var fortfarande ett mysterium. Österns röda experiment hade fortfarande något inbjudande över sig för många. Okunskapen understödde kankse detta intresse för Kina. Hur märkligt det än kan låta. Kanske är det därför tankarna far iväg i stället för att följa librettot och den ganska svårtuggade musiken i Nixon in China.