torsdag, juni 28, 2007

Rivalerna Blair och Brown

Med osviklig timing - samma dag det var maktväxling på premiärministerposten - visade SVT igår dramadokumentären "The Deal" om Tony Blairs och Gordon Browns väg till makten och mycket speciella relation - en märklig blandning av partnerskap och rivalitet. "The Deal" bygger på boken "Rivals. The Intimate Story of a Political Marriage" av James Naughtie. Stephen Frears filmatisering får mej att längta efter något liknande i Sverige. I stället har vi företeelser som "Kronprinsessan" som gick för några år sedan i Svensk Television. Platt och intetsägande. Gjort av människor som inte kan något om det politiska spelet. Tråkigt. "Ordförande Persson" var i det perspektivet ett fall framåt för televisionens bevakning av svensk politik. I varje fall mer drama.
Det är kanske ingen större sakpolitisk skillnad mellan Blair och Brown. Lite är det som med Coca Cola och Pepsi Cola. Olika etiketter men i stort sett samma innehåll. Men med Brown får labour en annan typ av ledare, en som är fostrad och uppväxt i labourpartiet. Mer socialdemokratisk. Blair var alltid en outsider som hade en stor distans till sitt eget parti. Han markerade mer tydlig distans till dess vänsterpolitiska rötter.
Labourpartiet är innerligt tacksamma för att Blair förde det eviga oppositionspartiet till makten. Men många var i grunden skeptiska till Blair.
När han avgick igår möttes han av applåder i parlamentet vid sitt sista framträdande där. Unikt i brittisk politik. Men han tvingades avgå i förtid. Han hade utlovat en full tredje mandatperiod. Om han inte annonserat sin avgång hade han förmodligen utmanats som partiledare. Blair avgick med flaggan i topp. Det ändå tacksamma partiet gav honom denna hedrande sorti. Hans gamle vän och rival Gordon Brown är nu ensam kvar i toppen.

tisdag, juni 26, 2007

Kommer Tony Blair ut som katolik?

Är Tony Blair i själva verket katolik och offentliggör han detta efter sin avgång? Jag stötte första gången på den uppgiften i den mycket blairkritiska biografin "The Blairs and Their Court" av Francis Beckett och David Hencke. Lite väl entoning i sin fördömande ton mot Tony Blair kanske. Men uppgiften att Cherie Blair inte bara introducerade Tony i Labourpartiet utan även övertygande honom vad beträffar den katolska tron har förekommit lite här och där.
Det betraktas allmänt som en infofficiell men kontroversiell hemlighet som kommer att offentliggöras i sinom tid.
Häromdagen skrev Adrew Price just detta i The Independent. Om Blair faktiskt konverterar från den anglikanska kyrkan får det betraktas som en mindre sensation. Det finns mycket i den brittiska historien som gör ett sådant steg kontroversiellt. Vissa lagliga regelverk från Emacipation Act från 1829 antyder begränsningar för katoliker vad gäller offentliga ämbeten även om den i och för sig gav katoliker samma rättigheter som protestanterna. Själv lär Blair ha frågat en religiös ledare om Storbritanniens premiärminister skulle kunna vara katolik.
Andrew Price tror att allt detta kan komma att leda till en diskussion om Blairs religiösa tro har påverkat beslut han fattat under sina år på 10 Downing Street.
Som premiärminister var Blair ytterligt försiktig med sin religiösa tro. Eller som hans gamla presschef uttryckte det: "We don´t do God". Väl avgången kan Blair mycket väl få en viktig symbolisk betydelse för den katolska kyrkan i Storbritannien. Många kritiker kommer i så fall få vatten på sin kvarn och kan hävda att han alltid varit något av en dissident inte bara i förhållande till den klassiska labourlinjen utan också i relation till den anglikanska kyrkan.

måndag, juni 25, 2007

Skall blir ska

Regeringskansliet har låtit meddela följande:
"I alla officiella texter från Regeringskansliet som offentliggörs fr.o.m. riksmötets öppnande den 18 september 2007 bör man skriva ska i stället för skall. Ska bör även användas i texter som offentliggörs tidigare, om texten – t.ex. en lagrådsremiss – är avsedd att ligga till grund för en proposition."
Vidare heter det:
"Exempel på sådana texter är kommittédirektiv, betänkanden, rapporter, promemorior (bl.a. Ds) och informationsmaterial. Den som skriver en sådan text som ska komma ut efter den 18 september 2007, använder verbformen ska. I brevsvar och liknande material bör ska kunna användas även från en tidigare tidpunkt"
Alla ska skriva ska. Annars blir det skäll (skall?) från språkexperterna inom regeringskansliet.

