fredag, september 28, 2007

Tyskland styr mot vänster

Nyligen visade en opinionsundersökning i Die Zeit att de tyska väljarna blickat vänsterut. Från vänsterkanten pressar Die Linke och Oskar Lafontaine socialdemokraterna mycket hårt, SPD ligger också mycket illa till i opinionsundersökningarna. Och CDU och Angela Merkel har orienterat sig så mycket mot mitten man överhuvudtaget kan komma. Utrymmet för SPD tycks krympa ihop. Jürgen Rüttgers bok "Die Marktwirtshaft muss sozial bleiben. Eine Streitschrift" är ett tecken i tiden. Rüttgers är dock inte socialdemokrat eller vänsterman utan regeringschef i Nordrhein-Westfalen för konservativa CDU.

torsdag, september 27, 2007

Nybrutalismen

Läser en krönika av Boris Benulic i Metro. Han skriver: "Förr - ja, på den tiden det ansågs fint att arbeta - då fanns det namn för sådana typer som inte ville slita hårt. De kunde kallas latmaskar, drönare och lättingar."
Ett utslag av vår tids nya brutalism. Den bygger på en föreställning om att vissa är lata och att deras arbetsutbud ska öka. Medan andra är motsatsen och ska belönas. I mindre verserade sammanhang torgförs allt detta som den moderata arbetslinjen.

tisdag, september 25, 2007

Göran Persson igen

Göran Persson fortsätter att förbrylla. En gång statminister som inte gillade konsulter. Nu själv anställd på konsultfirman JKL. En gång politiker som kunde kritisera andra som skodde sig. Nu har han tagit ut full avgångsvederlag trots att uppenbarligen dragit in pengar till sitt nystartade företag. Detta definieras som näringsverksamhet och inte som lön.
Allt detta är förstås en lek med ord. Det är uppenbarligen enligt regelboken. Men knappast förenligt med den moraliska kod som Göran Persson nyss var en företrädare för. Det var då. Alla skakar på huvudet.

fredag, september 21, 2007

Anders E Borgs värld

Jag ser Anders E Borg paradera på väg till Sveriges riksdag. Han verkar njuta av situationen. Själv kan jag inte skaka av mej bilderna av honom från början av 1990-talet. Då var han en hyperbegåvad moderat studentpolitiker som mer var intresserad av idéer än av praktisk politik. Han var som det hette libertarian. Jag tar fram två titlar från den här tiden ur bokhyllan. Den lilla skriften ”Generell välfärdspolitik – bara ett magiskt ord?” var kritisk till den etablerade svenska välfärdsmodellen. Utgiven av Timbro förstås. ”Förmyndieriets teori – en kritik av public service-ideologin” (även den på Timbro) presenterade argumenten för den kommersiella radion och skisserade det auktionsförfarande som den borgerliga regeringen etablerade under regeringsperioden 1991 till 1994 då Borg för övrigt jobbade i statsrådsberedningen.
Mycket har hänt sedan dess. Borg har blivit en mer pragmatisk person. Men den pojkaktiga inställningen till samhället och de stora teorierna består. Den moderata politiken har bäddats in av gamla socialdemokratiska honnörsord som full sysselsättning, den svenska modellen och arbetslinjen.
Det är emellertid ett slags nyspråk. Innehållet är nämligen ett annat. Arbetsmarknadspolitiken utformas utifrån en teoretisk föreställning om hur arbetsmarknaden fungerar. Den är mer ekonomistisk, eller stödd på vissa idéer inom nationalekonomin (många ekonomer köper den inte), inte av erfarenheter av hur den fungerar i verkligheten. Alla invändningarna mot politiken motiveras med det högre syftet att arbetsutbudet ska öka. Det är i grunden en mycket förenklad ekonomisk föreställning om människors beteenden som idag styr arbetsmarknadspolitiken. Det är individerna som ska sättas åt. Som nu senast de deltidsanställda. Inte företagen som ska tvingas erbjuda fler heltidsanställningar.
Vi är inne i ett gigantiskt samhällsprojekt signerat en enda person: Anders E Borg.
Nationalekonomerna och de ekonomiska teknokraterna styr i dag utformningen av den borgerliga regeringens politik. En gång fanns en balans mellan olika vetenskapliga föreställningar inom politiken och mellan olika departement i regeringskansliet. Även om jag inte delar Mikael Odenbergs hållning till försvaret var hans skäl för sin avgång faktiskt intressant, nämligen att det i dag är finansdepartementet som utformar all politik.
I grunden är det kanske inte så mycket som hänt sedan början av 1990-talet. Anders E Borg är mindre nyliberal i retorisk bemärkelse. Annars har inte så mycket förändrats sedan anno dazumal. Trosvissheten är densamma. Liksom då har Anders E Borg läst sig fram till en sammanhållen modell. Och på sitt skrivbord har han skisserat en lösning.
Precis som uppfinnaren i den klassiska svenska TV-serien Lorry borde någon upplysa Anders E Borg om ett och annat.
Så att han kan säga: Tänkte inte på det!
Och: "Hejdå!"

