torsdag, augusti 18, 2016

Konsten att vara partisekreterare

Socialdemokraterna byter partisekreterare. Carin Jämtin avgår. In kommer Lena Rådström Baastad. Från Örebro. Man kan i varje fall konstatera att en gång i tiden var detta ett uppdrag som varade länge. Sten Andersson exempelvis var partisekreterare i hela 20 år innan han kom in i regeringen. Under senare tid har många suttit betydligt kortare tid. Antingen har de fått avgå eller fått ett nytt uppdrag (som regeringsledamot exempelvis) ganska kort tid efter de tillträdde posten. Faktum är att mellan 1948 och 1992 (44 år) hade socialdemokraterna bara tre partisekreterare (Sven Aspling, nämnde Sten Andersson och Bo Toresson). Men sedan dess (24 år) har sju personer innehaft uppdraget. Det kanske säger något om politikens villkor i vår tid. Politikerkarriären är både kortare och mer slitsam i dag. Och den stabilitet som fanns en gång, ja den är i dag mest ett minne blott. Partierna har färre medlemmar. Väljarna är inte lojala med ett parti in i döden längre. Och Sverige har inte längre bara fem riksdagspartier. Just nu har vi åtta och ett nionde (Fi) kan vara på väg in 2018. Att vara partisekreterare är en svår konst. Svårare än tidigare. Och kanske särskilt i ett stort men inte längre lika stort parti som det socialdemokratiska.

tisdag, juni 28, 2016

Bästa introt till höstens amerikanska presidentval

Martin Gelins tredje bok om amerikansk politik cementerar hans position som vår tids bästa svenska ciceron till amerikansk politik. Gelins "Den längsta kampen. Hillary Clintons väg till makten" handlar på sitt sätt om Clintons personliga politiska resa. Såväl hennes beundransvärda ihärdighet som hennes politiska hållningslöshet. Men framföra allt är det en bok som berättar om att den politiska agendan har förändrats i USA. En ny och radikalare politisk vänster tar form. Som Clinton nu försöker dra till sig. I bevakningen av USA den senaste tiden ligger mycket fokus på den motreaktion som denna radikalisering ger upphov till. Donald Trump. Men inte så mycket om demokraternas långsamma vänstersväng. Gelin berättar den historien på både längden och tvären. Läsvärt. För alla oss som kommer att följa hösten amerikanska vägval med stor bävan.

tisdag, juni 21, 2016

Brasiliens historia

Under våren har jag följt den politiska krisen i Brasilien som resulterade i att Dilma Rousseff fick träda tillbaka som president. Med stigande obehag. Parallellt har jag läst Dag Retsös "Brasiliens historia". Boken är utgiven av Historiska media. Förlaget gör verkligen en kulturgärning med sin utgivning. Det är kanske inte böcker som hamnar på DNs kritikerlista. Men böcker som denna fyller verkligen en ett tomrum. Den berättar en viktig historia som dom stora förlagen inte riktigt mäktar med. Det som slår mej under läsningen är att många av Brasiliens problem är rotade i landets koloniala historia. Eller som Retsö formulerar det skapades tidigt informella nätverk bortom kolonialmaktens kontroll: ”I den den här typen av inofficiella kontrakt utvecklade sig snart det sociala system med patron-klientförhållanden och komplicerade nätverk av lojalitet, underdånighet och makt som brukar kallas klientalism”. Man fastnar förstås gärna för detaljer som rör exempelvis den finländska koloni som kallades ”Brasilianska Finland". Eller för den delen historien om de svenskar som i slutet av 1800-talet och före första världskriget, ofta arbetarfamiljer från norra Sverige som bosatte sig i södra Brasilien. När jag var i Porto Alegre för ett antal år sedan nämnde någon att det fanns ett område i staden som fortfarande kallades svenskarnas områden. Ingen har överblick över deras historia. För som Stefan Zweig formulerade sig 1941: ”En fullständig överblick är omöjlig i ett land som ännu inte helt överblickar sig självt”. "Brasiliens historia" bidrar till ett slags överblick ändå.