torsdag, juni 21, 2007

Uppochnervändavärlden

Häromveckan tog Arbetslivsinstitutet ner skylten. Vilket skedde vid ett litet symboliskt evenemang. Institutets siste generaldirektör Mikael Sjöberg höll tal. De forna medarbetarna var där. En epok var över. Den började med 1970-talets intresse för arbetets innehåll och slutade med den borgerliga arbetslinjen.
Man kan säkert ha synpunkter på ett eller annat vad gäller Arbetslivsinstitutet. Men i stället för att ge dess chef nya direktiv så blev det nedläggning på blankt papper. Formellt är argumentet att forskning bör ske på universitet och högskolor och inte i statliga verk. Ett argument man kan ha respekt för. Men detta är förstås bara ett svepskäl. Vilket alla inser. En rad andra statliga ämbetsverk sysslar med forskning. Men dessa får bli kvar. Den verkliga orsaken är att den borgerliga regeringen fann Arbetslivsinstitutets forskning misshaglig, sysslade med saker och ting som inte passar in i bilden av den moderata arbetslinjen och det nya arbetarpartiet.
Om detta bildar skola så är det förstås en smula oroande. Ska en eventuell ny vänstermajoritet efter nästa val bestämma sig för att lägga ner några verksamheter som vänstern uppfattar vara särskilt präglade av borgerliga värderingar? Är inte många nationalekonomiska institutioner ganska nyliberalt besmittade? I så fall befinner vi oss på ett sluttande plan.
Denna borgerliga militans vad gäller ett enskilt forskningsinstitut som rör arbetslivet är emellertid inte helt förvånande. Trots den mjuka retorik som präglar alliansen är det under denna yta fråga om den avgörande makten över dagordningen.
Arbetslivsinstitutet tillkom som ett resultat av 1970-talets intresse för frågor som gällde innehållet i själva arbetet, arbetsorganisation och arbetsmiljö. Med mera. Det var förstås i hög grad de fackliga organisationerna som drev på för att lyfta fram dessa frågor. Arbetslivsinstitutet har sedan dess varit ett kunskapscenter för arbetslivsfrågor i vid bemärkelse. Det har förvisso också varit fackets, arbetarrörelsens och socialdemokratins hemmaarena. Även om folkpartiet en gång i tiden gick i bräschen för frågor som gällde företagsdemokrati. Det var länge sedan, ett antal partiledare har passerat genom det nyliberala nålsögat sedan dess. Varje gång har det socialliberala arvet tunnats ut.
I Alliansens världsbild är allt detta förlegat. Det tillhör historien. Deras arbetslinje har en mer strikt nationalekonomisk utgångspunkt. Arbetsutbudet ska befrämjas. A-kasseersättningen sänkas. Avgifterna till a-kassan höjas. Inget skatteavdrag. Traditionella AMS-åtgärder betraktas som lulllull. Det är de strikta ekonomiska incitamenten som gäller, som driver den ekonomiska utvecklingen i ensamt majestät mot en bättre värld. Vilket i slutändan kommer att leda till att allt fler kommer i jobb.
Det är alltså inte svårt att se de ideologiska skälen till att Alliansen lägger ner Arbetslivsinstitutet. Nedläggningen är en del i en ideologisk offensiv för att erövra hegemoni inom ett område som tidigare dominerats av vänstern. Ett annat centralt hegemonifält är skolan. Det är också skälen till att alliansen på dessa punkter är så pass hänsynslös, trots den nya mjuka profilen och retoriken i andra sammanhang.
På den borgerliga kanten finns i dag en rad olika tankesmedjor med stöd av näringslivet och enskilda företag. Där finns förstås SNS. Men också Institutet för näringslivsforskning under Svenskt Näringsliv. Men även Timbro och Ratio. De har alla förhållandevis stora budgetar.
På den andra kanten finns inte så mycket. Arenagruppen är trots allt ett litet exempel. Vi kommer att göra vad vi kan för att minska obalansen vad gäller tankesmedjor och konkurrensutsätta SNS, Timbro och Institutet för näringslivsforskning.
Men till skillnad från våra konkurrenter på den borgerliga kanten är vi i huvudsak inte bidragsfinansierade. Den absoluta lejonparten av Arenagruppens intäkter är rent kommersiella, försäljning av böcker, prenumerationer, kurser, utbildningar och studieresor och liknande. Vi lever helt enkelt mer på marknaden än de borgerliga tankesmedjorna. Vilket inte riktigt stämmer med den ideologi dessa tankesmedjor är satta att torgföra.
Inte så förvånande när allt kommer omkring. Mycket är upp och ner i den borgerliga föreställningsvärlden. Inte minst argumenten för att lägga ner Arbetslivsinstitutet.