måndag, september 17, 2007

Recension av I Sveriges väntrum

Recension av Lasse Granestrands nya bok, publicerad i DN i dag:

Förra veckans ”Uppdrag granskning” var kryddat med sedvanliga avslöjanden, denna gång ”invandrarfusk” med Svenska för invandrare (sfi). Därefter följde något om verkligheten som politikerna ignorerar, vilket har banat väg för främlingsfientliga krafter. Programledare Janne Josefsson ställde de ansvariga mot väggen. Skrikighetsnivån var hög.
Då återvände jag till Lasse Granestrands brett upplagda exposé ”I Sveriges väntrum. Om pressade politiker, flyktingar och ett land i förvandling” (Norstedts) som har ambition att söka komplexiteten snarare än de svartvita schablonerna.
Granestrand gör en rundmålning av svensk flykting- och integrationspolitik från ny demokrati till sverigedemokraterna. Det är ett ambitiöst projekt som författaren elegant ror i hamn. Reportagen om de asylsökandes levnadsöden och krångliga väg till svenskt uppehållstillstånd är starka. År av väntan och en process som med alla mänskliga mått mätt är omänsklig.
Granestrand vill också ge utrymme för ”det i mitt tyckte paradoxalt bortglömda makthavarperspektivet, statens och myndigheternas roll och handlingsutrymme”. Här får även kritiserade flyktinghandläggare och politiker ge sin syn på saken. Det hela är föredömligt om än inte alltid så lättgenomträngligt. I viss mening dekonstrueras den mediala berättelsen om flyktingarna och politikerna. Granestrand vill bland annat förstå kulturen bland handläggarna på Migrationsverket, visar i sina intervjuer hur tjänstemän kan trubbas av efter att höra samma historia gång efter gång. ”Champagnemejlet” där personalen bjöds in att fira en lyckad avvisning ledde till hård kritik när det läckte ut. Syftet med träffen var från början inte avvisningen, menar de utpekade här. Sammantaget blir mailet inte mindre problematisk men bakgrunden i varje fall mindre entydigt.
Boken blottlägger de politiska beslutens konsekvenser, fokuserar på strukturer snarare än personer. Men den dagliga medielogiken kräver att makten personifieras, en effektiv och väl inarbetad genre. ”I Sveriges väntrum” borde i dessa stycken vara obligatorisk läsning på landets journalistutbildningar.
Bokens senare del ägnas åt integrationen och den nationella och främlingsfientliga rekyl som burit fram Sverigedemokraterna, men blir här mer konventionell. Granestrand spelar ner kritiken mot folkpartiet för att det skulle ha appellerat till främlingsfientliga reflexer. Risken att etablerade partier legitimerar och bekräftar Sverigedemokraternas världsbild ignoreras. Samtidigt markeras distans till talet om ”strukturell rasism”, som här mest förknippas med utredaren Masoud Kamali. Beskrivningen av kommuner som Landskrona och Södertälje och förorter som Tensta och Fittja tenderar också att bli alarmistisk. Han lutar sig mot några socialdemokratiska kommunalpolitiker, som enligt Granestrand vet hur det är i verkligheten. Den tidigare så kritiska blicken tycks här en aning ofokuserad.
Den infekterade frågan om de apatiska flyktingbarnen är något av bokens epicentrum. Regeringens utredare Marie Hessle blev i detta sammanhang ett bondeoffer. Hon tillvitades åsikten att det rörde sig om manipulation från föräldrarnas sida, inte minst av Gellert Tamas i Uppdrag Granskning och på denna kultursida. Granestrand ifrågasätter den bilden, Hessles rapport diskuterade ett antal alternativ, menar han. Vem som har rätt är omöjligt att bedöma, och kanske mest en angelägenhet för de närmast inblandade journalisterna. Så varför uppstod fenomenet i Sverige, och inte i exempelvis andra nordiska länder? Oenigheten mellan Granestrand och Tamas gäller nog den mediala bilden av Marie Hessle, och inte själva sakfrågan, förekomsten av manipulation av sjukdomstillstånd. ”Sannolikt nära noll”, skriver Granestrand. Båda förefaller mena att förklaringen ska sökas i själva asylprocessen.
Den svenska flyktingpolitiken är ett uttryck för en i svenskt politiskt liv och förvaltningstradition starkt förankrad rationalism. Hanteringen ska vara rättssäker och korrekt, vara lika för alla och inte leda till särbehandling. Inga avsteg från principerna för att undvika prejudikat. Flyktingpolitiken är också ett politikområde, vilket liksom andra eftersträvar ett mått av förutsägbarhet. Asylströmmarna kan emellertid aldrig planeras fram. Den svenska hållningen tenderar därför att vara generös när strömmen av asylsökande är jämn och möjlig att ”hantera”. Men mer restriktiv när antalet sökande rakar i höjden. Då blir det ”kris i flyktingmottagandet” och politikerna svarar med att strypa inflödet. För att som det heter inte väcka den främlingsfientliga opinionen.
Men nu sitter sverigedemokrater i de fina salongernas väntrum. Lasse Granestrand har gjort ett journalistiskt bokslut om vägen dit och beskriver under resans gång ett förvandlat land i en allt mer gränslös värld.

