torsdag, oktober 04, 2018

Mao i Sverige

Maoismen var efterkrigstidens mest intresseväxande och samtidigt problematiska del av den kommunistiska internationella rörelsen. Som till skillnad från många andra kommunistiska grupperingar helt har upplöst och försvunnit. Denna globala maoistiska rörelse blev särskilt stark i Sverige och i synnerhet i Norge. Man kan verkligen fundera på varför det var just här maoismen attraherade så många unga från slutet av 60-talet och ett tiotal år därefter. Och undra om den har lämnat något arv efter sig. Min första valrörelse 1976 minns jag debatterna med SKP och MUF på torget i Halmstad. Det var maoisterna och muffarna som tog plats och utmanade socialdemokraterna på den tiden. Men maoismens korta historia har förstås att göra med utvecklingen i Kina. Och att kommunismen klövs i en sovjetisk och kinesisk riktning, Chrustchev och Mao hamnade helt enkelt i en djupgående konflikt. Som i grunden klöd den globala kommunistiska rörelse som tidigare leddes av Sovjetunionen. Många uppfattade Kina som ett radikalare och mer revolutionärt alternativ, mer troget de socialistiska idealen, särskilt efter att Mao iscensatte sin kulturrevolution 1966. Kina som land hade säkert samtidigt något som attraherade många, kunskaperna var få, landet var slutet och det låg långt bort från livet och det pragmatiska politiska livet i Sverige. Just kopplingen till Mao och Kina är också förklaringen till att maoismen upphörde att existera. I varje fall i organiserad form. Snart hann sanningen ifatt den maoistiska ideologin. Efter krigen mellan Kina och Vietnam och efter Pol Pots folkmord snurrade kompassen. Och Dengs nya ekonomiska politik efter Maos död skapade en ny hybrid av kommunistisk partidiktatur i statligt kontrollerad marknadsmodell. Det vill säga allt det maoisterna under kulturrevolutionen sade sig bekämpa. Ingrid Wållgren försöker i "Mao i Sverige" (Dialogos) teckna hela bilden av den svenska maoismens uppgång och fall. Det är ett imponerande arbete på många sätt. Det känns som att hon läst varje nummer av SKPs tidning Gnistan. Bara det måste ha varit en prövning. Boken är utgiven inom ramen för projektet "Arvet efter 1968" som initierats av Ax:son Johnsonsiftelsen. Numera verkar det vara "högern" och näringslivet som skriver även vänstern historia. Men det är ändå en habil bok som dokumenterar en ganska speciell del av vänsterns moderna historia som i dag av lätt insedda skäl nästan är bortglömd. Även om det finns några problematiska skönhetsfläckar. Ingrid Wållgren försöker återkommande skriva in författaren Sven Lindqvist i den maoistiska rörelsens krets. Utan att lyckas. Dessutom är det helt felaktigt. Han har alltid varit socialdemokrat och reformist. Och det Sven Lindqvist skrev om Kina var till skillnad från mycket annat som kom ut under de här åren inte några okritiska rapporter. Tvärtom. Det därför jag lägger undan boken med kluvna känslor. Ett imponerande arbete. Men varför kleta ut "skulden" över kommunismens brott och maoismens irrgångar på den demokratiska vänstern?

