fredag, september 02, 2016

Värnplikten på väg tillbaka - övergången till en yrkesarmé var ett gigantiskt misstag

En ny utredning föreslår att värnplikten återinförs. Vilket nu verkar ha brett parlamentariskt stöd. Det var väntat. Beslutet av avskaffa värnplikten har skadat Sverige på flera olika sätt. Dels har omställningen i sig kostat skattebetalarna enorma summor. Utan att leverera försvarsförmåga. Det yrkesförsvar som skulle komma i det gamla värnpliktsbaserade försvaret är kort sagt ett misslyckande. Omställningen från efterkrigstidens försvarsindustriella koloss var i och för sig nödvändigt. Problemet var att barnet kastades ut med barnvattnet. Försvaret har i Sverige haft en bred medborgerlig förankring just genom värnplikten. Nu sällade sig Sverige till de länder som skulle bygga upp en yrkesarmé. En principiellt sett mycket tveksam modell. Vilket historien ger många vittnesbörd om. Att beslutet fattades med några få rösters övervikt i riksdagen gör saken än mer upprörande. Den här typen av för landet avgörande säkerhetspolitiska betydelsefulla beslut bör fattas med brett stöd i riksdagen. Ett skäl till detta var att borgerligheten under Fredrik Reinfeldt satte en ära i att utnyttja blockpolitiken och alliansens makt för att sidsteppa oppositionen i alla lägen. Kanske var det också fråga om en osynlig allians mellan gamla libertarianer (som Anders Borg) inom högern kombinerad med den historiska motviljan mot försvaret inom vänstern och de gröna? Det finns på sina håll en instinktiv motvilja mot plikt i alla dess former. Många trodde väl också att det relativa säkerhetspolitiska lugn som rådde efter murens fall skulle vara för evigt. Och att vi därför kunde krympa vårt försvar. Och sedan var det nog många som trodde att statens kunde spara stora belopp. Vilket var en illusion. Att Sverige på så undermåliga grunder kunde genomföra ett sådant här skifte är i sig oroande. Detta var kort sagt ett gigantiskt historisk misstag som bär Fredrik Reinfeldts signatur. Efter några få år lär Sverige byta modell igen! Nu behöver debatten breddas. Det kommer att bli svårt att motivera att ett fåtal ungdomar tvingas att göra militärtjänst och andra inte. För något år sedan var vi en grupp som inom Arena Idé presenterade några idéer om en medborgartjänst där värnplikt skulle kunna vara en del. Förslaget om värnplikt lär snart klubbas. Nästa steg borde vara att utreda även frågan om en medborgartjänst, som vi föreslog i den här rapporten: http://www.arenaide.se/rapporter/go%CC%88r-din-plikt-kra%CC%88v-din-ra%CC%88tt-en-utredning-om-medborgartja%CC%88nst/

torsdag, augusti 18, 2016

Konsten att vara partisekreterare

Socialdemokraterna byter partisekreterare. Carin Jämtin avgår. In kommer Lena Rådström Baastad. Från Örebro. Man kan i varje fall konstatera att en gång i tiden var detta ett uppdrag som varade länge. Sten Andersson exempelvis var partisekreterare i hela 20 år innan han kom in i regeringen. Under senare tid har många suttit betydligt kortare tid. Antingen har de fått avgå eller fått ett nytt uppdrag (som regeringsledamot exempelvis) ganska kort tid efter de tillträdde posten. Faktum är att mellan 1948 och 1992 (44 år) hade socialdemokraterna bara tre partisekreterare (Sven Aspling, nämnde Sten Andersson och Bo Toresson). Men sedan dess (24 år) har sju personer innehaft uppdraget. Det kanske säger något om politikens villkor i vår tid. Politikerkarriären är både kortare och mer slitsam i dag. Och den stabilitet som fanns en gång, ja den är i dag mest ett minne blott. Partierna har färre medlemmar. Väljarna är inte lojala med ett parti in i döden längre. Och Sverige har inte längre bara fem riksdagspartier. Just nu har vi åtta och ett nionde (Fi) kan vara på väg in 2018. Att vara partisekreterare är en svår konst. Svårare än tidigare. Och kanske särskilt i ett stort men inte längre lika stort parti som det socialdemokratiska.

