torsdag, mars 29, 2007

Klasstryk inom Svenskt Näringsliv

Vad handlar striden inom handelssektorn egentligen om? Svensk Handel och Handelsarbetareförbundet var ju överens om ett avtal. Då grep Svenskt Näringsliv in. Det brukar talas om den hårda samordningen på LO-sidan. Men uppenbarligen finns det skarprättare även inom näringslivet. Dag Klackenberg som är VD i Svensk Handel beskriver i DN i dag något av spelet bakom kulissena: "Det var rektorsförhör hos Jan-Peter Duker och klasstryk av kollegerna."
Varför vill Svenskt Näringsliv stoppa det färdiga avtalet egentligen?
Det kan nog finnas flera tänkbara förklaringar.
1. Näringslivet vill ha en konflikt.
Med en borgerlig regering höjs svansföringen. En konflikt skulle vara en investering inför framtiden, för att tala med Curt Nicolin. Efter Waxholmskonflikten och Salladsbarsblockaden tycker nog arbetsgivarna att de har opinionen på sin sida. Varför inte utnyttja tillfället?
2. Slå split i de fackliga leden.
Det finns en klassisk konflikt mellan industrisektorn och den privata och offentliga tjänstesektorn om vem som ska vara löneledande. Metall lämnade samordningen inom LO på 1980-talet. Det berodde på en djupgående och på sätt och vis bestående motsättning med de offentliganställda inom bland annat Kommunal.
3. Arbetsgivarna vill öka löneskillnaderna.
Det liggande handelsavtalet bygger på en beräkning i kronor och ören inte i procent. Det innebär också en höjning av lägstalönena, särskilt kvinnolönerna. Men procentuella ökningar ökar de reella löneskillnaderna. Almegachefen sa häromdagen att det var han som stoppat avtalet för handelsbranschen och talade om att lönespridningen måste öka. Om lägstalönerna inom handelsområdet ökar kommer andra löntagare att kräva samma sak.
4. Det finns en konflikt inom näringslivet mellan ideologer och pragmatiker. Den hårdföra borgerliga falangen dominerar i dag Svenskt Näringsliv och många av dess förbund, de vill pressa tillbaka facket och öka lönespridningen. Medan andra företagsledare ser till sin branschs och sina företags bästa. Och det innebär bland annat att kunna erbjuda bra löner till och goda arbetsvillkor för de anställda. Och att ha en bra relation till facket.
Kanske innefattar alla dessa fyra förklaringar sammantaget en del av svaret på frågan.

måndag, mars 26, 2007

Opera i Folkets Hus

Lördagskväll i Spånga Folkan. Ser Barberaren i Sevilla i digital direktsändning från The Metropolitan Opera med svenska Peter Mattei i huvudrollen som barberaren. Mattei är född i Luleå men bor i Bromma precis nästgårds. Han är en underbar scenpersonlighet. Föreställningen är förstklassig, det bästa som finns att få i operasammanhang. Rollbesättningen excellent med personer som inte bara kan sjunga utan också kan agera trovärdigt på scen. Genom TV-kamerorna kommer vi också närmre skådespelarna, det blir på sätt och vis lättare att följa detta lilla mästerverk än om man sitter på plats. Vi får föreställningen introducerad för oss. I pausen intervjuas några av operasångarna.
Kvällen i Spånga illustrerar också vad den nya tekniken kan innebära. Den ger oss möjlighet att ta del av det bästa av det kulturella utbudet från världens olika hörn. Tekniken ger möjligheter att sprida den till orter som ligger långt från Manhattan. Operan kunde ses på 17 olika platser runt i landet, som i Boxholm och i Boden. Och i Spånga Folkan.
Det blir också ett intressant möte mellan den traditionella operapubliken och alla andra som kommit till Spånga Folkets Hus denna lördagskväll. Folkan i Spånga är en liten förening med bara en vaktmästare anställd. De som tar emot och river biljetter jobbar ideellt i föreningen. Detta är ju en scen för den folkliga kulturen i vårt land. Så får "finkulturen" en ny scen i Folkets Hus. I pausen dricker vi kaffe i platsmuggar, med mazarin och dammsugare. Det är om som om Operan kommer bäst till sin rätt en kväll som denna.

