tisdag, november 26, 2013

Michael Walzers tal på Dissents 60-årsjubileum

Tidskriften (numera magasinet) Arena fyller 20 år i höst. Passande nog jubilerar även två andra radikala tidningar jag länge följt i år. Det är brittiska New Statesman som funnits i ett hundra år. Och amerikanska Dissent som firar sextio!

På Dissents hemsida hittar jag Michael Walzers tal i samband med firandet i oktober 2013. Det är en speciell känsla att läsa. Han är en av vår tids stora politiska filosofer och en "public intellectual" i ordets bästa mening. Inte minst eftersom Atlas gett ut ett par böcker med hans texter. När boken "Argument från vänster" presenterades var han även här i Sverige för ett seminarium. Och när Arenagruppen genomförde en studieresa till USA för ett tiotal år sedan träffade vi Walzer och några från redaktionen. Det var en minnesvärd kväll. Som att tjuvtitta in i New Yorks intellektuella vänsterliv.

Hösten 2013 läser Michael Walzer, i dag "co-editor emeritus", och förstår varför vi som startade Arena alltid inspirerats av Dissent – och av Walzer:

"After sixty years, the principles that the first Dissenters affirmed are still our principles. Our shared commitments have survived severe internal disagreements. Together we have sustained a political fellowship, without the splits and faction fights that are so common on the left.
These are our commitments: we believe in the possibility of—not perfect justice, not the messianic kingdom, not even a classless society—but what Irving called “a world more attractive”—more attractive than the one we live in: a better place, a more egalitarian society. We continue the work of generations of socialists, social democrats, and trade unionists who have fought for redistributions of wealth and power—and also for a fully human equality, an equality that goes, so to speak, all the way down. I have always thought that our egalitarianism is best described in negative terms: a “better place” is a place where there is no more bowing and scraping, no more fearful trembling in the presence of the rich and powerful, no more arrogance, no more deference, no more high-and-mightiness, no more masters, no more slaves.
Democracy is simply the political version of this equality, and so we are radical democrats and fierce critics of every form of authoritarianism, of every vanguard dictatorship, of every maximal leader and strutting general, even those who call themselves leftists, and of every zealot who claims to rule in the name of God. There is no decent left, and little chance of decency at all, without democracy.
We are committed to self-government in the economy, too. We made our peace with the market long ago, but not with the “free” market, not with capitalist oligarchy and radical inequality, not with tyranny in factories, shops, and schools; not with unemployment and poverty. It is still true, as in ancient times, that the rich grind the faces of the poor. So this is the simplest description of our politics: we are against grinding. We stand with the poor, not simply to help them, as if we could be their benefactors, but to help them help themselves—for that’s what equality requires. Remember the maxim with which some of us grew up: “The liberation of the working class can only be the work of the working class itself.” That’s true, too, of every other liberation.
We are opponents of terrorism, even when it calls itself revolutionary, and of all the apologists for terrorism. The defense of innocent lives, at home and abroad, is a central left value; it is the most basic form of solidarity and internationalism. And for that reason we supported the use of force to stop mass murder in places like Rwanda and Darfur—and dissented from the indifference of most of the world. Here is a biblical injunction that even left-wing atheists can make their own: “Do not stand by the blood of your neighbor.” But we oppose, as democrats and socialists always have or should have, wars of aggression and conquest, wars for natural resources, colonial wars—and we oppose revolutionary wars too, even those that derive in some way from the ideas of one of our distant progenitors, Leon Trotsky: the Red Army marching on Warsaw to bring communism to Poland, the American army marching on Bagdad to bring democracy to Iraq. These are unjust wars; communism and democracy must be sought by other means.
The struggle for equality is also a struggle for inclusion: a social democratic state must give equal rights to all its citizens—rights to speak, assemble, vote, and organize—and equal opportunity to those same citizens—to participate in all the activities of our common life. Think of the state as an enclosed community, with excluded groups knocking at the gates, demanding entry: Jews and blacks and women, immigrants and political refugees, gays and lesbians, disabled people. Some of us are already inside, some of us not so. But we are all of us on the side of the excluded, not (again) to help them into the community but to help them make their own way in, achieve their membership and our democracy at the same time. The democratic state must be the work of all those who mean to live in it.
Now imagine that we are actually living there, in a better place, in a world more attractive—as, one day, I do believe, we will be. And then we will look around and see that forms of injustice persist, and oppression too, and high-and-mightiness, and we will think that there must be a world a little more attractive, a better, better place. Whatever victories we win, there will still be room for, and there will still be need for, a magazine called Dissent."

