måndag, november 30, 2009

Åren av bly

Mellan 1969 och 1988 genomfördes 14.500 (fjortontusenfemhundra) terroristattentat i Italien. Av såväl höger- som vänsterextremister. Mest känt är väl i dag Röda Brigadernas kidnappning av och mord på Aldo Moro. Det är lätt att glömma de extrema bomattentat som genomfördes av fascistiska grupper som riktade sig mot allmänheten. Syftet var att destabilisera landet och provocera fram ett maktövertagande. Jag läser en grundlig men svårläst och oredigrad genomgång av denna epok av Anders Bergman: "Det röda och svarta spåret. Den politiska extremismens Italien" (Sekel förlag). Annars är det genom att jämföra höger- och vänsterextremismen man ser att både analysen och strategin ofta är lika varanda. Det är varandras spegelbilder där de båda anar fiende någonstans där borta i skuggorna som måste bekämpas med alla till buds stående medel. Och så sent som vid sekelskiftet mördades två personer knutna till den vänster-mitten-regering som leddes av Romani Prodi. 2007 arresterades 15 personer en grupp som kallade sig Militära Politiska Kommunistiska Partiet, ett slags arvtagare till Röda Brigaderna.

onsdag, november 25, 2009

Foyles - en förebild

Länge tyckte jag klassiska Foyles var lite raggig. Foyles ligger på bokhandelsgatan Charing Cross Road i centrala London. Men på senare år har Foyles genomgått en uppryckning. Läser en artikel i Svensk Bokhandel om framgången. Foyles blödde ekonomiskt i många år. En ny chef rustade upp den anrika bokhandeln. Numera är den en stor framgång. En åtgärd var att rensa antalet titlar. Cirka 20.000 titlar försvann från bokhyllorna. Låter nästan som det Akademibokhandeln gjort i Sverige. (Jag kan nästan inte längre gå in i någon av deras rumphuggna butiker). Men då ska man komma ihåg att Foyles fortfarande har 180.000 titlar. Till skillnad från Akademibokhandeln är Foyles en förebild. En kulturinstitution. Jag köper alltid böcker när jag är där. Det händer inte längre när jag går in på Akademibokhandeln vid Odenplan här i Stockholm.

onsdag, november 11, 2009

Hoola Bandoola

Jag snabbläser Örjan Svedbergs "Hoola Bandoola - om ett band, en tid, en stad". Vissa böcker bör läsas på detta sätt. Men Hoola är det ändå något speciellt. De spelade en viktig roll under några år för mej. Och sedan fortsatte ju Mikael Wiehe och Björn Afzelius med egna karriärer och ibland körde de ihop. Jag hann till och med se Hoola Bandoola ett par gånger innan dom la av 1976. Jag ser i en bilaga till boken att det borde ha varit i Halmstad den 21 oktober 1975 och i Laholm den 9 juni samma år. Särskilt den senare konserten minns jag särskilt. Den var i en gympasal och vi satt snällt på uppradade rader med trästolar och applåderade lydigt. Jag minns inte att någon reste sig under konserten. Mellansnacken var minst lika långa som låtarna. Politiken var liksom det centrala. Men Hoola var bra. Dom håller faktiskt fortfarande. De hade också en befriande sydsvensk frimodig hållning till det ena och andra.
Efter 1976 lyssnade jag ett otal gånger på olika konstellationer med Wiehe och Afzelius. Det har för övrigt kommit en samlingsbox med några av deras gemensamma liveframträdande. Som dock kanske inte riktigt håller längre.
Men när jag nu lyssnar på mellansnacken på dessa konserter så slås jag av något som jag inte kände då och som kanske blir tydligare när tiden har gått och närvaron där och då gått förlorad. De där två killarna var jävligt arroganta och självmedvetna. Kanske låg det i tiden. Eller också något som präglade vänsterkulturen under dessa år. Särskilt den kommunistiska vänstern präglades ju av en märklig blandning av offermentalitet (alla är emot oss) och utvaldhet (vi är de som genomskådat världen). Den tonarten klingar inte helt ren. Men låtarna är fortfarande lysande. En samling klassiker. Jag sätter på "Vem kan man lita på?"

måndag, november 02, 2009

In the Loop

Den som vill få alla sina fördomar om det politiska spelet ska gå och se "In the loop". En film som bygger vidare på den legendariska men ganska okända TV-serien "The Thick of it". En blandning av "The Office" och klassiska "Yes, Minister". På svenska gick den som "Trist, herr minister". Vilket kanske var skälet till att den liksom försvann.
Filmen är nu en lysande parodi på det brittiska och amerikanska beslutet att invadera Irak.
Den illustrerar Tony Blairs politiska haveri. Ett beslut som beseglade Labours öde för lång tid. Huvudpersonen är premiärministers presschef, den främste spindoctorn av de, aööa: Malcolm Tucker, klart modellerad på Blairs motsvarighet Alaistar Campbell. Han svär, hotar och integrerar på ett sätt som gör alla nervösa och alla gör fel hela tiden. Samtidigt som In the Loop" går upp i Sverige kommer för övrigt en ny säsong som på BBC. Med Tucker i centrum. Jag läser i en brittisk tidning om huvudpersonens karaktärsdrag: "There are people he really hates, but most people Malcolm just hates. That´s democratic".
Politisk satir som sätter cynismen i centrum. Roligt. Träffande. Men inte så uppbyggligt.