måndag, november 28, 2016

Dylansällskapet

Bob Dylan kommer inte till Stockholm. I stället fick vi nöja oss med "Dylansällskapet" och gick på Stadsteatern häromkvällen. Det är faktiskt en fantastisk uppsättning. En pjäs om om mänsklig vänskap och några män som träffas några gånger om året för att äta middag. Motivet är att prata om Dylan på ett sådant där nördigt sätt som män i bland tenderar att utveckla. Särskilt i grupp. Det kan vara en förevändning för att slippa prata om vissa mer nära saker. Och kanske också för att fly från vardagslivet tillsammans. Det är faktiskt en mycket rolig pjäs, men också en allvarlig text om livets vedermödor. Pjäsförfattaren Dennis Magnusson är en ny bekantskap. Men av honom kan vi vänta mycket framöver. Det kan jag nog utlova. Mycket skratt som går raka vägen till hjärtat. Skådespelarna Lennart Jäkhel, Lars Göran Persson, Leonard Terfelt och Christer Fant spelar några mycket olika manstyper. Som trots allt kan mötas. Det är bara gå och se! Och missa inte det här klippet där "Bror" (Christer Fant) agerar expert i en "dokumentär" om ja, just det - Bob Dylan på you tube: https://www.youtube.com/watch?v=3-i-z7w_REw

onsdag, november 02, 2016

Nixon in China

Jag är gammal nog att minnas den amerikanske presidenten Richard Nixons besök i Kina i februari 1972. Nixon i samtal med Mao i Kina. Det var en stor sak då. Kina var fortfarande ett land som i stort sett var stängt för omvärlden. Kunskaperna om vad som faktiskt hände under "det stora språnget" och "den stora kulturrevolutionen" var mycket begränsade. De delegationer som släpptes in i landet fick sig en tillrättalagd bild till livs. Utrikeshandeln var nästan noll. Jag satt och tänkte på allt det där när vi såg uppsättningen av John Adams "Nixon in China" på kungliga operan häromveckan. En på många sätt fantastisk uppsättning. Väl genomförd. Men jag måste erkänna att det musikaliskt inte var min opera cup of tea. Dramaturgiskt känns det hela också en smula påklistrat och sökt. Vari ligger egentligen dramatiken? Snarare handlar det om två världar som möts, då verkligen var två ytterligheter. Den kapitalistiska världsmakten USA befann sig på höjden av sin makt. Kina på väg att förverkliga den kommunistiska utopin fullt u? Nixon var ännu oanfrätt av de skandaler som skulle följa. Hösten samma år vann han en jordskredsseger i presidentvalet mot demokraten George McGovern. Detta var innan Watergate. Mao som initierade den omvälvande och tragiska kulturrevolutionen var sliten och sjuklig. Hans egen hustru är förstås med i operan, ledande "revolutionär" under dessa år. Snart skulle Mao ta sin hand från henne. !976 dog Mao. Kanske är det bara som så att tiden redan gått den här operan förbi. Den uruppfördes 1987. Kina var då fortfarande ett i mycket slutet land. Även om de ekonomiska reformerna hade satts i sjön redan efter 1979. Landet hade börjat öppna sig för omvärlden. Till en början i liten skala. Men det ekonomiska lyft som skett sedan dess var ännu svårt att föreställa sig. Kina var fortfarande ett mysterium. Österns röda experiment hade fortfarande något inbjudande över sig för många. Okunskapen understödde kankse detta intresse för Kina. Hur märkligt det än kan låta. Kanske är det därför tankarna far iväg i stället för att följa librettot och den ganska svårtuggade musiken i Nixon in China.