fredag, november 01, 2013

Konsten att flytta från Drottninggatan 83


Det var på den tiden jag och Per Wirtén satt på Södermannagatan 12 på Södermalm som en del av frilansgruppen Intervista. En affisch från Fellinis film med samma namn prydde entrén. Vi hade precis startat tidskriften Arena, men behövde mer utrymme eftersom vi stod i begrepp att expandera. Vi sökte en ny lokal, en ny plats. Vi hade redan dragit igång olika slags aktiviteter kring tidningen, seminarier och konferenser, och stod i begrepp att lansera bokförlaget Atlas.
Av en händelse gick Per en dag längs Drottninggatsbacken, eller Kungsbacken som det tidigare kallades, och upptäckte att en lokal en trappa upp i 83an stod tom. Där hamnade vi till slut och där har Arenagruppen nu suttit i 17 år. Nu flyttar vi lagom till Arenas 20-årsjubileum.
Till en början var vi en del av den nystartade frilansgruppen Blå kontoret. Namnet inspirerades förstås av Strindbergs sista bostad Blå Tornet i 85an. Efter några år hade vi växt ur frilansgruppen och tog över våningsplanet en trappa upp.
Det har varit en fantastisk resa under alla år på Drottninggatan 83. I dag är Arenagruppen en rad olika verksamheter. Vi började med tidningen Arena, i dag magasinet Arena. Som har precis har fått en ny och spännande form. Och är bättre än någonsin. Arena är nominerad för ”bästa omgörning” i år. Och prenumerantstocken ökar liksom lösnummerförsäljningen, vilket inte är så lätt i dagens medieklimat. I dag är Arena del av vårt mediebolag. Där ingår också webbtidningen Dagens Arena som håller en fantastiskt hög kvalitet. Den här veckan fick Dagens Arena stor uppmärksamhet för sitt undersökande reportage om att över 40 procent av friskolorna inte lämnar in sina betyg på ett lagenligt sätt. Dagens Arena fick förra veckan Publishingpriset för bästa webbplats för andra året i rad! Vi gör också tidningar på uppdrag i mediebolaget, som Akademikern, Chefstidningen och Omvärlden. Vi har två bokförlag. Ger ut cirka 40 böcker per år. Uppdragsförlaget Premiss förlag och Bokförlaget Atlas, som i höst kammade hem Nobelpriset i litteratur efter att under flera år framgångsrikt ha återlanserat Alice Munro för en svensk publik. Ett fantastiskt kvitto på Atlas profil och utgivning håller hög kvalitet. Arenauniversitetet genomför kurser och studieresor, senast en lyckad resa till Berlin över det tyska valet. Arena Skolinformation är ett projekt som gör material för skolan. Sedan starten för några år sedan har vi haft över 500 000 elevkontakter. Våra material tillhör de allra mest beställda i skolvärlden. Lagom till vårt jubileum har vår tankesmedja Arena Idé fått en stabil finansiering genom ett ordentligt stöd till en idé- och forskningsverksamhet utifrån ett medborgar- och löntagarperspektiv. Inte minst genom att vår egen ”löntagarfond” Arena Kapital kunnat bildas, till vilken flera fackliga organisationer har lånat ut pengar och vars avkastning kommer att kunna utveckla Arena Idé framöver. Det är hög tid att konkurrensutsätta Timbro, Ratio, SNS, Fores och IFN och allt vad de där tankesmedjorna på den kanten heter! Vi har också startat Arena Opinion som gör kampanjer på uppdrag. Inte minst 6Fs uppmärksammade kampanj ”Vilket samhälle vill du ha?”
Vi har varit trångbodda länge på 83an. När vi flyttade hade jag och Per Wirtén en varsin halvtid. Nu är vi snart 30 personer. Så nu bär det av till nya lokaler på Saltmätargatan 22, inte långt härifrån. Det är förstås lite vemodigt. Jag har gått till den här adressen i 17 år nu. Det har varit fantastiskt roligt. Många möten och människor. Så många dagar. Och ganska många långa och sena arbetsdagar också. Hårt jobb för det mesta. Men framför allt otroligt roligt och stimulerande. Jag vet inget bättre än att få jobba med saker som engagerar och intresserar mig. Det är ett fantastiskt privilegium. Och framför allt är det roligt att arbeta med andra begåvade och engagerade människor som brinner för vad de håller på med. Men nu är det över här på 83an. Flyttlasset går. Vi går vidare. Och jag får gå till en annan adress på måndag den 4 november 2013. Jag undrar om jag kommer att gå tillbaka till Drottninggatan 83 av gammal vana.