lördag, september 15, 2007

Ovanligt korkat i DN

Det har uppkommit en diskussion angående vem som ska debattera med vem. Mona Sahlin ville inte ställa upp och debattera med integrationsminister Sabuni i Uppdrag Granskning. Detta kan man ha synpunkter på i och för sig. Men upprördheten är en smula märklig. I en demokrati kan rimligtvis ingen tvinga någon att diskutera men någon. Och medierna kan inte på eget bevåg ställa villkoren. Detta är alltid en förhandlingsfråga.
Om detta skriver Hanne Kjöller på DNs ledarsida (15/9). Hon menar att det kan finnas två förklaringar till att Sahlin hellre vill debattera med Fredrik Reinfeldt:
"Antingen inser Sahlin hur blek hon skulle blivit bredvid Sabuni och att den överklasstrumma hon hamrade på i Fittja studsar tillbaka på henne själv om motståndet inte symboliseras av en vit man frå en lågskattekommun.
Eller så är det ett uttryck för den rubbade självbild ledande socialdemokrater då och då ger uttryck för. Ledaren för det socialdemokratiska partiet har på något vis statsministerrang även när någon annan vunnit valet."
Till detta kan följande tillfogas:
Frågan om vem som ska debattera med vem är en del av det politiska spelet.
I valrörelsen vägrade Fredrik Reinfeldt debattera med Mona Sahlin. Han skulle bara möta Göran Persson.
Till saken hör också att Sabuni enligt uppgift i medierna ska ha tackat nej till att debattera med riksdagsledamoten Luciano Astudillo (s) och Kurdo Baksi.
Detta framkommer förstås inte i Hanne Kjöllers ledarstick.
Det hela är helt enkelt ovanligt korkat. Ett slags degeneringen av ledarsideskulturen och brutalisering av det politiska samtalet.