onsdag, oktober 19, 2016

EU efter Brexit

Det finns ingen gemensam skandinavisk hållning gentemot EU – eller för delen till ”Brexit”. De nordiska ländernas relation till EU skiljer sig åt. Finland ingår i Eurozonen och brottas för närvarande med stora ekonomiska problem. Danmark och Sverige står utanför EMU. Danmark har flera undantag från EUs regler och 2015 bekräftade en folkomröstning att dansk rätt står över europeisk lagstiftning på flera viktiga områden. Norge är inte medlem i EU men i ekonomiskt mening fullt integrerad i den inre marknaden. Island har däremot anmält intresse av att gå med. Och Sverige? Ja, detta land har varit en lojal medlem av EU under två decennier. Sverige har inte bråkat så mycket och på hemmaplan har regeringar av olika schatteringar regelmässigt försvarat Europeiska rådets kompromisser och i varje fall anpassat sig till EU-domstolens utslag. Samtidigt har kritiken tilltagit med tiden. Från socialdemokratiskt håll gentemot bland annat Lavaldomen, som försvårat de fackliga organisationernas att upprätthålla kollektivavtalen. Men i grunden också mot att den inre marknaden och EU-domstolen sätter en grimma på den nationella politiken i allt för hög grad. Till detta kommer också högerpopulistiska Sverigedemokraternas framfart. Partiet närs av motstånd mot invandring men förstås också mot EU. De stora partierna till höger och vänster har slutit borgfred om EU. Men den kan potentiellt sett spricka fortare än kvick. Sverige gick i någon mening med i EU på grund tvingade ekonomiska skäl. Under det tidiga 90-talets ekonomiska kris i landet uppfattades EU-medlemskapet som en räddande och trygg hamn i en värld där finansmarknaderna toppred politikerna. Men motståndet mot EU var starkt och djupt. Även socialdemokratin var djupt splittrad. Och den klyftan kom att permanentas och dra upp nya konfliktlinjer inom svensk socialdemokrati som partiet fortfarande brottas med. Folkomröstningen om euron 2003 (det blev alltså nej) bekräftade detta mönster. Och 2016 finns under ytan en växande oro för att Brexit förr eller senare kan trigga fram en utträdesdebatt även i Sverige. Den svenska reaktionen på Brexit har väl varit ungefär ”Keep calm and carry on”. I en artikel av statsminister Stefan Löfven och EU-minister Ann Linde sammanfattades väl den svenska ståndpunkten att det inte är aktuellt med ”nya stora projekt som kräver fördragsändringar”. I stället behöver EU, heter det, leverera vad gäller arbete, klimat och flyktingar. Brexit är särskilt problematisk för Sverige. Efter andra världskriget orienterade sig Sverige alltmer mot Storbritannien och London. De historiskt starka banden till Tyskland bröts. Kulturellt, politiskt och socialt finns mer som förenar Sverige med Tyskland än Storbritannien. Det var till exempelvis ingen tillfällighet att det svenska socialdemokratiska partiets partiprogram till stora delar var en direktöversättning av SPDs Erfurtprogram. Men efter kriget låg London under lång tid närmare än Bonn. Socialdemokratins negativa hållning till EU manifesterades i Tage Erlanders ”Metalltal”, som hölls på Metallarbetarförbundets kongress 1961. Olof Palme var en av de som höll i pennan. Budskapet var att en medlemskap i EEC stod i strid med svensk neutralitetspolitik och en socialdemokratisk ekonomisk politik. Det linjen låg på sätt och vis fast i 30 år. Sverige kunde luta sig mot medlemskapet i EFTA där Storbritannien var en av de tunga spelarna. Detta samarbete som i stort begränsades till frihandel passade svenska och brittiska intressen som hand i handske. Sverige var och är starkt utrikeshandelsberoende. Sverige och Storbritannien är ”Free Trade nations”. Så länge EFTA var intakt fanns inga materiella skäl för Sverige att gå med i EU, men när Storbritannien slutligen gick med i EU 1973 var det egentligen bara en tidsfråga innan Sverige reviderade sin linje. I flera men inte alla strategiska frågor har Sverige gått hand i hand med Storbritannien. Sverige har förstås inte varit någon obstinat medlem som Storbritannien. Sverige har bejakat Maastricht- och Lissabonfördragen. Länderna förenas inte minst i synen på frihandel. Vilket generellt är en klok position. Men har tenderat att bli ett onyanserat accepterande av vissa inslag i exempelvis TTIP, som skyddet för investerare, de så kallade ISDS-reglerna. Vidare har varken Sverige eller Storbritannien någon fallenhet för att bejaka framtida federala experiment inom EU. Men där Storbritannien har opponerat sig mot EUs utveckling de senaste decennierna har Sverige i slutändan accepterat det mesta. Den stora skillnaden är att Sverige har bejakat det ”Sociala Europa” medan såväl Thatcher, Blair och Cameron vägrade skriva under exempelvis det sociala protokollen. Storbritannien gillar den inre marknaden, men vill inte ha mer makt till Bryssel. Sverige gillar den inre marknaden och kan tänka sig att acceptera att EU fortsätter integrationen om den inrymmer en social dimension. Men det fundamentala socialdemokratiska problemet är att den inre marknaden i praktiken representerar EUs hårda makt och sociala dimensionen dess mjuka och svaga makt. Sammantaget har Sverige