tisdag, augusti 14, 2018

Maurico Rojas blir kulturminister – och avgår

Mauricio Rojas tid som kulturminister (eller minister för kultur, konst och arv) i Chile blev bara fyra dagar lång. Det ligger något tragiskt över hela historien. Någon kanske tycker att dessa rader bara syftar till att hälla salt i Rojas sår. Men jag känner ingen skadeglädje. Undrar mest varför det gick så här. Nyss hyllades han av en rad personer i borgerligheten. Det talades om att hans talang inte togs till vara i Sverige. Med sin bakgrund på vänsterkanten hade han en speciell ställning i den borgerliga sfären. Men det var nog en rätt komplicerad relation. Även den kantades av uppbrott och konflikter. Han vandrade lite i Moderaternas hägn och jobbade på Timbro. Valdes in i Riksdagen för Folkpartiet Liberalerna, om än som partilös. Han hade blivit "liberal", men nog mer ny- än socialliberal. Tidigt kritisk till svensk invandringspolitik. Kontroversiell. Lämnade besviken Sverige 2008 och har sedan verkat i Spanien och Chile. På något sätt har nog hans hållning i hög grad, i allt för hög grad, präglats av sin aversion mot den vänster han en gång tillhörde. Enligt egen utsago tillhörde han en vänstergrupp i Chile som bedrev väpnad kamp mot Pinochetdiktaturen. Kanske formades hans bild av vänstern av sin tillhörighet på den ytterst-yttersta vänstern. Därför ligger det förstås en särskild symbolik i att han tvingades avgå från kulturministerposten på grund av tidigare negativa och kritiska uttalanden om ett museum som ägnas åt brotten mot de mänskliga rättigheterna under diktaturen. Under en period bodde och verkade Rojas i Lund. När jag kom dit hade han redan skapat sig ett namn och en position. Han höll på med en avhandling om Marx. Och hade engagerat sig i Miljöpartiet. Ja, han framstod som en intressant person. Jag minns att jag intervjuade honom för Tvärdrag som jag sedan blev redaktör för. Om jag minns rätt var klon i intervjun att han uppmanade socialdemokraterna att "lära av Bakunin". Inte det bästa rådet socialdemokraterna fått genom åren, men kanske lite talade för Rojas pendlingsförmåga mellan olika positioner, särskilt på ytterkanten om mittfåran. Rojas avhandling Renovatio Mundi lades fram på Ekonomisk-Historiska Institutionen, där jag själv läste några år. Avhandlingen var intressant. Tror fortfarande att den är läsvärd. Den kritiserade marxismens millenaristiska historiefilosofiska grundvalar. Rojas var inte den första som traskat i dessa intellektuella spår. Och man kan invända att marxismen förstås har flera intellektuella pelare. Jag närvarade på själva disputationen, som på många sätt blev ett symboliskt slutseminarium för Lundavänstern. I den överfulla seminarielokalen fanns många av de redan då lätt gråhåriga 68orna, varav många nog ställde sig på Rojas sida. Opponenten var ingen mindre än Bo Gustafsson, den marxistiske ekonomisk-historikern, ledande intellektuell i VPK och sedan i KFML, som vid det här laget hade blivit socialdemokrat. Han gav Rojas rätt på många punkter, men ville komplicera och komplettera bilden. Han uppträdde som en resonerande äldre man, som en intellektuell i ordets bästa mening, och gav ett positivt intryck på mig. Rojas däremot var obeveklig. Hans svar på kritiken var som debattinlägg hämtade från ett podium i en gammal vänsterdebatt. Han lät mer som en kommunistisk agitator som lika självsäkert som fordomdags nu argumenterade för sin knivskarpa och kompromisslösa "liberalism". Det där seminariet har på något sätt format min bild av Rojas. Och kanske sammanfattar den på något sätt hans senare intellektuella och politiska vedermödor, hans temperament och "intellektuella" läggning.

torsdag, maj 03, 2018

Teaterpjäser och programhäften

Ibland är det som att pjäserna försvinner i ett minnenas töcken. Men så är det som att ett upphittat programhäfte innebär att man återupplever ett teaterstycke igen. Eller att texterna tillför något som gick själva pjäsen förbi. Så var det nog med Lars Noréns "Vintermusik" som vi såg på Stadsteatern för ett tag sedan. Men sedan läser jag Bodil Jönssons text om åldrandet. Saker man börjar tänka på vid 60. Bodil Jönsson skriver inte bara om ett långt liv och att vi lever längre och kanske kommer att leva allt längre i framtiden. Men hennes ord om meningen med det hela (ett kanske allt längre liv) slår an något: "När Bertrand Russel som 94-åring skrev sina memoarer, var han redan i förordet noga med att nagla fast vilka tre företeelser han menade hade gjort livet värt att leva. Den första var längtan efter kärlek. Inte kärleken i sig, alltså, utan längtan efter den. Själva riktningen. Den andra hade också en riktning: sökandet efter kunskap. Dessa två eftersträvansvärda mål lyfte honom uppåt, mot himlarna, skrev han. Men så fanns det också en tredje kraft, en som höll fast honom vid jorden: den outhärdliga medkänslan med medmänniskor som har det svårt."

måndag, januari 29, 2018

I mörkret blir alla katter grå-sossar

I Maria Ludvigssons fredagsledare i Svenska Dagbladet utnämndes författaren Gunnar Ohrlander till socialdemokrat. Det var en nyhet för mig. Jag undrar vad han själv hade tyckt om den saken. Ohrlander gick bort för snart åtta år sedan. Jag träffade honom några gånger och jag kunde nog inte direkt märka några varmare känslor för socialdemokratin. Tvärtom. Ohrlander var kanske främst känd för sina satiriska krönikor under pseudonymen Doktor Gormander i Aftonbladet. Annars skrev han bland i KFMLs tidning Gnistan, vilken han också var chefredaktör för under en kortare tid. Han skrev dramatik och författade den epokgörande NJA-pjäsen. Han var en av personerna bakom Fria Proteatern. Jag läste en hel del av Ohrlanders texter och böcker på den tiden. Och även den bok om "Kunskap i skolan" Maria Ludvigsson lyfter fram. Hon vill tydligen att dagens socialdemokrater ska lyssna på "socialdemokraten" Ohrlander. Häromåret beskrev för övrigt DNs ledarsida diplomaten Sven Hirdman som socialdemokrat. (Jag vill minnas att det var Erik Helmerson.) Den gången var syftet att koppla någon form av påstådd undergivenhet mot Ryssland till socialdemokraterna. Bådadera var illa underbyggda. Sven Hirdmans politiska åsikter bortom hans diplomatiska yrkesroll är mig obekant. Har har mig veterligen aldrig framträtt som socialdemokrat. Däremot har han varit statssekreterare på försvarsdepartementet. Åt både Eric Krönmark och Torsten Gustafsson. Den förra var moderat den andra centerpartist. Bara som en sakupplysning. Bättre faktakolla efterlyses. Det gäller särskilt för de som ger sig in i skoldebatten. Eller för den delen de som skriver om Sveriges säkerhet. För i mörkret blir alla katter grå. Eller i varje fall grå-sossar.