tisdag, maj 31, 2016

Från MLMTT till PPAC - propaganda i Kina

Vårt besök i Shanghai och Hongkong var fyllt av minnesvärda upplevelser. Ett av många var definitivt besöket på "Shanghai Propaganda Poster Art Center". Förkortat PPAC. Detta privata museum ligger i källaren i ett anonymt bostadsområde. Svårt att hitta. Inga skyltar vid entrén. Inte så flärdfullt. Toaletterna var inte hypermoderna om man säger så. Det finns skäl för allt detta. Framför allt dokumenterar PPAC propandaaffischer från Maoepoken och ger på sätt och vis en bild av de politiska svängningarna under de här åren. Från "Det stora språnget", via kulturrevolutionen till dagens kommunistisk-kommunistiska marknadsmodell. Det tillhör diktaturens väsen att historien skrivs om och gamla sanningar raderas bort och glöms bort. Så det här är inte affischer man kan se på officiella museum i Kina. PPAC är väl värt ett besök. Man kommer att tänka på när ungdomar runt om i världen och även i Sverige föll till föga för MLMTT. Vilket stod för Marxism-Leninismen Mao Tse Tungs tänkande.

fredag, maj 13, 2016

Rätt parti för C G Ekman

Man vill ju inte vara en gnällspik. Men det är kanske lite talande att i en artikel i tidningen Fokus den här veckan om lögner i politiken heter det att C G Ekman var "högerpartiets statsminister". Bakgrunden att Ekman 1932 mörkade att han erhållit bidrag från finansmannen Ivar Kreuger. Han fick avgå.I en artikel som tar sin utgångspunkt i de senaste avslöjandena om Mona Sahlins intyg till sin livvakt. Även Ekman fälldes när ett dokument med Ekmans underskrift som bekräftade bidraget blev offentligt. Han förnekade först att dokumentet var autentiskt. Men erkände sedan att han ljugit. Ja det är en bra historia. Det är bara en detalj som skaver. Ekman var inte högerpartiets statsminister. Utan partiledare för Frisinnade folkpartiet.

fredag, mars 18, 2016

Dåliga argument från höger för lägre löner

För ett par veckor skrev jag en ledare på Dagens Arena om argumenten för lägre löner. På websidan Arbetsmarknadsnytt, sponsrad av Svenskt Näringsliv med fokus på årets avtalsrörelse, upptäcker jag att Maria Eriksson kommenterat min text. Jag hänvisade bland annat till Arena Idés rapport "Ett anständigt liv" som visar att det inte går att leva på en sänkning av dagens lägsta kollektivavtalade löner. Något bland andra Annie Lööf, ledare för Centerpartiet, föreslagit. Så här lyder Maria Erikssons kommentar: "Säg det till den merpart av jordens befolkning som lever på långt mindre pengar än så. Dessutom lever en stor del av de människor som skulle komma ifråga för arbeten med lägre löner idag på försörjningsstöd, som ger en lägre levnadsstandard än så. Flera av de förslag som lagts innebär också att inkomstskatterna sänks vilket gör att disponibelinkomsten inte blir lika låg. Och slutligen hade svenska hushåll för bara tio år sedan 25 procent lägre disponibla inkomster. Är det någon som på allvar skulle hävda att det inte gick att leva på en lön i Sverige för tio år sedan?" Man kan säga mycket om denna argumentationslinje. Men det är faktiskt inte riktigt seriöst. Exempelvis är 100 kronor inte lika mycket värda idag som för tio år sedan. Med samma logik skulle man kunna säga att för 100 år sedan levde människor på säg 1 procent av dagens levnadsstandard. Och det gick ju bra. Eller? Och upplysningsvis räcker 100 kronor räcker längre i Sao Paulo än i Stockholm. Men grundfrågan är om vi vill ha ett samhälle med större löneskillnader och en låglönesektor. Vi har hört argumenten för en sådan utveckling länge nu. Erfarenheten visar att det skapar allt större fickor av fattigdom och ökade sociala och ekonomiska spänningar. Vi ser redan sådana tecken i det svenska samhället. Skillnaden mot för 20 år sedan då argumenten för ökad lönespridning fick fotfäste är att vi i dag har facit. I dag ser vi också badsidan av den här utvecklingen. Och i dag är ökad ojämlikhet nationellt och globalt en fråga som behandlas som ett allvarligt och ett stor problem av de flesta seriösa kommentatorer. Det var en stor fråga på senaste toppmötet i Davos. Det är inte bara fråga om den sociala och ekonomiska konsekvenserna av ökad ojämlikhet. Många ekonomer menar också att sänkta löner, i många länder sänkta reallöner för stora grupper är ett skäl till att så många länder uppvisar en så pass låg tillväxt och produktivitetsutveckling. Men om man lyssnar på den svenska debatten så är det i långa stycken som om ingenting har hänt. Det samma gamla schlager som repriseras: Alla får det bättre om några får det sämre.

