Hoola Bandoola

Jag snabbläser Örjan Svedbergs "Hoola Bandoola - om ett band, en tid, en stad". Vissa böcker bör läsas på detta sätt. Men Hoola är det ändå något speciellt. De spelade en viktig roll under några år för mej. Och sedan fortsatte ju Mikael Wiehe och Björn Afzelius med egna karriärer och ibland körde de ihop. Jag hann till och med se Hoola Bandoola ett par gånger innan dom la av 1976. Jag ser i en bilaga till boken att det borde ha varit i Halmstad den 21 oktober 1975 och i Laholm den 9 juni samma år. Särskilt den senare konserten minns jag särskilt. Den var i en gympasal och vi satt snällt på uppradade rader med trästolar och applåderade lydigt. Jag minns inte att någon reste sig under konserten. Mellansnacken var minst lika långa som låtarna. Politiken var liksom det centrala. Men Hoola var bra. Dom håller faktiskt fortfarande. De hade också en befriande sydsvensk frimodig hållning till det ena och andra.
Efter 1976 lyssnade jag ett otal gånger på olika konstellationer med Wiehe och Afzelius. Det har för övrigt kommit en samlingsbox med några av deras gemensamma liveframträdande. Som dock kanske inte riktigt håller längre.
Men när jag nu lyssnar på mellansnacken på dessa konserter så slås jag av något som jag inte kände då och som kanske blir tydligare när tiden har gått och närvaron där och då gått förlorad. De där två killarna var jävligt arroganta och självmedvetna. Kanske låg det i tiden. Eller också något som präglade vänsterkulturen under dessa år. Särskilt den kommunistiska vänstern präglades ju av en märklig blandning av offermentalitet (alla är emot oss) och utvaldhet (vi är de som genomskådat världen). Den tonarten klingar inte helt ren. Men låtarna är fortfarande lysande. En samling klassiker. Jag sätter på "Vem kan man lita på?"

In the Loop

Den som vill få alla sina fördomar om det politiska spelet ska gå och se "In the loop". En film som bygger vidare på den legendariska men ganska okända TV-serien "The Thick of it". En blandning av "The Office" och klassiska "Yes, Minister". På svenska gick den som "Trist, herr minister". Vilket kanske var skälet till att den liksom försvann.
Filmen är nu en lysande parodi på det brittiska och amerikanska beslutet att invadera Irak.
Den illustrerar Tony Blairs politiska haveri. Ett beslut som beseglade Labours öde för lång tid. Huvudpersonen är premiärministers presschef, den främste spindoctorn av de, aööa: Malcolm Tucker, klart modellerad på Blairs motsvarighet Alaistar Campbell. Han svär, hotar och integrerar på ett sätt som gör alla nervösa och alla gör fel hela tiden. Samtidigt som In the Loop" går upp i Sverige kommer för övrigt en ny säsong som på BBC. Med Tucker i centrum. Jag läser i en brittisk tidning om huvudpersonens karaktärsdrag: "There are people he really hates, but most people Malcolm just hates. That´s democratic".
Politisk satir som sätter cynismen i centrum. Roligt. Träffande. Men inte så uppbyggligt.

Bröllopsfotografen

En lördag i komikens kulturella tecken. Ser Killinggänget på Dramat: Drömmen om Herrön! Som vanligt kvickt och intelligent. Men mer som sista versen i ett kreativt samarbete med många toppar. Och för självbespeglande. Berör inte.
Men blir glad av Ulf Malmros nya film "Bröllopsfotografen". En underbar komedi med ett allvarligt uppsåt. Och en oerhört träffsäker bild av Sverige, av bruksorten och storstaden, arbetarklassen och överklassen. Det jag gillar med Malmros är att han inte idylliserar. Han är kritisk med ett varmt hjärta. Och så är Kjell Bergqvist med, som alltid i en Malmrosproduktion. Alltid bra. Gå och se!