tisdag, juni 19, 2007

Anti-Täby

Stureplan och Rodeo är väl inte direkt något av mina husorgan. Men jag tittar ibland i dessa publikationer. Delvis för att spana in en värld som inte är min. I Stureplan är förstås Björn af Kleen alltid läsvärd. I senaste numret har han ännu ett välskrivet reportage, "Med adeln i tiden", där en adelman på Östermalm lämnar ifrån sig något av sin släkts visdom: "Det tar tre generationer att växa in i en smoking – innan man vet hur den ska sitta."
Björn af Kleen har även i krönika i Rodeo. Nu skriver han om Åsa Linderborgs bok "Mig äger ingen". Och jag inte låta bli att citera honom eftersom det är så fruktansvärt träffande:
"En tidning som Family Living skulle knappast blåsa upp Åsa Linderborgs barndom, ensam dotter till en alkoliserad härdarmästare på Metallverken i Västerås, som förebildlig. Ändå, och det sagt med respekt för alla skadade barn till alkoholister, är Linderbogs uppväxtmiljö som den skildras i boken nästan mer tilltalande än många samtida mönsterfamiljer, med Linda Skugges trygghetsneurotiska radhusfascism som mest avskräckande axemnpel. (Alla bloggläsare vet att Skugges barn kräks dygnet runt – som om någon, kanske deras mamma, häll på att kväva dem.)"

måndag, juni 18, 2007

Sveriges bästa fotbollsskribent

Sveriges bästa fotbollsskribent är aktiv fotbollsspelare. Det skrivs mycket om fotboll. En del är ok. Annat försvinner snabbt, flyter in och ut ur medvetandet utan att man riktigt noterat varken innehåll eller skribent.
Henrik Rydström har en återkommande krönika i Offside. Alltid läsvärd. Där är han lika ful som på fotbollsplanen för sitt Kalmar FF. Lika uppkäftig mot stockholmsdominansen i mediebevakningen som hård på plan. I sin senaste krönika dissar han vissa skribenter som Jan Majlard i Svenska Dagbladet och Johan Esk i DN; "Ett okunnigt patrask". Utgången i krönikan är magnifik: "Å andra sidan. Vad skulle vi annars skratta åt i omklädningsrummet."
Men han lyfter också upp andra skribenter. Som Mats Olsson i Expressen och Simon Banks i Aftonbladet. Det står ut som kunniga och intelligenta kommentarer, de skriver också fruktansvärt bra. Underligt att det sämre i branschen, ja de i bland brutalistiska tongångarna, i dag finns i storstadens morgontidningar. Inte riktigt vad man hade väntat sig.

PS: Halmstad leder allsvenskan!