fredag, mars 23, 2007

Direktören för det hele

Hittar boken "Chefer från helvetet" av Rosetta Sten på tidskriften Arenas bok. Dom tycker att jag bör ta och läsa den. Kanske en passning till en VD, om än i en "progressiv" och "radikal" miljö.
Sedan går jag och ser Lars von Triers nya film "Direktören för det hele". Efter de senaste stora produktionerna är detta en återgång till det lilla formatet. Den nya filmen påminner till sin karaktär om Idioterna, ett litet mästerverk på sin tid. Och "Direktören för det hele" har samma energi och dubbeltydighet. Det är en liten pärla, ännu en komedi gjord på vontrierskt maner. Han figurerar själv som speaker och hans spegelbild dyker upp lite då och då. Man ser honom bakom en kamera reflekterad i ett fönster. Filmen har ingen djupare mening säger han inledningsvis. Då är det förmodligen precis tvärtom.
Men allt finns kanske i betraktarens öga. Inget är explicit. Men själv ser jag en karikatyr av dagens företagskultur och kapitalistiska moral. Ägaren till företaget har spelat ett dubbelspel med sina anställda i alla år och hela tiden hänvisat till en imaginär direktör i USA som egentligen bestämmer. "Direktören för det hele." När han nu vill sälja företaget behöver han någon som kan spela direktörens roll inför de penningstinna isländska kapitalisterna som vill köpa företaget. Han anlitar en skådespelare som efter hand tar sin roll på litet för stort allvar. Snart rullas ett komplicerat dubbelspel upp i det lilla företaget som förstås sysslar med IT. Allt ställs på sin spets när lojaliteterna med de anställda å ena sidan och de möjliga försäljningsintäkterna å den andra sidan kolliderar. Men frågan blir till slut: med vem är skådespelaren, konstnären ("direktören") lojal. Med den som betalar? Med medarbetarna (publiken)? Eller med konsten?
Fantastiskt roligt. Underfundigt. Dubbeltydigt. Makes you think.

