fredag, oktober 22, 2010

Om blockpolitiken

Den svenska partipolitiken har ömsatt skinn. Först etablerades den borgerliga alliansen. Och efter valet 2006 formades det rödgröna samarbetet, efter viss möda och inledande tvekan. Vi har nu två block som går fram gemensamt i centrala politiska frågor. Det är inte fråga om ett tvåpartisystem, men i varje fall ett tvåblocksystem. Även om Sverigedemokraternas inträde i Sveriges Riksdag komplicerar bilden.
Varför blev det så här?
Fredrik Reinfeldts hade sina taktiska och strategiska skäl för att forma den borgerliga alliansen. De nya moderaternas analys var att socialdemokratin historiskt sett hade gynnats av den tidigare ordningen. Socialdemokratin var det överlägset största partiet och den borgerliga splittringen plågade länge borgerligheten. Moderaterna vill ersätta socialdemokraterna som ”statsbärande” parti. Vägen dit skulle gå genom att ena de borgerliga partierna.
Tidigare har splittringen på den borgerliga kanten gjort det möjligt för socialdemokraterna att kohandla med ett eller flera borgerliga partier. Den möjligheten skulle nu opereras bort. Splittringen har gjort det svårt för de borgerliga partierna att framstå som regeringsfähiga. Inför många val har socialdemokratiska politiker gjort en återkommande poäng av den borgerliga splittringen.
På den andra kanten hade beslutet att etablera det rödgröna samarbetet sina skäl. Socialdemokraterna är inte lika dominerande som tidigare. Att regera på egen hand som en minoritetsministär har blivit allt mer orealistiskt. Miljöpartiet accepterar inte längre rollen som aktiv stödpartner i Riksdagen utan vill komma in i en kommande regering. Vänsterpartiet har efter viss tvekan kommit till samma slutsats. Det rödgröna samarbetet hade också en lång förhistoria av överenskommelser mellan de tre partierna när socialdemokraterna regerade i minoritet. Då fanns också vänsterpartister och miljöpartister stationerade på några strategiska departement. Socialdemokraterna hade vidare ett intresse av att knyta upp miljöpartiet, som efter valet 2002 hade förhandlat med ett par borgerliga partier om att göra gemensam sak och bilda en mittenregering.
Men det svenska systemet med två någorlunda fasta politiska block är en paradox. Å ena sidan har antalet partier i Sveriges Riksdag ökat. För inte så länge sedan hade vi bara fem partier, nu har vi åtta partier i Riksdagen. Och röstsplittringen och rörligheten i väljarkåren ökar. De ideologiska skillnaderna är samtidigt inte lika uppenbara och tydliga som tidigare. Paradoxen är att regeringsfrågan just då blir viktig och den som kan presentera ett hållbart regeringsalternativ kan vinna val. Det visade Alliansen i valet 2006. De rödgröna tog makten i Norge när det uppstod ett maktvakuum på högerkanten. Väljarna vill veta vem som ska regera och ungefär vilken politik det blir efter valet.
Men kanske är det också fråga om en förskjutning från politiska processer till ett ökat fokus på vad politikerna ska leverera. Under ytan är det fråga om en större förändring där delar av det svenska samförståndet och den djupt förankrade kompromisskulturen nu brutits sönder. Första steget var att dåvarande Svenska Arbetsgivarföreningen lämnade alla statliga styrelser. Vi kan också se en förändring i hur såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar har agerat när de haft makten. De tidigare parlamentariska utredningarna (ofta med bred expertkompetens) där frågor utreddes på längden och tvären har ersatts av regelrätta beställningsverk. Möjligheterna till ett bredare samförstånd har därmed minskat. Enmansutredningar har blivit vanliga. De är ofta fokuserade på snabb leverans. Och sätts att presentera förslag på mycket kort tid. Kanske säger det något om en djupare förändring, ja om en förflackning i den svenska politiska kulturen.
Den nya blockpolitiken har också stängt möjligheterna för samarbete i Riksdagen över blockgränsen. Centerpartiets lappkast i energipolitiken är det tydligaste exemplet. Maud Olofsson övergav den tidigare överenskommelsen om kärnkraften mellan centern, socialdemokraterna och vänsterpartiet och inordnade sig i den borgerliga alliansen. Även kristdemokraterna har övergett sitt gamla kärnkraftsmotstånd. Samtidigt har de rödgröna blivit eller tvingats bli mer kärnkraftskritiska.
Historiskt sett har vi på en rad politikområden haft den här typen av överenskommelser över blockgränserna. Många välfärdspolitiska reformer har manglats fram i samarbete med flera partier över blockgränserna. Vi har haft bred konsensus kring försvarspolitiken och huvuddragen i utrikespolitiken. För att bara nämna några exempel.
Allt detta är nu historia. Vi har två block. Den politiska debatten präglas av hård konfrontation. Även om båda blocken konvergerar mot mitten (särskilt i en valrörelse) för att vinna de osäkra väljarna i det diffusa mittfältet. Det är lätt att se skälen till att det blivit så här. Men jag är inte säker på att det är bra i det långa loppet.
Den grundläggande konflikten står mellan höger och vänster, fördelningsfrågorna är kärnan i politiken. Men jag är inte övertygad om att två fast block är bra för den svenska demokratin. Politiken måste både tydliggöra alternativen och hantera de praktiska problemen på ett pragmatiskt sätt.
Just nu är de två blocken fast förankrade. Men jag tror inte att de kommer att vara för evigt. Jag kan nog tänka mig att de tre partierna i det rödgröna alternativet i varje fall till en början vill ha lite mer frihet att formulera sin egen politik. De har ju misslyckats av erövra regeringsmakten.
Om Alliansen skulle förlora nästa val kan nog det borgerliga samarbetet knaka i fogarna. Särskilt om moderaterna går fram ännu mer och äter upp de borgerliga småpartierna. För vi ska komma ihåg att den nya blockpolitiken kom till för att moderaterna ville bryta socialdemokratins maktdominans och göra de gamla moderaterna nya – men framför allt förvandla moderaterna till Sveriges nya statsbärande parti. Och att döma av valresultatet 2010 är de på väg att lyckas.