fredag, september 14, 2007

Labour anlitar reklambyrån som förde Thatcher till makten

Labour i Storbritannien har anlitat en ny reklambyrå. Det är inte vilken byrå som helst, utan Saatchi & Saatchi som tidigare varit knuten till de konservativa. Historiens ironi. När tory anlitade firman 1979 banade man ny mark i valkampanjerna. Tory var det första parti som skrev ett kontrakt med ett informationsföretag. I valrörelsen 1979 förde budskapet "Labour isn´t working" (tillsammans med en kö av arbetslösa!) Margaret Thatcher till makten 1979. För Saatchi & Saatchi var det ett lyckokast. De surfade på succén och blev en av de största reklambyråerna i Storbritannien. Kopplingen till de konservativa är sedan länge historia. Och nu ska den hjälpa Labour behålla makten.
Saatchi & Saatchi har redan kommit upp med sitt första förslag. Gordon Browns nya slogan ska bli "Not flash, just Gordon".

måndag, september 10, 2007

Borgerlig skadeglädje

Omläggningen av arbetsmarknadspolitiken har lett precis till det som kritikerna varnade för. Totalt har 300.000 lämnat a-kassorna. Och facket tappar medlemmar LO har förlorat 80.000 medlemmar hittills i år. Även inom TCO är medlemsminskningen omfattande. SACO håller sina positioner och ökar till med medlemsantalet.
Det är intressant att läsa liberala Dagens Nyheters reaktion i en ledarartikel (8/9 2007). Där framkommer framför allt skadeglädjen. Särskilt att LO tappar mark. Mellan raderna framkommer också den bakomliggande strategin. Medlemsraset ger argument för en obligatorisk a-kassa, som ska förstatligas. (En något inkonsekvent borgerlig ståndpunkt i sammanhanget.) Länder utan kopplingen a-kassa och fack har dock lägre anslutningsgrad.
Den borgerliga retoriken riktas mot fackets makt. Den talar sällan eller aldrig om de medlemmar facket företräder. Eller att facket på den svenska arbetsmarknaden tillsammans med arbetsgivarna förhandlar fram kollektivavtal och lönenivåer.
Med lägre anslutningsgrad till facket blir det svårare att upprätthålla kollektivavtalen. Fler och fler områden på arbetsmarknaden riskerar att lägga lönerna lägre än nu rådande kollektivavtal. Det på framför på områden där lönerna redan är låga. Vilket kommer att öka klyftorna.
Mönstret är mycket riktigt att de avtalsområden som har låga löner tappar flest medlemmar, medan SACO till och med ökar.
Detta ger anledning till hurrarop på Dagens Nyheters ledarredaktion, eftersom detta var syftet med politiken. De långsiktiga effekterna får vi om ett antal år när systemskiftet på arbetsmarknaden slår igenom full ut.

onsdag, september 05, 2007

Stureplanscentern når 1,8 procent

I den senaste opionionsundersökningen från SIFO, som pubuliceras i Svenska Dagbladet i dag, får centerpartiet 1,8 procent i Stockholm.
Så stor är Stureplanscentern!

tisdag, september 04, 2007

Jan Björklund slutar åldersdiskriminera

Vaknar till radions P1. Hör Jan Björklund som kommer med ännu ett utspel inför folkpartiets riksstämman. Han vill att arbetslivet ska sluta diskriminera människor på grund av deras ålder och i stället ta vara på deras erfarenheter. Han nämnde särskilt medarbetare som är 55+. Jag håller helt och fullt med. Tänkte att han själv borde föregå med gott exempel.
Jag somnade om och drömde att jag hörde Jan Björklund i talarstolen i samband med partiledarvalet säga så här:
"Kära Lars Leijonborg. Jag är ledsen att jag som yngre partivän åldersdiskriminerat dej och till och med försökt få dej avsatt på en partistämma för ett antal år sedan, tillsammans med alla de som stödde mej som ville ha en yngre och fräsigare partiledare. Nu vill en majoritet välja mej, men jag avsäger mej min kandidatur och föreslår att vi återväljer Lars Leijonborg som partiledare för folkpartiet. Han är visserligen 55+ men har så stora erfarenheter att han borde få fortsätta en mandatperiod till. Jag vill inte att folkpartiet åldersdiskriminerar honom eller någon annan som fyllt 55 år."