onsdag, mars 21, 2007

Agenda 2010+

Efter valet 2006 styrs Sverige av en borgerlig allians. Den politiska scenen har förvandlats, ja den politiska geografin är delvis ny. Håller den socialdemokratiska hegemonin över politiken på att definitivt klinga av? De fyra borgerliga partierna framträder som ett block och håller samman på ett annat sätt än tidigare, åtminstone hittills. De tre förlorande partierna på andra kanten söker sig nu en ny roll.
Dagordningsmakten har därmed förskjutits i vårt land. Arbetsmarknadspolitiken är det tydligaste område som Reinfeldts moderater har prioriterat för att förvandla den ”svenska modellen”. Den hårdare arbetslinjen och en ökad press på de fackliga organisationerna är redskap för att ändra maktbalansen i arbetslivet. Inom skolpolitiken bedriver Jan Björklund någon form av krigföring mot en imaginär ”flumskola”. Ett annat centralt ideologiskt fält.
Eftersom medierna har en strukturell obalans speglas regimskiftet också i makten över dagordningen i medierna. Antalet opinions- och ledarsidor som principiellt stödjer alliansen är ofantligt många fler än de som inte gör det. Kent Asp har också visat att bland de journalister som skriver om ekonomi och politik finns i dag en borgerlig övervikt. Trots alla seglevade myter om medievänsterns kvardröjande dominans.
Allt detta betyder att en opinionsbildande organisation som Arenagruppen har en särskilt viktig uppgift i detta nya politiska läge. Arenagruppen arbetar utifrån radikala och progressiva värderingar. Men vi ska också försöka bidra till kunskaps- och idébildningen för att formulera en radikal agenda inför nästa decennium.
Inom kort startar vår tankesmedja Agora ett viktigt projekt som fått namnet ”Agenda 2010+”. Projektet kommer att belysa olika aspekter som kan utgöra en grundstruktur i framtidens radikala projekt. Det finns en rad olika frågor som det finns skäl att öppet och nyfiket belysa.
• Samarbete.
Den borgerliga alliansen har gjort blockpolitiken mer fast än på mycket länge. Finns förutsättningar för ett mer grundläggande samarbete mellan de tre oppositionspartierna? Vilka är de principiella och kulturella skillnaderna mellan partierna? Var finns dialogen?
• Sverige är ett invandrarland.
12 procent av svenskarna är födda utomlands. Detta är en grundläggande insikt som vi måste bära med oss; Sverige på 2000-talet är förvandlat land. Strategier för att bekämpa diskriminering och utanförskap måste stå högt upp på dagordningen.
• Sverigedemokraterna.
Det främlingsfientliga Sverigedemokraterna står på randen till Sveriges riksdag. Det är dags att kartlägga detta fenomen på djupet och formulera motstrategier inför nästa val. I grunden är det en vit reaktion på det mångkulturella samhället som får näring av ett utbrett politikerförakt.
• Staden.
Oppositionspartierna är svaga i de stora städerna och i synnerhet i Stockholm. Vad beror detta på? Detta förhållande är inte givet. I många europeiska städer dominerar vänstern. Varför inte i Sverige. Det är hög tid för vänstern att bli urban!
• Välfärdspolitiken.
Välfärdspolitiken har traditionellt varit vänsterns hjärtefråga. Samtidigt har välfärdssystemen förvandlats radikalt de senaste decennierna. Den offentliga sektorn har blivit mer individualiserad och konkurrensutsatt, även under socialdemokratiska regeringar. Hur ser strategierna ut bortom den högstämda retoriken?
• Jobben och ekonomin.
Alliansen vann valet på arbetslöshetsfrågan. Det är dags att återerövra denna fråga. Det handlar om att återta borgerlighetens orättmätiga dominans över frågor som rör företagande och entreprenörskap. Ekonomi och arbete ska vara vänsterns hemmaarena.
• Klimatfrågan.
Vår tids ödesfråga kräver politiska strategier för ett globalt ansvarstagande. Borgerligheten har hittills ägnat sig åt förnekande eller allmänt tal om att marknadsekonomin löser problemen (liksom alla andra problem). Men hela detta frågekomplex kräver politik såväl nationellt som internationellt.
• Förnya partiernas arbetsformer.
Partiernas kräftgång måste brytas. De måste bli friare associationer av medborgare som intresserar sig för samhällsfrågor. Öppnare möten och verksamhetsformer kan vara ett inslag.
• Internationalismen.
Förra valrörelsen var i huvudsak nationell. Detta gynnade alliansen. Vänstern har tappat sitt internationalistiska arv. Vänsterpartiet och miljöpartiet har hakat upp sig på motståndet mot EU. Socialdemokratin glömt arvet från Olof Palme.
• Makten över dagordningen.
Övergripande rör allt detta kampen om dagordningen, om kunskaps-, idé och opinionsbildning. Den måste bygga på intresse och nyfikenhet för nya kunskaper och erfarenheter. Den som redan tror att han eller hon vet allting kommer aldrig att kunna lära sig något. Det gäller särskilt partier som befinner sig i opposition.
Detta är några av de frågor som vi kommer att beröra i ”Agenda 2010+”. Projektet kommer att sätta sin prägel på Arenagruppen under de kommande åren, inte minst tankesmedjan Agora som under dess chef Anna Thoursie driver och samordnar projektet.
Välkommen att delta i detta viktiga arbete!

tisdag, mars 20, 2007

Mona Sahlins känslosträngar

Helgens socialdemokratiska partikongress var på många sätt annorlunda. Den här gången var det inte maktens parti som kongressade utn ett parti i opposition, en historisk ovanlighet. Den här kongressen var också befriad från beslutsfattande som kan skapa konflikter. Det var med andra ord en Feel good-kongress var syfte nog var att inympa nytt mod i en sargad rörelse. Det verkade som att den socialdemokratiska inre kadern har längtat efter detta. Inte minst märktes detta i reaktioner på Mona Sahlins tal. Socialdemokraterna har nu bytt partiledare för första gången i opposition sedan 1920-talet. Dessutom valdes för första gången en kvinnlig partiledare.
Reaktionerna i samband med valet och hennes tal var också mycket illustrativa. Hon verkade få nästa alla närvarande att fälla en tår i samband med båda tillfällena. Dels berodde det nog på sammanhanget: en socialdemokratisk må-bra-känsla kännetecknade hela arrangemanget.
Men frågan är om inte Sahlin i högre grad än Persson har en förmåga att beröra den socialdemokratiska inre kaderns känslosträngar. Sahlin har både djup och en förmåga att utrycka komplicerade saker på ett begripligt sätt, men även med någon slags emotionell dimension som är svårfångad men som ändå finns där. Persson å andra sidan är en av Sveriges främsta talare genom tiderna, men saknar nog den där förmågan att beröra människors inre, trots alla vackra citat från Dan Andersson och andra gamla fina arbetarrörelseförfattare.
Under SAP-kongressen var det som en lättnadens suck gick genom kongressalen. Persson fick sin hyllning, men överdrivet konungslig. Men som SVTs dokumentär i går visade var beslutsfattande inom socialdemokratin under hans tio år vid makten extremt koncentrerat till honom själv. Det faktum att Margot Wallström 1998 (då frontrunner i valrörelsen och dessutom socialminister) inte visste något om förslaget om maxtaxan på dagis i förväg är talande. Persson hävdade i dokumentären att han var rädd för läckor och att dessutom var det en fråga om en partifråga och inte en regeringsfråga.
Man tar sig för pannan.

