onsdag, februari 25, 2015

Geijer och rättens klassdimensioner

Har börjat titta på TV-serien The Jinx på HBO om välbärgade Robert Durst http://www.imdb.com/title/tt4299972/. Det är en skrämmande dokumentär om en rik mans förmåga att genom list och enorm tillgång till pengar undgå rättvisan. Mycket tyder på att han dödade ett antal personer. Att han låg bakom sin hustrus försvinnande för trettio år sedan. Bland annat.


Samtidigt läser jag ut Ulf Bjerelds "Och jag är fri. Lennart Geijer och hans tid" som vi har gett ut på Atlas. Det är en välskriven biografi om en politiker som kommit lite i skuggan av  den stora Bordellaffären. Bjereld dissekerar hela denna komplexa historia. Tar ner den till rimliga proportioner och förklarar den. Men framför allt lyfter han fram en socialdemokratiskt politiker och hans tid. Och inte minst hans frihetliga radikalism och självständiga position i partiet. Bjereld lyfter särskilt kritik av fängelsesystemet men även fast i mindre mån hans liberala syn på diverse sexfrågor. Allt detta låg i tiden.
Men framför allt är det hans syn på juridiken som jag bär med mej. Han representerar där ett perspektiv som i dag verkligen är som bortblåst. Han var själv jurist. Men trodde inte på en objektiv rätt. I stället menade han att rätten i praktiken avspeglade klassamhällets strukturer och resurser. De rika kan köpa de bästa juristerna. De fattiga döms nästan alltid. Bankdirektören går fri. Bankrånaren åker dit. Och  Robert Durst avtjänade några år i fängelse men går nu fri.
Se The Jinx och läs "Och jag är fri".

onsdag, februari 04, 2015

Vintersolstånd

Roland Schimmelpfennigs "Vintersolstånd"på Dramaten var en besvikelse. Inte för att det är en dålig text. Tvärtom. Det är en intressant pjäs. Och synnerligen angelägen. Inte för att det är en dålig uppsättning (Staffan Valdemar Holm) eller fantasilös scenografi (Bente Lykke Møller). Tvärtom. Skådespelarna gör sitt jobb. Den är uppfinningsrik. Kanske beror det helt enkelt på att själva konstruktionen med kommenterande avbrott (med röster hämtade från ett antal kändisar, som Mona Sahlin och Gudrun Schyman) gör att man tappar koncentrationen. Texten kommer lite i skymundan. Personerna får inte riktigt liv. Det blir mest schabloner som svischar förbi. Som bilderna på teveskärmen eller seriestrippen. Kanske ett tecken i tiden? Sedan läste jag programhäftet hemma. Och blev ändå lite upplyst av intervjun med författaren och av Steve Sem-Sandbergs text:
"De framgångar som låt oss säga Nigel Farages, Marine Le Pens eller Geert Wilders rpespektive partier haft i de senaste Europavalen går inte bara att föklara med att de företräder extrema åsikter. Orsaken till de framgångar de rönt är snarast motsatsen: att de åsikter de framför är av sådant slag att de delas av eller åtminstone skulle kunna delas av många."
Och: Ondska börjar inte i extremism. I provokativa, ohållbara påståenden. Den börjar i konsensus."