torsdag, oktober 21, 2010

Krisen i svensk fotboll

Läser en artikel På The Guardians hemsida: "Hooliganism sends Sweden crashing back into football´s dark ages. Violence in the stands, threats to players and coaches, and poor quality on the pitch are blighting Swedish football." Det handlar förstås om AIK. Men även om andra klubbar som har problem på läktarna och på planen. Slutsatsen är att svensk fotboll i dag är där brittisk fotboll var för trettio år sedan. En av kommentarerna på hemsidan lyder: "Lisbeth Salander and Mikael Blomkvist should sort this out."

torsdag, oktober 14, 2010

Tony Blair i Stockholm

Tony Blair är onekligen en fascinerande politiker. Både omstridd och hyllad. På vänsterkanten beskrivs han regelbundet högeravvikare. Vilket liksom bekräftas eftersom många högerskribenter framställer honom som förebildlig.
Häromkvällen såg jag honom live för första gången. Han damp ner i Stockholm eftersom hans bok nu kommer i svensk översättning. Och på något sätt gav det en insikt och förståelse om varför han blev en så framgångsrik politiker. Han kommer in full av energi och gör ett lysande framträdande. Han har en energi och förmåga att förenkla och övertyga som gör det enkelt att förstå varför han kunde vinna val. Och han vann tre val i rad. Jag ser en i grunden intuitiv person som drivs av uppgiften att göra något åt olika problem han ställs inför. Och som person nästan besatt av kraven på ständig förändring. När du förändrats måste du inse att du måste förändras igen, sa han. För sådan är dagens värld.
Samtidigt blev något annat tydligt för mej denna kväll. Varför han i dag är lika illa omtyckt som han var älskad när han förde Labour tillbaka till makten 1997. Mötet omgavs också av rigorösa säkerhetsarrangemang. Han är ingen intellektuell som vill vända och vrida på problemen. Utan drivs uppenbarligen av sin energi och övertygelse om vad som måste göras. Den ledde honom på rätt spår ganska många gånger. Men också fundamentalt fel i några avgörande frågor.
Jag slogs av två saker.
Blair sa att efter 9/11 insåg han att vi nu lever i en ny värld. Detta ledde till alliansen med Bush och kriget i Irak. En politisk och moralisk kollaps som fortfarande sätter den negativa bilden av Blair och Labour. Hans intuition ledde honom här fel.
Och om den finansiella kraschen sa han att ingen (inte heller han själv) kunde förutsäga den. Detta är inte sant. Många har pekat på de risker som hade byggts upp. Och ännu fler hade framhållit att dagens avreglerade finanskapitalism för eller senare skulle leda till en större kris, även om ingen kunde förutsäga omfattningen av kraschen 2008. Blair hade nog varken kunskap eller intresse för den här typen av problem. Detta var en av New Labours begränsningar.
Intuition är en bra egenskap. Men den kan uppenbarligen leda helt fel också.

torsdag, oktober 07, 2010

Min valanalys

Min valanalys finns nu översatt till tyska:

http://library.fes.de/pdf-files/id/ipa/07503.pdf

Titeln är "Die schwedishe Sozialdemorkati nach der Wahl 2010. Hintergründe, Strategie und Ergebnisse."