tisdag, januari 23, 2018

En progressiv arbetslivspolitik

Förra året ägnade jag bland annat åt att skriva rapporten "En progressiv arbetslivspolitik - den nordiska modellens utmaningar" åt Samak och Tiden. Resultatet finns att läsa och beskåda här. Det är bara att ladda ner: http://samak.info/wp-content/uploads/2017/12/Digital-modul-2-.pdf

onsdag, mars 15, 2017

Glada änkan isärplockad

Vad ska man säga om Operans uppsättning av Glada änkan? Ännu en framgångsrik Henrik Dorsin uppsättning. Han har skrivit om och moderniserat Franz Lehrers operett. Ja, så är det. Det är mycket underhållande. Bara tanken på Dorsin på Kungliga Operan får möjligen en och annan traditionalist att höja på ögonbrynen. Men det är inte bara underhållande utan också en intressant isärplockning av ett stycke musikhistoria. Den skrev i ett Wien som i början 1900-talet fortfarande var huvudstad i Österrike-Ungern. Habsburgarna regerade detta kejserliga imperium i 640 år. 1918 var det slut och detta ärevördiga maktsystem bröts itu. Sprickorna i muren kunde förstås identifieras redan tidigare. Men Glada änkan 2017 i Stockholm distanserar sig och plocka isär hela den här historien och dubbelmoralen, det patriarkala arvet, sexismen och inte minst den stela mask som fortfarande tar gestalt vid varje nyårskonsert från Wien. År efter år. Men detta är något annat. Dorsin och Operan har kastat om grundhistorien och skickar över den till vår tid. Där kläs såväl kulturmannen som vår tids kommersialism av. Det är elegant. Och det är roligt. På många sätt uppmuntrande.

onsdag, februari 15, 2017

Prassel på Dramaten

Det var som om en frisk vind blåste genom Dramaten när vi var där häromkvällen. Ofta känner man sig ung i publiken. Eller rättare sagt rätt många är vanligtvis äldre än jag själv. Vanligtvis. Och jag är ju inte purung längre. Men den här kvällen kom en stor del av publiken uppenbarligen från några av Stockholms gymnasieskolor. Jag kommer att tänka på när Sannarpsgymnasiet skickade oss till Halmstads teater för ett bese någon teateruppsättning på Halmstads teater. Något jag fortfarande är tacksam för. Ja, det var en uppfriskande kväll på Dramaten. Det prasslades i bänkraderna och en större andel av publiken än vanligt fipplade med sina mobiler. Det prasslas även på scenen i Beaumarchais pjäs "Figaros bröllop", som Mozart sedan stöpte om till sin mer kända och berömda opera. Här har pjäsen bearbetas och moderniserats av regissören Tobias Theorell. Det känns lite som en rockmusikal på en ungdomsgård. Inte minst tack vare Andreas T Olssons "roll" som konferencier, genialt utfört! Grundtemat är förvillelser, förväxlingar och olika slags förvirring i kärlekens, erotikens och svartsjukans territorier. Lek och spel. Eller som Theorell själv säger: "Det är många lekar på en gång, och det börjar redan i första scenen. En lek med publiken, framför allt. Och en lek med identiteter, rollernas lek med varandra, det sociala spelet mellan klasserna." Möjligen är det därför pjäsen fortfarande kan spelas – i en annan tid och i ett helt annat samhälle. Den skrevs före franska revolutionen men förebådade 1789. Pjäsens öppna kritik av adelsmännens maktutövning i det stora och lilla ledde till att Ludvig XVI förbjöd pjäsen. Men som Sven Hugo Persson skriver i programhäftet: "Bland Beaumarchais´ många talanger fanns också förmågan att marknadsföra sina verk. Stycket lästes i salongerna, framfördes vid privata tillställningar och dess växande popularitet gjorde förbudet meningslöst. Pjäsen får sin offentliga premiär 1784. Också aristokraterna applåderade förtjust och den svenske besökaren, som kallade sig prinsen av Haga och som var ingen mindre än Gustav III, såg pjäsen flera gånger i Paris." Nu sätts den alltså återigen upp på den teater Gustav III grundande. I all sin tvetydighet gör den här spänningen mellan ungdomsgården och klassernas hierarkier att pjäsen på ett märkligt sätt får liv igen. I dag den 15 februari 2017 läser jag en intervju med Dramatenchefen Erik Stubø i Dagens Nyheter. Dramaten verkar vara i kris. Detta märkte jag inget av den där kvällen vi såg Figaros bröllop.