Sten Ljunggren tå blev blå

Hade köpt biljetter till Bertolt Brechts "Puntila/Matti" på Stockholms Stadsteater. Ett folklustspel som är en allegori över kapitalismen; jordägaren Puntilla är hård som nykter med riktigt mänsklig som onykter, vilket inträffar ganska ofta. Hans dräng Matti försöker kryssa mellan det ena och andra.
Men så berättar begåvade Alexander Mørk-Eidem att det hela är en generalrepititon i stället. Sjukdom har försenat repititionerna. Han ursäktar och säger att pjäsen inte är helt färdig än. Och att det kan hända saker. Vilket stämmer. Ett fordom fastnar i en fel läge bland en massa vedklabbar. Och när Dan Ekborg (lysande som Puntila) reser sig häftigt så ramlar en bänk på Sten Ljunggrens fot. Definitivt inte inplanerat. Förhoppningsvis borttaget i samband med premiären om en vecka. Värd att se i dessa Lavaldomstider. Förmodligen har Sten Ljunggrens tå blivit både gul och blå då.

Pärlfiskarna

Pärlfiskarna: Ingredienserna är de klassiska i denna mindre kända Bizetopera. Det handlar om kärlek, svartsjuka, konkurrens, makt, svek, död (förgiftat vatten) och försakelse. En stark kväll på Folkoperan. Kanske hade jag inte gått om inte Folkoperan varit i kris. Det var ett tag sedan det var något som riktigt lockade där. Men det här var faktiskt en fantastisk kväll. Så boka biljetter!
Och det är alltid som att komma till en lite råare och rockigare operavärld att besöka Folkoperan på Hornsgatan. Där byggs det scener på ett brutalare sätt. Här verkar det som att man besökt ett skräplager och skapat en undervärld där känslorna får fritt utlopp och jakten på lycka ändå slutar i en att de älskande kan fly till en annan och kanske bättre värld.

Torsten Gårdlund

Läser en biografi om Torsten Gårdlund författad av Mats Lundahl och Bo Södersten, utgiven på Timbro. Ingen stor bok direkt. Men jag får reda på lite mer om en person jag sett svischa förbi lite här och där i historien. Nationalekonom på den socialdemokratiska högerkanten i en annan tidsepok. Var redaktör för tidskriften Tiden, som under hans redaktörskap var en synnerligen läsvärd tidskrift. Skrev boken "Industrialismens samhälle" i det stora verket om "Den svenska arbetarklassens historia" som kom ut under kriget. Lämande sedan socialdemokratin. Eller som författarna skriver: "Torsten Gårdlund ingick i den arbetsgrupp som förberedde revisionen av socialdemokraternas partiprogram inför partikongressen 1944. När han inlämnade sin ansökan till professuren på Handelshögskolan följande år hade han emellertid tagi farväl till socialismen."
Det är som om historien har gått igen både en och två gånger sedan dess.

Fotbollsbojkott

Jag läser i Stockholm City att Dan Hallemar, ett riktigt Hammarbyfan, har fått nog. Hammarby ligger illa till i Allsvenskan. Det har varit kaos i samband med flera matcher. Efter att hans son hamnat mitt i ett av de senaste upploppen har han bestämt sig för att bojokotta Hammarbys matcher. Jag förstår honom. För något år sedan bestämde jag mig för att inte besöka Råsunda på ett tag.
Och i krönikan pekar Hallemar på ett större problem. Det handlar om att vara medskyldig och passivt eller aktivt understödja huliganismen. Frilandsjournaliten Magnus Hagström har på bloggen "tre hörnor straff" skrivit:
"Det de (våldsverkarna) behöver är ett läge när även vi andra, som inte är våldsromantiker, också kännser missnöje och vanmakt över matchutvecklingen och visar det. Vid dessa tillfällen bidrar vi till att skapa den dynamik som krävs för att utlösa upploppssituationer."
Precis så är det. Där finns det ofta ursulsa ledarskapet i klubbarna. Där finns tränarna som skriker, gormar och gestikulerar vid sidan om planen. Och spelare understödjer supporterkulturen på olika sätt. Som att applådera klackarna även när de stoppat matcher. Som att sätta på sig en tröja där det står "Hata Göteborg". Eller de som klappar med och på olika sätt understödjer när publiken hånar enskilda spelare. Och när vi stillastigande sitter och åser verbalt och fysiskt våld.
Det är då man fungerar på att stanna hemma. För att inte vara medskyldig och delaktig i förfallet. Jag förstår Dan Hallemar fuller väl. Och jag vet att många har funderar på att göra samma sak.