Varför är Fredrik Reinfeldt ledsen?

Fredrik Reinfeldt på bild i Dagens Nyheter. Han ser ledsen ut. Rentav en smula lidande, eller eftertänksam? Många har efterlyst hans närvaro i offentligheten den senaste tiden. En rad borgerliga ledarsidor har antytt att han borde synas mer.
Häromdagen talade han på TCO-kongressen. Det var ingen succé direkt. När till och med PJ Anders Linder i Svenska Dagbladet framhåller att budskapet ”var lite ilsket framfört” anas en mindre katastrof. Joakim Jacobsson sammanfattade allt detta i Aftonbladet:
”Tonen är hård. Inte en enda gång under talet får han applåder och bara en gång försöker han lätta upp stämningen med ett skämt. Det är när han kallar TCO:s medlemmar för höginkomsttagare. Intrycket är tydligt: han trivs inte här.”
Ryktet säger att han verkligen inte kände sig bekväm i dessa fackliga kretsar. Nyss röstade många av TCOs väljare på moderaterna, men många av dem har nu enligt opinionsmätningarna gått över till socialdemokraterna. Så varför läxa upp dessa fackliga organisationer? Varför inte försöka vinna deras sympati?
Jag har en teori om Reinfeldts känsloläge. Det mest uppseendeväckande efter valet är faktiskt opinionsfallet för den borgerliga alliansen. Socialdemokraterna har hämtat tillbaka en rad sympatisörer och det med råge. Från kronkrisen 1992 och fram till för ett par år sedan var det cirka 10 procentenheters övervikt för vänstern. Nu är det samma opinionsläge igen!
De borgerliga bortförklaringarna till opinionsfallet har handlat om att den illa omtyckte Göran Persson försvann och sedan ersattes av den mer populära Mona Sahlin. Väljarna är alltid otrogna och röstar på de partier som opponerar sig, är en annan populär borgerlig tankefigur. Andra hävdar att den borgerliga regeringen tar de obekväma besluten i början av mandatperioden vars positiva effekter kommer att få fullt genomslag om några år. Då kan det bli utrymme för lite mer godis till väljarna inför nästa val. Allt detta kan vara mer eller mindre sant eller bli möjligt. Osvuret är bäst. Och i politiken är en vecka en lång tid. En mandatperiod en mindre evighet som ändå passerar så fort. Under det senaste halvåret har den borgerliga alliansen tappat både många väljare och sitt självförtroende.
Min tolkning är att opinionsförändringarna i huvudsak är en protest mot den borgerliga regeringens ekonomiska politik och särskilt omläggningen av a-kassan. Alliansen hävdar att ”Vi sade vad vi skulle göra. Nu gör vi vad vi har sagt”. Men så enkelt är det inte. Jag tror att många väljare inte riktigt förstod vad den borgerliga regeringen skulle göra. De lyssnade i första hand på den lätt socialdemokratiskt färgade moderata retoriken. De hörde budskapet om skattesänkningar men inte att a-kasseavgifterna skulle höjas. Nu efter valet upplever många väljare att förändringarna är mer omfattande än vad Reinfeldts framträdanden i valrörelsen vittnade om.
Den socialdemokratiska regeringen drabbades av samma sak efter 1994 års val. Visserligen presenterades ett omfattande sparprogram inför valet 1994 och det var ”ett öppet mandat”. Men den socialdemokratiska retoriken under den valrörelsen var traditionell och lovade rättvisa i största allmänhet. Precis som vanligt. Efter valet 1994 kom de tuffa besparingsbesluten. Socialdemokraterna förlorade en rad väljare till vänsterpartiet. Men överlevde i regeringsställning på grund av att högern inte sög upp missnöjet. Det tricket kommer alliansen inte att kunna upprepa, den har ingen vänlig opposition i riksdagen som kan vinna över dessa väljare.