tisdag, juni 28, 2016

Bästa introt till höstens amerikanska presidentval

Martin Gelins tredje bok om amerikansk politik cementerar hans position som vår tids bästa svenska ciceron till amerikansk politik. Gelins "Den längsta kampen. Hillary Clintons väg till makten" handlar på sitt sätt om Clintons personliga politiska resa. Såväl hennes beundransvärda ihärdighet som hennes politiska hållningslöshet. Men framföra allt är det en bok som berättar om att den politiska agendan har förändrats i USA. En ny och radikalare politisk vänster tar form. Som Clinton nu försöker dra till sig. I bevakningen av USA den senaste tiden ligger mycket fokus på den motreaktion som denna radikalisering ger upphov till. Donald Trump. Men inte så mycket om demokraternas långsamma vänstersväng. Gelin berättar den historien på både längden och tvären. Läsvärt. För alla oss som kommer att följa hösten amerikanska vägval med stor bävan.

tisdag, juni 21, 2016

Brasiliens historia

Under våren har jag följt den politiska krisen i Brasilien som resulterade i att Dilma Rousseff fick träda tillbaka som president. Med stigande obehag. Parallellt har jag läst Dag Retsös "Brasiliens historia". Boken är utgiven av Historiska media. Förlaget gör verkligen en kulturgärning med sin utgivning. Det är kanske inte böcker som hamnar på DNs kritikerlista. Men böcker som denna fyller verkligen en ett tomrum. Den berättar en viktig historia som dom stora förlagen inte riktigt mäktar med. Det som slår mej under läsningen är att många av Brasiliens problem är rotade i landets koloniala historia. Eller som Retsö formulerar det skapades tidigt informella nätverk bortom kolonialmaktens kontroll: ”I den den här typen av inofficiella kontrakt utvecklade sig snart det sociala system med patron-klientförhållanden och komplicerade nätverk av lojalitet, underdånighet och makt som brukar kallas klientalism”. Man fastnar förstås gärna för detaljer som rör exempelvis den finländska koloni som kallades ”Brasilianska Finland". Eller för den delen historien om de svenskar som i slutet av 1800-talet och före första världskriget, ofta arbetarfamiljer från norra Sverige som bosatte sig i södra Brasilien. När jag var i Porto Alegre för ett antal år sedan nämnde någon att det fanns ett område i staden som fortfarande kallades svenskarnas områden. Ingen har överblick över deras historia. För som Stefan Zweig formulerade sig 1941: ”En fullständig överblick är omöjlig i ett land som ännu inte helt överblickar sig självt”. "Brasiliens historia" bidrar till ett slags överblick ändå.

tisdag, maj 31, 2016

Från MLMTT till PPAC - propaganda i Kina

Vårt besök i Shanghai och Hongkong var fyllt av minnesvärda upplevelser. Ett av många var definitivt besöket på "Shanghai Propaganda Poster Art Center". Förkortat PPAC. Detta privata museum ligger i källaren i ett anonymt bostadsområde. Svårt att hitta. Inga skyltar vid entrén. Inte så flärdfullt. Toaletterna var inte hypermoderna om man säger så. Det finns skäl för allt detta. Framför allt dokumenterar PPAC propandaaffischer från Maoepoken och ger på sätt och vis en bild av de politiska svängningarna under de här åren. Från "Det stora språnget", via kulturrevolutionen till dagens kommunistisk-kommunistiska marknadsmodell. Det tillhör diktaturens väsen att historien skrivs om och gamla sanningar raderas bort och glöms bort. Så det här är inte affischer man kan se på officiella museum i Kina. PPAC är väl värt ett besök. Man kommer att tänka på när ungdomar runt om i världen och även i Sverige föll till föga för MLMTT. Vilket stod för Marxism-Leninismen Mao Tse Tungs tänkande.