torsdag, mars 15, 2007

Göran Persson sista dagar i politikens centrum

Göran Persson avgår formellt på lördag som partiledare för socialdemokraterna. Men han har varit tämligen osynlig ända sedan valnederlaget i höstas. Det är redan ett halvår sedan. Arbetet med memoarerna har däremot påbörjats. Rykten förtäljer att avgången runt kommande helg kommer att få rent konungslika proportioner. Vi får väl se. Nästa vecka börjar också den länge omtalade intervjudokumentären i Sveriges Television signerad Erik Fichtelius.
Allt detta illustrerar en allmänt sprid känsla beträffande Göran Perssons ledarskap. Göran Persson var inte partiledare för socialdemokraterna. Socialdemokraterna hade honom som ledare.
Men förmodligen kommer Göran Persson i det långa loppet att värderas på ett litet annat sätt när minnet av allt detta börjar tyna bort. Olof Ruin antydde detta i en artikel på DN-debatt i söndags. Till det objektiva hör att Persson innehade statsministern i tio år, med europeiska mått mätt inte alls illa. Han dominerade också svensk politik under denna period ända fram till att Fredrik Reinfeldt dök upp på scenen. Perioden 1994 fram till 2006 är en av borgerlighetens svagaste perioder någonsin. De borgerliga partierna var egentligen inte i närheten av regeringsmakten under dessa år.
Mycket talar för att Göran Persson sakpolitiskt kommer att skriva in sig i historieböckerna som mannen som sanerade Sveriges ekonomi på 1990-talet och möjligen för att han lyfte fram den gröna dimensionen i socialdemokratin på ett mer sammanhållet sätt. Men att han därefter inte lyckades ladda om socialdemokratin med ny energi. Nu är det lågenergivarning över hela arbetarrörelsen.
Jag hittar en liten broschyr signerad av Göran Persson: "Vingåker våren 2009. Samtal om framtiden", förmodligen utgiven 1999 (det finns inget tryckår i skriften!). Om han plockar fram den i Torp våren 2009 vet jag inte. Då kan han under alla omständigheter läsa att han tio år tidare skrev mycket om att han räddat Sveriges ekonomi och att uppgiften nu var att halvera arbetslösheten. Det var just det.

