Den högerliberala vändningen

Jag tror att Henrik Brors fångar den nya folkpartiledarens politiska profil ganska bra i DN i dag när han skriver att Jan Björklund är "Sveriges svar på Sarkozy". Den logiska följden av Björklunds tuffa budskap i skolpolitiken är ju att han som nästa steg kommer att profilera sig med krav på hårdare tag mot förorternas folk. Som Sarkozy. Om man ska tolka signalerna från fredagens presskonferens kommer den nya folkpartiledaren snarare att förstärka den högerliberala profil som präglat det fordomdags socialliberala partiet de senaste åren.
Denna högerliberala vändning är uppenbar bland en rad tidigare mittenpersoner i svensk politisk debatt. Två exempel är DNs förre chefredaktör Hans Bergström och Anders Isaksson, en gång socialdemokrat. Nu har de båda JK-anmält polisen för agerandet under folkpartiskandalen. Det kan ha påverkat valutgången. Det är uppenbarligen bara vissa brott som ska beivras med kraft! Och särskilt inte om de utförs av goda borgerliga som är i opposition mot den maktfullkomliga arbetarrörelsen. I själva verket kom folkpartiet oerhört lindrigt undan i den mediala bevakningen, både före och efter valet. Mot detta kan vi ställa den kölhalning som Lars Danielsson utsatts för, månad efter månad. Nu senaste genom den tvivelaktiga andra rapporten från Katastrofkommissionen. Allt detta har varit skickligt orkestrerat av borgerligheten och ledande borgerliga opinionsbildare. I grunden finns en längtan efter revansch på socialdemokratin för att den lyckats dominera svensk politik så länge.
För vänstern kan ett högerliberalt parti lett av Jan Björklund vara en tacksam fiende. Lättare att hantera än ett socialliberalt folkparti. Men som i så många andra länder kan den nya högerliberalismen - som ofta bor granne med högerpopulismen - uppmanna ett icke obetydligt stöd. En ny utmaning väntar vänstern. En slags tvåfrontsstrid mot högerns högervridning och för att bibehålla sin breda folkliga förankring.