fredag, maj 13, 2016

Rätt parti för C G Ekman

Man vill ju inte vara en gnällspik. Men det är kanske lite talande att i en artikel i tidningen Fokus den här veckan om lögner i politiken heter det att C G Ekman var "högerpartiets statsminister". Bakgrunden att Ekman 1932 mörkade att han erhållit bidrag från finansmannen Ivar Kreuger. Han fick avgå.I en artikel som tar sin utgångspunkt i de senaste avslöjandena om Mona Sahlins intyg till sin livvakt. Även Ekman fälldes när ett dokument med Ekmans underskrift som bekräftade bidraget blev offentligt. Han förnekade först att dokumentet var autentiskt. Men erkände sedan att han ljugit. Ja det är en bra historia. Det är bara en detalj som skaver. Ekman var inte högerpartiets statsminister. Utan partiledare för Frisinnade folkpartiet.

fredag, mars 18, 2016

Dåliga argument från höger för lägre löner

För ett par veckor skrev jag en ledare på Dagens Arena om argumenten för lägre löner. På websidan Arbetsmarknadsnytt, sponsrad av Svenskt Näringsliv med fokus på årets avtalsrörelse, upptäcker jag att Maria Eriksson kommenterat min text. Jag hänvisade bland annat till Arena Idés rapport "Ett anständigt liv" som visar att det inte går att leva på en sänkning av dagens lägsta kollektivavtalade löner. Något bland andra Annie Lööf, ledare för Centerpartiet, föreslagit. Så här lyder Maria Erikssons kommentar: "Säg det till den merpart av jordens befolkning som lever på långt mindre pengar än så. Dessutom lever en stor del av de människor som skulle komma ifråga för arbeten med lägre löner idag på försörjningsstöd, som ger en lägre levnadsstandard än så. Flera av de förslag som lagts innebär också att inkomstskatterna sänks vilket gör att disponibelinkomsten inte blir lika låg. Och slutligen hade svenska hushåll för bara tio år sedan 25 procent lägre disponibla inkomster. Är det någon som på allvar skulle hävda att det inte gick att leva på en lön i Sverige för tio år sedan?" Man kan säga mycket om denna argumentationslinje. Men det är faktiskt inte riktigt seriöst. Exempelvis är 100 kronor inte lika mycket värda idag som för tio år sedan. Med samma logik skulle man kunna säga att för 100 år sedan levde människor på säg 1 procent av dagens levnadsstandard. Och det gick ju bra. Eller? Och upplysningsvis räcker 100 kronor räcker längre i Sao Paulo än i Stockholm. Men grundfrågan är om vi vill ha ett samhälle med större löneskillnader och en låglönesektor. Vi har hört argumenten för en sådan utveckling länge nu. Erfarenheten visar att det skapar allt större fickor av fattigdom och ökade sociala och ekonomiska spänningar. Vi ser redan sådana tecken i det svenska samhället. Skillnaden mot för 20 år sedan då argumenten för ökad lönespridning fick fotfäste är att vi i dag har facit. I dag ser vi också badsidan av den här utvecklingen. Och i dag är ökad ojämlikhet nationellt och globalt en fråga som behandlas som ett allvarligt och ett stor problem av de flesta seriösa kommentatorer. Det var en stor fråga på senaste toppmötet i Davos. Det är inte bara fråga om den sociala och ekonomiska konsekvenserna av ökad ojämlikhet. Många ekonomer menar också att sänkta löner, i många länder sänkta reallöner för stora grupper är ett skäl till att så många länder uppvisar en så pass låg tillväxt och produktivitetsutveckling. Men om man lyssnar på den svenska debatten så är det i långa stycken som om ingenting har hänt. Det samma gamla schlager som repriseras: Alla får det bättre om några får det sämre.