måndag, april 29, 2013

Är dagens idrottsledare bra förebilder?

Förra veckan avgick Djurgårdens tränare och ordförande. Under lång tid har jag själv varit mycket orolig för vad som håller på att hända med svensk fotboll. De senaste åren har jag valt att inte gå på några allsvenska matcher i Stockholm. Det är ofta inte något rolig upplevelse. Aggressionsnivån är väl utvecklad om man säger så. Till det här kommer problemen med firmorna som inte bara slåss med varandra utan också äter sig in i klubbarna. Särskilt AIK har drabbats härvidlag och har upprätthållit en dialog med firmorna och olika informella grupper kring klubbarna.

Vad jag upplevt särskilt problematiskt är otydligheten från klubbarnas vad gäller våld och hot och supportergruppers beteende. Djurgården har härvidlag varit en förebild. Därför är det som hänt extra tragiskt.

Men det finns en vidare ledarskapsproblematiken inbäddad i dagens fotboll.

Men jag tror också att olika ledare måste fundera på vilka signaler de sänder ut till publiken och fansen. Många ledare framträder ofta som adrenalinstinna och viftande fans och inte som idrottsledare.

Efter matchen den 28 april sa AIKs tränare Andreas Malm till DN apropå ett rött kort i gårdagens match mot Halmstad, händelsen inträffade i slutminuterna vid ställningen 3-3:

"Ett av de bästa röda kort jag sett. han gjorde ingen ful grej utan stoppade bara en målchans. Det hade säkert blivit mål på friläget."

Hur kan man tro att publiken ska visa gott uppförande och följa reglerna om ledarna själva uppmanar till regelbrott på planen. Har vi de idrottsledare vi förtjänar? Tycker andra idrottsledare också att det är ok? Uppmanar de också sina spelare att sabotera spelet.

onsdag, april 17, 2013

Samuel Beckett och Kristina Lugn


Såg samma vecka två teaterföreställningar. Båda magiska. Men mycket olika. På Stadsteatern ”Krapps sista band/Akt utan ord” av Samuel Beckett. Två stycken på samma gång på ett stilsäkert sätt regisserade av Thommy Berggren. ”Akt utan ord” med Michael Jonsson är just en pjäs utan ord. Det var många tysta stunder även i ”Krapps sista band” där Ingvar Hirdwall gestaltar en man som genom åren spelat in kassettband varje år och passar på att lyssna sig igenom sitt liv på sin födelsedag. Nu är det dags för Krapps sista band. Det är Beckett. Men mindre absurdistiskt och svårbegriplig än hans andra texter. Lättare att förstå sig på.
Kristina Lugns ”Hjälp sökes” kan på ett ytligt plan tyckas vara så långt från Beckett man kan tänka sig. I en sällsynt lycklig kombination av Kristina Lugn, Benny Andersson, Björn Ulvaeus och Lars Rudolfsson har Orionteatern skapat en musikalisk klassiker. Med dresserade gäss, hundar, biffkor och hästar på scenen och allt.Och Briljanta Johan Ulveson, Magnus Roosmann och Sofia Pekkari. Och med Suzanne Berdina som Moder och "djurtränare".
Det slår mig att Lugn och Beckett kanske står varandra närmre än man först kan tro. Båda blandar det tragiska och vardagliga i en humoristisk och absurd dialog om livet, om våra tillkortakommande och vår oundgängliga förgänglighet.

fredag, april 05, 2013

Det som inte växer är döende


Jesper Weithz debutroman "Det som inte växer är döende" är mer än lovande. den beskrivs som en "existentiell thriller". Man skulle kunna säga att den är en klaustrofobisk dystopisk berättelse om en tänkt framtid. Om ekologiska konvulsioner. Om nya sjukdomar. Om plan som inte kommer till rätt plats. Om demonstrationer och kaos. Mot bakgrund av ett icke definierat hot om någon slags miljömässigt sammanbrott. Huvudpersonerna ska resa till Sydamerika för att göra ett tillfrisknande möjligt. Men det går inte som det är tänkt.
Det otäcka är att jag hade en liknande känsla när vi för några år sedan fastnade i London. Planen kunde inte lyfta på flera dagar. Den känslan är det som att Weithz gjort en skarp debut utav.