därför varit en del av en axel av centraliseringskritiska länder i väst och nord med Storbritannien, Holland och Danmark. Och samtidigt tillsammans med Tyskland och Österrike verkat för en revidering av fördraget som påverkar svensk arbetsrätt negativt. Det finns ett före och ett efter Brexit. De strategiska vägvalen kommer att bestämma det politiska manöverutrymmet för åtminstone en generation. Efter murens fall accepterade socialdemokratin i Europa att nationalstaten hade blivit en otillräcklig demokratisk plattform. Det gällde att anpassa sig till globaliseringens nya förutsättningar. Det stora politiska löftet låg i att politiken skulle återuppstå i första hand på EU-nivå. Bokslutet är dubbelt. Under en period från slutet av 90-talet återkom socialdemokratin till maktens och EUs maktpolitiska centrum. Men 20 år senare är bilden mycket mer komplex. Många länder har haft en god social och ekonomisk utveckling. Och även om de socialdemokratiska regeringarna gjorde framsteg ligger det numera i skugga eller om man så vill i ruinerna av den finansiella kraschen. Parallellt har vi bakom oss en mycket omfattande utveckling av samarbetet I EU under en förhållandevis kort tidsperiod; den inre marknaden, euron, fördraget har skrivits om i flera omgångar och inte minst östutvidgningen. Sammantaget har nationalstaternas suveränitet begränsats utan att en synlig politisk hand har etablerats på europeisk nivå. Den har istället förpackats i ett slags svart låda av svårgenomträngliga, byråkratiska och juridiska beslutsstrukturer. Det demokratiska löften har överlämnats till ett system utan möjlighet till insyn eller ansvarsutkrävande. Medborgarna upplever med all rätt att makten flyttats ännu längre bort. Politiken kan inte leverera. Väljarna reagerar då genom att överge de partier som lovade att allt skulle bli bättre om vi gjorde just detta. Det är med andra ord inte förvånande att populismen griper omkring sig i Europa. I dag pågår en strid inom den europeiska socialdemokratin om krisen för partierna beror på att partierna gått för långt åt höger (Blair) eller vänster, alternativt inte bejakat ”utvecklingen” tillräckligt starkt. Den traditionella vänstern har aldrig varit så här svag på 70 år. Den debatten rymmer säkert en och annan lärdom. Mellan 2000 och 2015 försvann en tredjedel av väljarna. Men låt mig komma med en annan hypotes. Socialdemokratins kris hänger i grunden samman med hur den politiska spelplanen i Europa ser ut i dag. Den har kort sagt minskat, ja starkt begränsat utrymmet för socialdemokratisk eller socialreformistisk politik. EU lider av ett fundamentalt demokratiskt underskott. Den ekonomiska krisen har gjort situationen akut ja rent existentiell för hela det europeiska projektet. Till denna kommer förstås rädslan för invandring och flyktingar och oförmågan att leva upp till gemensamma åtaganden på detta område. De svenska gränskontrollerna 2015 och hårdare asylregler beror på att andra länder i Europa inte tog sitt ansvar. Så såväl EU som nationalstaterna har svikit eller misslyckats i detta avseende. Högerpopulismen erbjuder en dröm om förändring. Den leder bakåt till en värld pre-1989 och en återgång till nationalstaterna som ända politisk arena. Det är förstås ingen framkomlig eller ens möjlig väl. Och ännu mindre önskvärd. Men det vore stort misstag om den europeiska vänstern av det skälet hamnar i den andra ytterligheten. EU-institutionernas alternativ såsom det presenteras i den så kallade Five Presidents report ”Completing Europe´s Economic and Monetary Union” skulle surra fast EU ännu ett snäpp vid den ekonomisk-politiska dogm som ytterst lett fram till dagens EU-kris. Mer av samma sak. Det går inte att fortsätta som om ingenting hänt. Om EU ska ha en framtid måste den europeiska socialdemokratin våga tänka utanför dagens tankeramar inom EU. Det är hög tid att lämna önsketänkandets idévärld. Det blir inte lätt. En viktig utgångspunkt är att definiera EUs grundbult: subsidiaritet. Dagens EU-konstruktion lämnar öppet för en successiv expansion av EU-kommissionens och EU-domstolens makt. Den har faktiskt formellt ingen gräns. Vi behöver tvärtom sätta tydliga gränser mellan nationalstaterna och EU-nivån och inte betrakta nationell demokrati som ett hinder för att förverkliga någon högtflygande vision om ett kommande europeiskt lyckorike. Vi behöver ett skarpare effektivare EU på några centrala politikområden. Det förutsätter som jag ser det framför allt en revidering av EMUs ekonomiska ramverk (ekonomisk liberalism och fiskal konservatism) som styr alla länder oavsett om de är med i EMU eller inte. Dagens modell fungerar för ett land med en stark ekonomi som har bytesbalansöverskott med sina grannar. Inte i en myntunion som inte går i samma takt. En ekonomisk modell för bra väder är bra när det vid gynnsam väderlek. Men bara en ekonomisk modell som klarar också dåligt väder är långsiktigt hållbar. Allt detta är möjligen inte realistiskt som maktförhållandena ser ut i EU i dag. Därför är jag pessimistisk. Inte bara för socialdemokratins framtid. Utan också för EU. Och i förlängningen för demokratin i vårt Europa.