onsdag, mars 14, 2007

Göran Johansson är en annan typ av patriark

Göran Johansson dominerar sedan lång tid den göteborska politiken. Hans konflikt med Göran Persson har utspelats inför öppen ridå i medierna. I en LOs tidskrift "Alla" säger han:
"Ingen vågade gå emot, utan höll masken utåt. Man kunde ha haft en öppen debatt, men medias sätt att hantera friska debatter gör att de blir ofriska debatter. Persson var för lite lagledare och maktkoncentrationen kring hans person för stor. Han har skadat partiet. Folk är trötta på Perssons attityd."
En vanlig invändning är att även Göran Johansson är en socialdemokratisk patriark, som många kvinnor hamnat på kollisionskurs med. Något som också delvis bekräftas i en intervjun gjord av Kerstin Fredholm. Själv har han inte utfört något hushållsarbete men framhåller att han och hans fru är överens om hur de vill leva. Många andra har dock haft synpunkter på deras liv. Själv säger han: "Det är klart att jag är en produkt av det gamla samhället. Den som inte erkänner det i min ålder ljuger." Genusperspektivet är nog inte helt integrerat i Göran Johansson, även om han använder ordet genus.
Däremot vittnar intervjun om att Göran Johansson är en annan typ av patriark än Göran Persson. Det finns ett underifrånperspektiv som vetter åt ett annat ideal.
"Jag växte upp i ett arbetarehem: Morsan var städerska. Av henne lärde jag mig respekt och hederlig arbetaremoral. Farsan var snickare. Han slet som fan och byggde sin kåk själv. En dag kom det fina herrar och berättade att de skulle riva huset eftersom en väg skulle gå fram just där. Kommunala tjänstemän som behandlade folk von oben. Jag var nog Göteborgs första husockupant, men det hjälpte inte. De rev kåken. Det sårade mig djupt och den dagen satte sig en tagg i hjärtat som aldrig lossnar."
Kanske är det den erfarenheten som delvis kan förklara varför Göran Johansson överlevt så länge som Göteborgs dominerande politiska gestalt. Han bor själv kvar i samma gamla lägenhet och går ut och snackar med folk på stan.
Han för också ett intressant resonemang om skillnaden mellan rättvisa och solidaritet. Solidaritet utgår från att individen tar initiativ av egen övertygelse och avstår något till någon annan. Rättvisa kan menar han till skillnad från solidaritet fördelas av ett system:
"Solidaritet innebär att jag är beredd att avstå något för att andra ska få det bättre. De lyfter och då får jag själv ett bättre liv. Om solidaritet saknas uppstår det klassklyftor och det blir ett otrevligt samhälle att leva i."

måndag, mars 12, 2007

Intern fp-konflikt bakom Erik Ullenhags utspel

Erik Ullenhag gör i dag ett intressant utspel på DN-debatt. Kritiken är riktad mot centerpartiet som tycks omfamna allt mer nyliberala idéer bland annat vad välfärdspoltik, marknadshyror och arbetsrätt. Bland annat. Detta är i och för sig inget nytt. Jag skrev en artikel om saken i Arena förra året. När moderaterna har rört sig mot mitten har centern övertagit gamla moderata positioner. Bytt, bytt kommer aldrig igen?
Det nya är att kritiken nu kommer inifrån den borgerliga alliansen. Men jag tycker att man ska hålla i minnet att Ullenhags kritik lika mycket kan riktas mot vissa företrädare inom hans eget parti. Ullenhag tillhör partiets socialliberala flank. Men folkpartiet har flörtat öppet med konservativa strömningar bland annat genom krav på hårdare tag i skolan och gentemot invandrare. Många ledande folkpartister uttrycker också åsikter som ligger närma de nya centernyliberala räjongerna. Däribland Lars Leijonborg som även ha talat om att arbetsrätten måste luckras upp.
Därför ska man nog tolka Ullenhags utspel som en del av en intern positionering inom folkpartiet. Genom att attackera några utanför partiet lyckas han därmed också ge interna meningsmotståndare en släng av sleven. Snyggt och smart. Men inte helt renhårigt!
Bakom artikeln ligger alltså den allt tydligare konflikten mellan en allt svagare socialliberalism i folkpartiet och den på senare tid dominerande blandningen av konservativa hårda tag och nyliberalt snömos.

fredag, mars 02, 2007

Agoras seminarium om löneskillnader

I går anordnade tankesmedjan Agora ett seminarium om löneskillnader mellan invandrade och infödda här på Arenagruppen. Lena Schröder från Integrationsverket höll en intressant föreläsning om vad forskningen kan berätta om skälen till att dessa skillnader finns.
Sverige är i dag i hög grad ett invandrarland. 12 procent av medborgarna är utlandsfödda. Nästan lika många som i Tyskland och USA. Många andra europeiska länder har betydligt färre utlandsfödda. Norge ligger exempelvis på mellan 7 och 8 procent. Danmark på ungefär 6 procent. Finland på 3 procent.
Frågan som slog mej under seminariet är att uppgiften att minska löneskillnaderna i hög grad är politisk. Den kunskap som exempelvis tagits fram på Integrationsverket bland annat genom en årlig rapport om integrationen är en oerhört viktig kunskapsbas i det arbetet. Det är kanske ingen tillfällighet att regeringen beslutat att lägga ned just Integrationsverket.