lördag, juni 16, 2007

Den högerliberala vändningen

Jag tror att Henrik Brors fångar den nya folkpartiledarens politiska profil ganska bra i DN i dag när han skriver att Jan Björklund är "Sveriges svar på Sarkozy". Den logiska följden av Björklunds tuffa budskap i skolpolitiken är ju att han som nästa steg kommer att profilera sig med krav på hårdare tag mot förorternas folk. Som Sarkozy. Om man ska tolka signalerna från fredagens presskonferens kommer den nya folkpartiledaren snarare att förstärka den högerliberala profil som präglat det fordomdags socialliberala partiet de senaste åren.
Denna högerliberala vändning är uppenbar bland en rad tidigare mittenpersoner i svensk politisk debatt. Två exempel är DNs förre chefredaktör Hans Bergström och Anders Isaksson, en gång socialdemokrat. Nu har de båda JK-anmält polisen för agerandet under folkpartiskandalen. Det kan ha påverkat valutgången. Det är uppenbarligen bara vissa brott som ska beivras med kraft! Och särskilt inte om de utförs av goda borgerliga som är i opposition mot den maktfullkomliga arbetarrörelsen. I själva verket kom folkpartiet oerhört lindrigt undan i den mediala bevakningen, både före och efter valet. Mot detta kan vi ställa den kölhalning som Lars Danielsson utsatts för, månad efter månad. Nu senaste genom den tvivelaktiga andra rapporten från Katastrofkommissionen. Allt detta har varit skickligt orkestrerat av borgerligheten och ledande borgerliga opinionsbildare. I grunden finns en längtan efter revansch på socialdemokratin för att den lyckats dominera svensk politik så länge.
För vänstern kan ett högerliberalt parti lett av Jan Björklund vara en tacksam fiende. Lättare att hantera än ett socialliberalt folkparti. Men som i så många andra länder kan den nya högerliberalismen - som ofta bor granne med högerpopulismen - uppmanna ett icke obetydligt stöd. En ny utmaning väntar vänstern. En slags tvåfrontsstrid mot högerns högervridning och för att bibehålla sin breda folkliga förankring.

fredag, juni 08, 2007

Vänsterns eviga vägval

Jag erkänner att jag välkomnande bildandet VägVal Vänster. Visserligen har jag inga kopplingar till vänsterpartiet eller vänsterpartiet kommunisterna som det en gång hette. Däremot tror jag att ett vänstersocialistiskt alternativ till vänster om socialdemokratin borde kunna spela en vitaliserande roll i svensk politisk debatt. Och utvecklingen inom vänsterpartiet har därvidlag gett anledning till oro. Snarare än att utveckla en vänstersocialistisk profil har partiet återvänt till sina kommunistiska rötter. Den vaga förnyelsevänster som finns (eller fanns) inom vänsterpartiet har uppenbarligen marginaliserats. En hel del av dessa har lämnat vänsterpartiet, gått med i fi, miljöpartiet, socialdemokraterna eller satsat på att bilda nya konstellationer på vänsterkanten, i form av lokala vänsterpartier eller vänsterdemokraterna som har nationella pretentioner.
VäVal Vänster har inte riktigt blivit vad inititativtagarna hoppades på. Redan från början var syftet en smula otydligt. Var det hela något som skulle rymmas inom vänsterpartiet? Eller var det ett forum för vänstern i bred mening? Eller ett embryo till ett nytt parti? Det blev inte riktigt varken det ena, det andra eller det tredje. Och nu diskuteras vad som som ska hända med VägVal Vänster.
Uppenbarligen förs inom VägVal Vänster en debatt om att bilda någon slags "vänsterfederation". Tanken är kanske inte så dum. Om detta skulle vara början på bildandet av ett nytt parti är dock något oklart. Även om det antydningingsvis kan anas mellan rader.
Jag läser en motion författad av Anders Rosén. Den blandar korten på ett nytt sätt. Men är på många sätt märklig i sina allt för enkla schabloner. Som att klassröstandet är på "stark tillbakagång". En betydande överdrift! Motionen är hovsam mot många rörelser på vänsterkanten men vad gäller socialdemokratin haglar de vänsteristiska invektiven från anno dazumal. Det heter att socialdemokraterna låter "storkapitalets makt" bestå orubbat. Vidare hävdas att "rörelsesocialisterna" inom socialdemokratin inte har något större inflytande. Och trots alla sossar som slåss för feminism, antirasism och "grönt folkhem" så tvingas alla dessa goda socialdemokrater till slut retirera "för betong- och gråsossar".
Vänstern utanför och bredvid socialdemokratin har alltid haft ett problematiskt sossekomplex. Detta verkar seglivat. Ja, i varje fall mycket segt. Kanske handlar mycket i hela denna historia om just socialdemokratin. Och att allt vackert tal om en vänsterfederation ska innehålla det mesta utom det största vänsterpartiet. Vilket lämnar ganska lite kvar för en federation.

