Två tyska utställningar

Besöker först den stora utställningen om tysk konst på Martin-Gropius-Bau i centrala Berlin: "Sechzig Jahre. Sechzig werke. Kunst aus der Bundesrepublik Deutschland von 47 bis 09". En stort upplagd grundlig utställning om tysk modern historia speglad i konsten. En kronolisk genomgång. I stora drag är konsten i Tyskland en spegel av den västliga konsten under samma tid, den nationella särarten tillkommer förstås och med den Tysklands särskilda väg. Det är märkligt att det år som slutar med 9 varit så händelsefullt under 1900-talet i detta land. 1919 utropades Weimarrepubliken. 1939 inleds andra världskriget. 1949 konstitueras Västtyskland. Och 1989 återförenas Tyskland och DDR upplöses.
Sedan åker jag till gamla östsidan i Berlin för att se utställningen "Volkseigentum. Kunst in der DDR 1949- 1989". Även utställningen i sig själv är som att komma till en annan värld. Det är bara jag och min hustru där. Lite 70-tal är det. Saggig lokaler. Dystert på något sätt. En förlorad värld. Ja, mycket 70-tal. Det är bara en person som håller i utställningen. Hon sitter vid ett oansenligt bord med en lite kassalåda och ger oss varsin biljett som liknar en inträdesbiljett till Folkets Park annodazumal. Utställningen i sig själv vittnar förstås om den propagandistiska konsten i DDR. Men det fanns nyanser i varje fall som den här speglas i konsten här på Spandauer Strasse. Mer komplex samhällskritik ligger under ytan. Det ligger gästbok som jag bläddrar i. Här framtråder en och annan exponent för ostnostalgin. Men även en "wessi" medger att en del var intressant. Om än inte allt. Kanske ett litet tecken på att historiens sår ändå läker. Men långsamt.

No such thing as a society

Häromveckan var jag i Norrköping och höll ett anförande på Arbetets Museum (alltid väl värt ett besök) i anslutning till en brittisk fotoutställning. Den har fått sitt namn från Margaret Thatchers klassiska formulering: No such thing as a society. Utställningen sträcker sig från 1967 till 1987, en period då Storbritannien i grunden förändrades. 1960-talets framtidstro försvann på 1970-talet, och landet blir något av en dystopi. Industrisamhället genomgår en enorm strukturomvandling och framtiden framstår inte längre som en möjlighet att förverkliga ett bättre samhälle. Bilderna vittnar om ett samhälle som lamslås av djupgående politiska och sociala konflikter. Det moderna brittiska samhället ser plötsligt omodernt ut.
Mitt anförande handlar om vad Thatcher gjorde med Storbritannien. En man med snygga gråa hår ställer kritiska frågor om både det ena och andra. Snart förstår jag att han på något sätt varit engagerad i den maoistiska vänstern. Efteråt viskar någon att det var Roland Pettersson några år på 1970-talet ordförande i SKP. Till skillnad från de flesta andra i maoistvänstern arbetare.
När jag lämnar Arbetets Museum ser jag att han har en liten röd bok i handen. Det är inte Maos lilla röda. Men väl "LOs röda bok" från 1973.

SSU och könspolitikens gränser

Kristina Lindholm har skrivit en intressant avhandling om SSU och könspolitiken. (SSU och könspolitikens gränser 1970 - 2000). Eller rättare sagt om avsaknaden av femnistisk medvetenhet. Avhandlingen skildrar en period om vilka jag själv kan ge besked ty jag var med. Man kan säga att politiken inom socialdemokratin dominerades av ett politiskt perspektiv som uteslöt ett genusperspektiv. Under min tid präglades debatten av vänsterns politiska dagordning som även spillde över på socialdemokratin och särskilt SSU.
Men när man tänker tillbaka på det är det förstås en smula märkligt att det inte fanns en stark feministisk diskussion inom SSU. Genombrottet sker egentligen först när den allmänna samhällsdebatten efter Stödstrumporna på 1990-talet leder till att det är politisk okey att vara feminist. Även socialdemokratiska kvinnoförbundet blir tydligt feministiskt under Margareta Winberg.
Men en invändning är förstås att det är svårt att med dagens feministiska medvetenhet granska historiska tillkortakommande. Även om det är generande så här i efterhand.

Dialog om vad?

