Om blockpolitiken

Den svenska partipolitiken har ömsatt skinn. Först etablerades den borgerliga alliansen. Och efter valet 2006 formades det rödgröna samarbetet, efter viss möda och inledande tvekan. Vi har nu två block som går fram gemensamt i centrala politiska frågor. Det är inte fråga om ett tvåpartisystem, men i varje fall ett tvåblocksystem. Även om Sverigedemokraternas inträde i Sveriges Riksdag komplicerar bilden.
Varför blev det så här?
Fredrik Reinfeldts hade sina taktiska och strategiska skäl för att forma den borgerliga alliansen. De nya moderaternas analys var att socialdemokratin historiskt sett hade gynnats av den tidigare ordningen. Socialdemokratin var det överlägset största partiet och den borgerliga splittringen plågade länge borgerligheten. Moderaterna vill ersätta socialdemokraterna som ”statsbärande” parti. Vägen dit skulle gå genom att ena de borgerliga partierna.
Tidigare har splittringen på den borgerliga kanten gjort det möjligt för socialdemokraterna att kohandla med ett eller flera borgerliga partier. Den möjligheten skulle nu opereras bort. Splittringen har gjort det svårt för de borgerliga partierna att framstå som regeringsfähiga. Inför många val har socialdemokratiska politiker gjort en återkommande poäng av den borgerliga splittringen.
På den andra kanten hade beslutet att etablera det rödgröna samarbetet sina skäl. Socialdemokraterna är inte lika dominerande som tidigare. Att regera på egen hand som en minoritetsministär har blivit allt mer orealistiskt. Miljöpartiet accepterar inte längre rollen som aktiv stödpartner i Riksdagen utan vill komma in i en kommande regering. Vänsterpartiet har efter viss tvekan kommit till samma slutsats. Det rödgröna samarbetet hade också en lång förhistoria av överenskommelser mellan de tre partierna när socialdemokraterna regerade i minoritet. Då fanns också vänsterpartister och miljöpartister stationerade på några strategiska departement. Socialdemokraterna hade vidare ett intresse av att knyta upp miljöpartiet, som efter valet 2002 hade förhandlat med ett par borgerliga partier om att göra gemensam sak och bilda en mittenregering.
Men det svenska systemet med två någorlunda fasta politiska block är en paradox. Å ena sidan har antalet partier i Sveriges Riksdag ökat. För inte så länge sedan hade vi bara fem partier, nu har vi åtta partier i Riksdagen. Och röstsplittringen och rörligheten i väljarkåren ökar. De ideologiska skillnaderna är samtidigt inte lika uppenbara och tydliga som tidigare. Paradoxen är att regeringsfrågan just då blir viktig och den som kan presentera ett hållbart regeringsalternativ kan vinna val. Det visade Alliansen i valet 2006. De rödgröna tog makten i Norge när det uppstod ett maktvakuum på högerkanten. Väljarna vill veta vem som ska regera och ungefär vilken politik det blir efter valet.
Men kanske är det också fråga om en förskjutning från politiska processer till ett ökat fokus på vad politikerna ska leverera. Under ytan är det fråga om en större förändring där delar av det svenska samförståndet och den djupt förankrade kompromisskulturen nu brutits sönder. Första steget var att dåvarande Svenska Arbetsgivarföreningen lämnade alla statliga styrelser. Vi kan också se en förändring i hur såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar har agerat när de haft makten. De tidigare parlamentariska utredningarna (ofta med bred expertkompetens) där frågor utreddes på längden och tvären har ersatts av regelrätta beställningsverk. Möjligheterna till ett bredare samförstånd har därmed minskat. Enmansutredningar har blivit vanliga. De är ofta fokuserade på snabb leverans. Och sätts att presentera förslag på mycket kort tid. Kanske säger det något om en djupare förändring, ja om en förflackning i den svenska politiska kulturen.
Den nya blockpolitiken har också stängt möjligheterna för samarbete i Riksdagen över blockgränsen. Centerpartiets lappkast i energipolitiken är det tydligaste exemplet. Maud Olofsson övergav den tidigare överenskommelsen om kärnkraften mellan centern, socialdemokraterna och vänsterpartiet och inordnade sig i den borgerliga alliansen. Även kristdemokraterna har övergett sitt gamla kärnkraftsmotstånd. Samtidigt har de rödgröna blivit eller tvingats bli mer kärnkraftskritiska.
Historiskt sett har vi på en rad politikområden haft den här typen av överenskommelser över blockgränserna. Många välfärdspolitiska reformer har manglats fram i samarbete med flera partier över blockgränserna. Vi har haft bred konsensus kring försvarspolitiken och huvuddragen i utrikespolitiken. För att bara nämna några exempel.
Allt detta är nu historia. Vi har två block. Den politiska debatten präglas av hård konfrontation. Även om båda blocken konvergerar mot mitten (särskilt i en valrörelse) för att vinna de osäkra väljarna i det diffusa mittfältet. Det är lätt att se skälen till att det blivit så här. Men jag är inte säker på att det är bra i det långa loppet.
Den grundläggande konflikten står mellan höger och vänster, fördelningsfrågorna är kärnan i politiken. Men jag är inte övertygad om att två fast block är bra för den svenska demokratin. Politiken måste både tydliggöra alternativen och hantera de praktiska problemen på ett pragmatiskt sätt.
Just nu är de två blocken fast förankrade. Men jag tror inte att de kommer att vara för evigt. Jag kan nog tänka mig att de tre partierna i det rödgröna alternativet i varje fall till en början vill ha lite mer frihet att formulera sin egen politik. De har ju misslyckats av erövra regeringsmakten.
Om Alliansen skulle förlora nästa val kan nog det borgerliga samarbetet knaka i fogarna. Särskilt om moderaterna går fram ännu mer och äter upp de borgerliga småpartierna. För vi ska komma ihåg att den nya blockpolitiken kom till för att moderaterna ville bryta socialdemokratins maktdominans och göra de gamla moderaterna nya – men framför allt förvandla moderaterna till Sveriges nya statsbärande parti. Och att döma av valresultatet 2010 är de på väg att lyckas.