måndag, oktober 10, 2016

Efter Agendadebatten - tänk om SVT!

Jag vet inte vad det var som störde mej mest med söndagens partiledardebatt i Agenda. Att partiledarna rabblar så kallade "talepunkter" framtagna av någon så kallad talskrivare i partiernas kommunikationsstaber? Eller att det numera är ok att avbryta och tala i mun på varandra. Man undrar liksom vilken skola dagens politiker gick i. Vissa verkar inte ha lärt sig vett och etikett. Grundläggande debattregler kan man tycka. Respekt för sina meningsmotståndare grundas i hur politikerna faktiskt beter sig mot varandra. En annan sak är förstås att så pass mycket fokus ligger på det politiska spelet. En sak är klar. Om detta ältande av regeringsfrågan fortsätter kommer det helt säkert att bara gynna ett parti. Nämligen Sverigedemokraterna. Vi behöver kort sagt fokus på politikens innehåll och de ideologiska skiljelinjerna. Det jag saknar är helt enkelt att partiledarna får möjlighet att tala till punkt. Nu har vi debatter i SVT där partiledarna avbryter varandra eller blir avbrutna av programledarna. Den här typen av staccato-debatter motsvarar knappast det typen av upplysande samtal och debatt som ger medborgarna möjlighet att lära sig och förstå vad politiken handlar om och var de grundläggande skiljelinjerna mellan partierna går. Dags för förnyelse SVT och Agenda.

fredag, september 02, 2016

Värnplikten på väg tillbaka - övergången till en yrkesarmé var ett gigantiskt misstag