Här en artikel jag skrivit för Arbetare apropå en kommentar med anledning av en artikel jag skrev på Dagens Arena:


"Petter Larsson har reagerat på en ledare jag publicerat på Dagens Arena (www.dagensarena.se) där jag argumenterade för att vänstern bör etablera en tydlig och konsekvent gräns gentemot den våldbenägna ”vänstern”. Jag hävdade i min artikel att det är hög tid för nolltolerans mot antidemokratiska aktioner. Under de senaste åren har vi sett ett upptrappat våld från grupper på såväl höger- som vänsterkanten.
Min utgångspunkt är politisk och principiell. Det ökade våldet har försvagat vänstern. Göteborgshändelserna 2001 innebar en knäck för Attac och hela det engagemang som då spirade. Demonstrationer som riskerar att leda till våld skrämmer bort möjliga deltagare, vilket händelserna i Malmö härförleden verkar vara ett exempel på. Om detta fortsätter stannar ännu fler hemma nästa gång. ”Demonstranter” som slåss mot polisen tar fokus från huvudsaken: de politiska krav som ligger bakom manifestationen. Lång historisk erfarenhet visar också att våldet banat väg för högern och försvagat vänstern. Europas 1900-talshistoria erbjuder många dystra lärdomar.
Men kritiken är också principiell. Olika ”vänstergrupper” har inte bara ägnat sig åt att krossa skyltfönster och attackera polisbilar. I sig är detta oacceptabelt. Men även våld och hot mot politiker har förekommit. Och under senare tid har ”vänsteraktivister” exempelvis försökt störa eller stoppa Sverigedemokratiska möten. Hur illa jag än tycker om Sverigedemokraterna är det oförsvarligt att försöka frånta dem deras grundlagsskyddade yttrandefrihet. Här handlar det alltså om demokratins grundläggande principer. Dessa måste vänstern visa respekt för. Inte minst för att det är folkrörelserna som kämpat för och drivit igenom demokratin. Det är upp till polisen eller rättsväsendet att avgöra om olika högergrupper ägnar sig åt exempelvis hets mot folkgrupp.
Petter Larsson frågar hur våldsvänstern ska uteslutas. Jag inser förstås att det kräver ett målmedvetet arbete. Den första åtgärden är att tydligt stå upp vänsterns grundläggande värden. Demokrati är inte bara ett abstrakt begrepp. Utan också en vardaglig praktik. Om våld blir en del av den politiska praktiken undergräver vi demokratin.
Och om inte vänstern tydligt tar ställning i denna avgörande frågan kommer konsekvenserna att bli förödande. Jag skrev i min ledare att det kan finnas skäl att organisera en opinionsyttring på ett annat sätt. Det bör vara aktuellt när det finns risk att en demonstration utnyttjas av grupper som i beskydd av större fredliga demonstrationer snyltar på andras engagemang. Första alternativet ska vara att arrangera demonstrationen på sådant sätt att detta inte blir möjligt. Om inte bör man överväga att i stället för en demonstration exempelvis ordna ett opinionsmöte som inte ger våldsvänstern denna möjlighet. Olika alternativ bör i varje fall övervägas. Det är saken som är det viktiga. Och alternativet är i det långa loppet värre.
Petter Larsson argumenterar för en ”dialog” med den våldsinriktade vänstern. Dialog om vad? Jag tar personligen gärna en diskussion och debatt med personer och grupper inom våldsvänstern. Jag deltog själv i sådana debatter före och efter Göteborg. Däremot är jag definitivt emot en dialog med våldsvänstern om att den ska delta och sköta sig i en demonstration samtidigt som de i andra sammanhang ägnar sig åt antidemokratiska aktioner.
Petter Larsson tror att en dialog med dessa grupper kommer att förhindra att de blir än mer våldsamma. Det tycker jag är ett illa genomtänkt argument och en dålig strategi. På det individuella planet är jag öppen för alla samtal. Men organisatoriskt samarbete med grupper och personer som i olika sammanhang ägnar sig åt aktioner som strider mot vänsterns demokratiska ideal är helt enkelt inte acceptabelt.
Jag är orolig över att vänstern i vid bemärkelse marginaliseras och sammankopplas med en våldspraktik som inte har med vänsterns grundläggande demokratiska traditioner att skaffa. Vänsterns demokratiska trovärdighet ligger i potten."

Läs mer på:

http://www.arbetaren.se/articles/debatt20090408

Mitt Allsvenska tips

Jag tippar med hjärnan och inte hjärtat i år (därför tippar jag inte HBK som etta). Så det får bli så här:
1. Helsingborg
2. Göteborg
3. Elfsborg
4. Trelleborg
Fyra gånger borg alltså. Däremot inte Anders Borg. Han flyttar vi ner till superettan. Åtminstone.

Krislatte

Gick förbi en av många espressobarer i city. Den på Drottninggatan 110. Nu kan man köpa en "krislatte" för 19 kronor. Det känns tryggt. Särskilt som man jobbar på VD för Arenagruppen som enligt DN härförleden hävdar ger ut "lattevänsterns flaggskepp" tidskriften Arena.

Politik på pizzerian

Gick runt hörnen för att köpa en pizza häromdagen. Och hittade reklam för Evin Cetin personvalskampanj till EU-parlamentet. Evin jobbar med Anders Lago. Hon är 25. Från Bollnäs. Bor i Södertälje, med rötterna bland assyrier och kurder. Hon står på plats 29. Ska fungera på att kryssa henne. Inte minst för att de ovanliga kampanjmetoderna. Politik på pizzerian.