söndag, februari 28, 2016

Palmehatet 30 år senare

Vi gick hem genom Stockholm efter minnesdagen i Kulturhuset för Olof Palme. Vi passerar den där rutten makarna Palme tog för tre decennier sedan. Fast från andra hållet. På mordplatsen låg redan en stor bädd av rosor. Runt om samlades hela tiden människor. Som bara gått förbi. Eller som vallfärdat hit denna dag. Samma sak vid gravvården på Adolf Fredrik Kyrkogård. Det var starkt berörande. Och det rörde upp starka känslor som många här i landet bär på. Alla minns vi väl var och när vi möttes av beskedet den där natten 1986. Själv satt jag sent på natten ensam i en bil på väg till mina föräldrars hem i Trönninge söder om Halmstad. Jag hade varit på en konsert med Marie Fredriksson i en lokal nära järnvägsstationen. Från konserten minns jag bara att hon avlutade med ”Segla på ett moln”. Jag lyssnade till kassett. Men minns inte på vad. Men min pappas bilradio hade den egenheten att radion hördes vagt i bakgrunden. Först hörde jag att det lät som sorgemusik. Men sedan hörde jag ekosignaturen och stängde av kassetten. Det måste ha varit den första sändningen. Kan ha varit strax efter ett. Jag satt som paralyserad. Resten av natten låg jag och lyssnade på radion. I chock. Den där chockkänslan satt i ganska länge. Jag följde nyhetssändningarna och läste allt jag kom över under lång tid. Jag undrar hur många böcker jag läste om Palmemordet? Efter hand tappade jag nog tråden. Men är i dag övertygad om att det var Christer Pettersson mördade Olof Palme. Framför allt pekade ju Lisbet Palme ut Christer Pettersson. Sedan finns det alltid många som har sina egna käpphästar och som håller fast vid sina idéer. Ja, det finns ju fortfarande många som tvivlar på att Lee Harvey Oswald mördade JFK också. Trots omfattande bevisning och en imponerande mängd indicier. Erik Åsard skrev för övrigt en intressant artikel i Svenska Dagbladet för några år sedan om just detta: http://www.svd.se/53-bevis-som-binder-oswald-vid-mordet Författaren Lena Andersson har exempelvis drivit ”tesen” att paret Palme talade med mördaren. Och att Lisbet Palme ska ha tigit om detta i alla år. Jag behöver väl inte tillägga att vittnesmålen inte stödjer detta. Så sent som i veckan upprepade Andersson tvivel på Lisbet Palmes vittnesmål i ett samtal med några författare i just Kulturhuset. Än mer provocerande var Lena Anderssons kolumn i DN lördagen den 20 februari i år. Den utgår från Kjell Espmarks roman ”Hatet” som kom några år efter mordet. Boken har inget med Palme eller hans liv eller tankar att göra. Det är snarare ett slags borgerlig narrspegel som ger en retrospektiv bild av de fördomar och det hat som projicerades på och genom Olof Palme. Nu skriver Lena Andersson att ”vill man förstå något om hur motivet till en beundrad och avskydd statsmans brutala död står att finna i hans liv och leverne snarare än nycker och en slumpmässighet en fredagskväll, är ”Hatet” en bok att lösa noga.” Nej, det är det verkligen inte. Men om man vill förstå de fördomar och den demonisering, kombinationen av beundran och förakt, tendensen att spela ner Palmes politiska drivkrafter till en fråga om personliga tillkortakommande, längtan efter att ge igen, idealen han ena stunden har fallit till föga för tvivlar han i grunden på, medarbetarna vill egentligen göra sig av med honom, ja man anar att slutsatsen är att mördarna kom inifrån rörelsen. Så där kan man hålla på om vill analysera i Espmarks romanbygge. Jag var tvungen att läsa om den efter Lena Anderssons märkliga kolumn. Det är smärtsam läsning eftersom den tre decennier senare ger en inblick den tidens mytbildning om Olof Palme. Den som producerade, skapade och upprätthöll Palmehatet. Som med intill visshet gränsande sannolikhet framkallade mordet.