Jag tror också att Fredrik Reinfeldt och den borgerliga alliansen överraskades av den fackliga opinionsbildningen mot omläggningen av arbetsmarknadspolitiken. Kritiken kom inte bara från LO utan även i hög grad från TCO och SACO. Många av akademikerna och tjänstemännen röstade ju på alliansen och moderaterna. Men stödde i själva verket inte entydigt den nya arbetsmarknadspolitiken.
Medierna har ett särskilt ansvar för allt detta. Vilket också är ett demokratiskt dilemma. Före valet var medierna inte särskilt intresserade av att skildra de negativa sidorna av alliansens arbetsmarknadspolitik. Den fackliga kritiken förekom nästan inte alls i den mediala valdebatten. Inte konstigt att väljarna inte heller uppfattade den. Fackliga debattartiklar om a-kassan refuserades av de stora tidningarnas debattsidor. Kritiken passade inte in i den då dominerande dagordningen.
En annan sak gäller Reinfeldts agerande efter valet. Dagens efter valet deltog jag i ett samtal med Svenska Dagbladets PJ Anders Linder på konsultfirman JKL (som nu enrollerat Göran Persson!). Jag påpekade då att den borgerliga alliansen bara hade drygt 2 procents övervikt över socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet. Jag framhöll också att konflikten de kommande månaderna kommer att handla om arbetsmarknadspolitiken. Jag sa att mot bakgrund av alliansens lilla övertag bland väljarna och med tanke på vad Reinfeldt faktiskt hade sagt (hans retorik) att jag faktiskt trodde att han skulle komma att gå försiktigt fram och bjuda in arbetsgivarna och fackföreningsrörelsen till ett samtal om utformningen arbetsmarknadspolitiken. Och åtminstone delvis gå facket till mötes. Det vill säga vara lite försiktig. Genomföra förändringarna i ett antal steg. Och så vidare.
Han gjorde motsatsen. Han körde på med full kraft och fick hela fackföreningsrörelsen emot sig. Och medierna upptäckte nu den politiska sprängkraft som låg inbäddad i de vackra orden om det ”nya arbetarpartiet”. Dessutom blev de första dagarna en exempellös katastrof med två avgångna ministrar inom loppet av några dagar. Debaclet med Borelius och Stegö-Chilò satte bilden. Sedan kom striden om a-kassan. Regeringens faktiska politik uppfattades helt enkelt som mer ideologisk och radikal än den retorik på vilken alliansen gick till val. Ideologiskt motiverade utförsäljningar av statlig egendom signerad regeringens mest arrogante minister talar sitt tydliga språk. Mats Odell är mannen som rear ut statliga aktier till diverse investmentbolag. Det folkliga stödet för detta är mycket svagt.
Följande är en politisk realitet: Reinfeldt kan redan ha omöjliggjort ett återval 2010. Grundtesen brukar vara att de första 100 dagarna är grunden för en regerings möjligheter att lyckas. I alliansens fall kan det vara under dessa dagar regeringen misslyckades. En sak är säker, det kommer att krävas något exceptionellt för att vinna tillbaka de väljare alliansen har förlorat. Kanske inser Reinfeldt detta. Kanske är det skälet till att han är ledsen. Kanske är det därför han ser fiender i stället för att försöka vinna vänner. Kanske är det därför han är aggressiv på TCO-kongressen.
Moderaternas strateger bakom Reinfeldt är energiska herrar. De heter Anders Borg, Sven-Otto Littorin och Per Schlingmann. Alla har de varit bort från politiken ett antal år. Nu är de tillbaka med ett stort mått att energi och en mission. De vill förändra. Men har de ett långsiktigt perspektiv på politiken? Det är inte säkert. Förlorar de nästa val kan de mycket väl gå tillbaka till det privata näringslivet. Lite bekymmerslöst. Politiken är ett jobb bland andra. Min tes är att deras energi och mission kan ha underminerat Fredrik Reinfeldts politiska ambitioner att skapa en långsiktig borgerlig hegemoni och en regering som överlever mer än en mandatperiod.
Fredrik Reinfeldt har alltså reella skäl att vara nedstämd. Men han har själv försatt sig i denna situation. Bristen på sans och måtta i segerns stund är skälet till många politiska misslyckanden.