Arenagruppen lämnar dessutom ett hus med en lång kulturell, politisk och facklig historia redan innan vi satte ner bopålarna här.
På 1960-talet bodde till exempel Sonja Åkesson i gårdshuset. Den långa ”Självbiografi” från 1963 inleds med orden ”Jag lever ett lugnt liv/ på Drottninggatan 83 a på dagarna/ snyter ungar och putsar golv/ och kopparpottor/ och kokar rotmos och pölsa.” En blinkning till Lawrence Ferlinghettis ”Autobiography” (1958): ”I am leading a quiet life / in Mike's Place every day / watching the champs / of the Dante Billiard Parlor.” Två olika författartyper.
I början av 1900-talet satt liberala Afton-Tidningen på 83an, startad av Valfrid Spångberg. Helge Cohn har berättat om den här tiden, för hundra år sedan, i en artikel i Byggnadsarbetaren med anledning av att Byggnadsarbetarförbundet, som senare i historien hade sitt förbundskontor i huset, flyttade till nya lokaler på Hagagatan. Helge Cohn själv hade som mycket ung gjort sin entré på Afton-Tidningen 1911.
Cohn skriver att huset på Drottninggatan 83 blev en ”samlingsplats för unga radikaler och radikalt betonade kulturpersonligheter”. Tidningen härbärgerade namn som Richard Berg, Ellen Key, Erik Hedén, Hjalmar Öhrvall och Carl Lindhagen. Och inte minst August Strindberg. Under slutet av sitt liv skrev han regelbundet i Afton-Tidningen:
”Hur Strindberg, som då bodde i 85:an, Blå Tornet, kom att skriva i Afton-Tidningen är inte helt klarlagt. Spångberg berättar att han en dag i 83.ans brevlåda fann en lapp från Strindberg och ett manus med begäran om publicering utan anmärkningar och förkortningar. Hur Strindberg bland stadens alla tidningar kom att välja den ganska nya AT är svårt att säga. Kanske kan det ha berott på att den var ny. Som bekant visade Strindberg alltid en viss förkärlek för det som var nytt.”
Eller var det, undrar Cohn, helt enkelt så att AT låg så nära Blå Tornet. Under lång tid ”levde säkerligen AT på Strindbergs inte alltid så lyckade men alltid uppmärksammade artiklar. Men det var naturligtvis också många som ondgjorde sig över att diktaren ganska ohämmat i AT:s spalter fick vädra sin förföljelsemani. Ungefär vid mitt inträde i tidningen hade emellertid en kontrovers uppkommit mellan den konciliante redaktören och den allt annat än konciliante diktaren. Diktaren svarade inte på brev och öppnade inte sin dörr. Jag minns att Spångberg var ytterst bekymrad och att sammanträden hölls i 83:an för att söka få Strindberg att ta reson. Det lyckades slutligen.”
”Kanske var det inga ljusa tider alla gånger i 83:an, men det saknades inte entusiasm”, skriver Cohn. För precis som under Arenas dagar i huset verkar ekonomin ha varit ett permanent bekymmer, det var kort sagt inte lätt ”att få debet och kredit att gå ihop på den lilla och ansvarsmedvetna redaktionen”. Om det gällde en ”mindre summa fick chefredaktörens guldklocka klara av situationen eller också fick man – om det var onsdag (jag vill minnas att det var då Strindberg skrev) – vänta till dess kolportörerna redovisade sina försäljningar.”
Efter Afton-Tidningens era i huset blev det privatbostäder och hotell i 83an. Sedan köpte LO huset. Och därefter var detta alltså länge Byggnadsarbetareförbundet förbundskontor. Helge Cohn avslutade ord i den artikeln i Byggnadsarbetaren står sig än:
”I de trappor som förbundets funktionärer, personal och medlemmar under de sista åren gått har tidigare tiotalets liberaler, socialdemokrater och litteratörer av skilda skolor vandrat upp och ned i glädje och sorg. Det är inte ett historiskt hus, 83:an, men det är ett hus med historia. Och det är också något att minnas, för den som nu lämnar det.”
Det faller en liten tår över kinden när jag läser de där raderna. Jag sätter punkt med datorn på två flyttkartonger i ett snart tom kontor. Nu när vi stänger dörren efter 17 år, samtidigt som Arenagruppen lämnar tonåren. Nu är tiden och alla år på Drottninggatan 83 också historia. Det var bara något som hände helt nyss.