Rivalerna Blair och Brown

Med osviklig timing - samma dag det var maktväxling på premiärministerposten - visade SVT igår dramadokumentären "The Deal" om Tony Blairs och Gordon Browns väg till makten och mycket speciella relation - en märklig blandning av partnerskap och rivalitet. "The Deal" bygger på boken "Rivals. The Intimate Story of a Political Marriage" av James Naughtie. Stephen Frears filmatisering får mej att längta efter något liknande i Sverige. I stället har vi företeelser som "Kronprinsessan" som gick för några år sedan i Svensk Television. Platt och intetsägande. Gjort av människor som inte kan något om det politiska spelet. Tråkigt. "Ordförande Persson" var i det perspektivet ett fall framåt för televisionens bevakning av svensk politik. I varje fall mer drama.
Det är kanske ingen större sakpolitisk skillnad mellan Blair och Brown. Lite är det som med Coca Cola och Pepsi Cola. Olika etiketter men i stort sett samma innehåll. Men med Brown får labour en annan typ av ledare, en som är fostrad och uppväxt i labourpartiet. Mer socialdemokratisk. Blair var alltid en outsider som hade en stor distans till sitt eget parti. Han markerade mer tydlig distans till dess vänsterpolitiska rötter.
Labourpartiet är innerligt tacksamma för att Blair förde det eviga oppositionspartiet till makten. Men många var i grunden skeptiska till Blair.
När han avgick igår möttes han av applåder i parlamentet vid sitt sista framträdande där. Unikt i brittisk politik. Men han tvingades avgå i förtid. Han hade utlovat en full tredje mandatperiod. Om han inte annonserat sin avgång hade han förmodligen utmanats som partiledare. Blair avgick med flaggan i topp. Det ändå tacksamma partiet gav honom denna hedrande sorti. Hans gamle vän och rival Gordon Brown är nu ensam kvar i toppen.