En ny utredning föreslår att värnplikten återinförs. Vilket nu verkar ha brett parlamentariskt stöd. Det var väntat. Beslutet av avskaffa värnplikten har skadat Sverige på flera olika sätt. Dels har omställningen i sig kostat skattebetalarna enorma summor. Utan att leverera försvarsförmåga. Det yrkesförsvar som skulle komma i det gamla värnpliktsbaserade försvaret är kort sagt ett misslyckande. Omställningen från efterkrigstidens försvarsindustriella koloss var i och för sig nödvändigt. Problemet var att barnet kastades ut med barnvattnet. Försvaret har i Sverige haft en bred medborgerlig förankring just genom värnplikten. Nu sällade sig Sverige till de länder som skulle bygga upp en yrkesarmé. En principiellt sett mycket tveksam modell. Vilket historien ger många vittnesbörd om. Att beslutet fattades med några få rösters övervikt i riksdagen gör saken än mer upprörande. Den här typen av för landet avgörande säkerhetspolitiska betydelsefulla beslut bör fattas med brett stöd i riksdagen. Ett skäl till detta var att borgerligheten under Fredrik Reinfeldt satte en ära i att utnyttja blockpolitiken och alliansens makt för att sidsteppa oppositionen i alla lägen. Kanske var det också fråga om en osynlig allians mellan gamla libertarianer (som Anders Borg) inom högern kombinerad med den historiska motviljan mot försvaret inom vänstern och de gröna? Det finns på sina håll en instinktiv motvilja mot plikt i alla dess former. Många trodde väl också att det relativa säkerhetspolitiska lugn som rådde efter murens fall skulle vara för evigt. Och att vi därför kunde krympa vårt försvar. Och sedan var det nog många som trodde att statens kunde spara stora belopp. Vilket var en illusion. Att Sverige på så undermåliga grunder kunde genomföra ett sådant här skifte är i sig oroande. Detta var kort sagt ett gigantiskt historisk misstag som bär Fredrik Reinfeldts signatur. Efter några få år lär Sverige byta modell igen! Nu behöver debatten breddas. Det kommer att bli svårt att motivera att ett fåtal ungdomar tvingas att göra militärtjänst och andra inte. För något år sedan var vi en grupp som inom Arena Idé presenterade några idéer om en medborgartjänst där värnplikt skulle kunna vara en del. Förslaget om värnplikt lär snart klubbas. Nästa steg borde vara att utreda även frågan om en medborgartjänst, som vi föreslog i den här rapporten: http://www.arenaide.se/rapporter/go%CC%88r-din-plikt-kra%CC%88v-din-ra%CC%88tt-en-utredning-om-medborgartja%CC%88nst/

torsdag, augusti 18, 2016

Konsten att vara partisekreterare

Socialdemokraterna byter partisekreterare. Carin Jämtin avgår. In kommer Lena Rådström Baastad. Från Örebro. Man kan i varje fall konstatera att en gång i tiden var detta ett uppdrag som varade länge. Sten Andersson exempelvis var partisekreterare i hela 20 år innan han kom in i regeringen. Under senare tid har många suttit betydligt kortare tid. Antingen har de fått avgå eller fått ett nytt uppdrag (som regeringsledamot exempelvis) ganska kort tid efter de tillträdde posten. Faktum är att mellan 1948 och 1992 (44 år) hade socialdemokraterna bara tre partisekreterare (Sven Aspling, nämnde Sten Andersson och Bo Toresson). Men sedan dess (24 år) har sju personer innehaft uppdraget. Det kanske säger något om politikens villkor i vår tid. Politikerkarriären är både kortare och mer slitsam i dag. Och den stabilitet som fanns en gång, ja den är i dag mest ett minne blott. Partierna har färre medlemmar. Väljarna är inte lojala med ett parti in i döden längre. Och Sverige har inte längre bara fem riksdagspartier. Just nu har vi åtta och ett nionde (Fi) kan vara på väg in 2018. Att vara partisekreterare är en svår konst. Svårare än tidigare. Och kanske särskilt i ett stort men inte längre lika stort parti som det socialdemokratiska.

tisdag, juni 28, 2016

Bästa introt till höstens amerikanska presidentval

Martin Gelins tredje bok om amerikansk politik cementerar hans position som vår tids bästa svenska ciceron till amerikansk politik. Gelins "Den längsta kampen. Hillary Clintons väg till makten" handlar på sitt sätt om Clintons personliga politiska resa. Såväl hennes beundransvärda ihärdighet som hennes politiska hållningslöshet. Men framföra allt är det en bok som berättar om att den politiska agendan har förändrats i USA. En ny och radikalare politisk vänster tar form. Som Clinton nu försöker dra till sig. I bevakningen av USA den senaste tiden ligger mycket fokus på den motreaktion som denna radikalisering ger upphov till. Donald Trump. Men inte så mycket om demokraternas långsamma vänstersväng. Gelin berättar den historien på både längden och tvären. Läsvärt. För alla oss som kommer att följa hösten amerikanska vägval med stor bävan.