torsdag, juni 07, 2007

Silvermasken

"Jag tycker att Peter Englunds böcker är fantastiska, men jag tror samtidigt att de tillhör de mest sålda och olästa böckerna. Det är ju ointressanta polska slag på 1650-talet som skildras i detalj. Det är där det stannar."
Sa Anders Isaksson i en intervju i Fokus förförleden. Apropå biografigenren i Sverige.
Själv har jag dock precis läst Peter Englunds korta biografi över Drottning Kristina, "Silvermasken". Den har jag verkligen läst med stort nöje. Det är ingen fullödig biografi. Men en essäistiskt skriven betraktelse över några centrala aspekter på Kristinas liv, och bilden av henne som liksom kommit att leva sitt eget liv. långt från hennes verkliga liv, om det nu ens går att komma tillbaka dit. Detta är en bok om hennes förvandlingar, hennes egna, omvärldens och eftervärldens ständiga omvärderingar och mytbildningar om denna mycket starka och märkliga kvinna. Magnifikt.

tisdag, juni 05, 2007

Pär Nuder fronderar

Det händer ofta att rubriker är missvisande på det ena eller andra sättet. "Pappamånader skapar s-spricka. Pär Nuder går emot Mona Sahlin om utökad kvotering", läser jag på framsidan på Svenska Dagbladet i dag. Men när jag tänker vidare på saken och läser artikeln, och den så kallade undertexten, måste jag konstatera att rubriken snarast är en underdrift.
Att Pär Nuder och den gamla partiledningen med Göran Persson i spetsen var emot en ökad pappakvot är ingen hemlighet. Men efter valet har Mona Sahlin annonserat en omsvängning. Det är denna Pär Nuder vänder sig emot. Det innebär att de två ledande personerna i den socialdemokratiska partiledningen har olika uppfattningar i en central politisk fråga. Det är ohållbart att partiledaren och den ekonomiske talespersonen inte talar samma språk. Man undrar. Exempelvis hur det står till med samarbetsklimatet mellan Mona Sahlin och Pär Nuder.
I intervjun säger Nuder att "politiken ligger i allt väsentligt fast" men att "däremot kan tonfallet vara annorlunda". Inte direkt det intryck Mona Sahlin gett efter valet. Valförlusten för socialdemokraterna var väl inte heller bara en fråga om fel "tonfall".
Mona Sahlin har förklarat att en dialog och fördjupat samarbete med miljöpartiet och vänsterpartiet är nödvändigt inför nästa val. Även här markerar Nuder distans: "Jag är inte ens upptagen av den tanken, utan jag är upptagen av att bedriva oppositionspolitik, för det första, och för det andra av att utveckla vårt eget partis politik."
Slutsatsen är uppenbar. Nuder fronderar mot den nyvalde partiledaren. Samarbetsklimatet mellan de båda är uppenbarligen inte det bästa. Vilket förfaller ohållbart i det långa loppet.

måndag, juni 04, 2007

Fotbollsvåldet 2

Jag vet inte riktigt vad som är värst. Matchen på Parken i Köpenhamn kommer att leva vidare i vårt medvetande under lång tid framöver. Jag tänker inte bara på den 29 årige dansk (bosatt i Sverige) som sprang in på planen och attackerade den tyske domaren. Han hade druckit mellan 15 - 20 öl. Själv skulle jag inte kunna stå på benen efter en så omfattande ölkonsumtion. En match i Danmark klockan 20.00 en lördagskväll bjuder liksom in till den typen av aktiviteter. Jag tänker lika mycket på Christian Poulsens knytnäve i magen på Markus Rosenberg. Dessa två händelser kan inte avskiljas från varandra. Ja, vilken är relationen mellan brutaliteten och kampmentaliteten och stridskulturen inom fotbollen på själva planen och det våld som sker på läktarna och utanför fotbollsarenorna? Jag tror att allt detta hänger ihop. De är inflätade i varandra. Fotbollen har i vid mening har ett ansvar för allt det som händer i anslutning till matcherna. Klubbar och landslag tjänar pengar på publiken och ölförsäljningen. Och lever på den enorma mediala exponering som fotbollen får i dag. I någon mening är det verbala våld som förekommer i dagens sportjournalistik en del av problemet. Även på sportsidorna finns ett stort mått av brutalisering. Därför är det så typiskt att journalisterna talar om den unge dansk som sprang in på på planen som "idioten". Som om problemet vore en enskild överförfriskad dansk. Det är att ge sig på symptomet. Själv är medierna en del av problemet. Därför var domarens beslut att avbryta matchen så rätt. Signalen var tydlig. Hit men inte längre. Nu räcker det. Frågan är om signalen når fram.