Fransk väntan 2

Hemkommen från Paris försöker jag sortera alla intryck från den första omgången i presidentvalet. Resultatet i söndags var väntat. Högerns Nicolas Sarkozy och vänsterns Ségolène Royal gick vidare till andra omgången. Bådas valresultat var bättre än väntat. Men med drygt 30 procent av väljarna har Sarkozy förstås en fördel inför den andra och avgörande valomgången. Men Ségolène Royals dryga 25 procent måste också betraktas som en framgång, om man jämför med utgångsläget och katastrofen i förra presidentvalet. Hon har åtminstone en teoretisk chans i den andra valomgången. Centralt blir vart alla Bayrous röster i mitten nu går. Han parti står traditionellt till höger i fransk borgerlighet, men försöker erövra mittens rike. Kanske kommer han att bilda en ny konstellation inför parlamentsvalet i sommar, såsom franska politiska ledare brukar göra. Men inför den andra valomgången vill förstås såväl Royal som Sarkozy erövra dessa mittenväljare. Utan dem vinner de inte en majoritet. Många röstade på Bayrou för att de trodde att han hade större chans att segra i en andra omgång mot Sarkozy som av många uppfattas som såväl allt för högerinriktad som nyliberal för franska förhållanden. Å andra sidan är Bayrous kärnväljare i grunden borgerliga som inte kan förlika sig med socialisternas politik i första taget.
Så det blir en klassisk kamp mellan höger och vänster. Frågan är förstås om Ségolène har någon chans egentligen. Frankrike har ju bara haft en socialistisk president så här långt. François Mitterand bröt på sin tid vänsterns politiska utanförskap i förhållande till den centrala politiska maktbastionen i fransk politik: presidentposten. Fransk politik har dominerats av högern i allmänhet och av den politiska tradition gaullismen utgör i synnerhet och som Sarkozy på sitt sätt bär vidare.
Det finns likheter mellan Ségolène Royal och François Mitterand, för vilken hon arbetade som mycket ung. När hon besökte Almedalen i somras berättade hon att det var hon som väckte Mitterand i Elyséepalatsen natten till den 1 mars 1986 och lämnade det smärtsamma meddelandet att Olof Palme hade mördats.
Mitterand lyckades samla ihop de splittrade socialistiska skarorna och etablerade också en maktstrategisk allians med kommunistpartiet. Det tog socialisterna till makten. Kan Royal göra om det reptricket? Hon har förvisso många motståndare inom socialistpartiet, många män känner sig förbigångna. Men hon har visat sig klara alla hinder på vägen till makten så här långt. Efter det katastrofala presidentvalet 2002 då Le Pen gick vidare till andra valomgången i stället för socialisternas Lionel Jospin är partiet återigen med i matchen. Genom en annorlunda kampanj har hon också mobiliserat de socialistiska gräsrötterna i arbetet med valplattformen och partiet har värvat 100.000 nya medlemmar. Den av henne introducerade ”deltagande demokratin” är något av en revolution inom det elitstyrda socialistpartiet och centralistiska franska samhället.
Samtidigt är skillnaderna mellan 1981 och 2007 stora. Till vänster om Mitterand fanns på den tiden det stora kommunistpartiet, välorganiserat, disciplinerat och med en stark facklig gren och förankring i arbetarklassen. I dag är vänstern mycket mer splittrad. I presidentvalet ställde en rad små partiet upp med sina kandidater. Flera trotskistiska partier radade upp sig vid valurnorna och förstås det nu djupt sargade kommunistparitet.
Och efter nationella frontens framgångar ser läget fundamentalt annorlunda ut i fransk politik. En akut fråga är vart Le Pens väljare går i andra valomgången. Mest till höger förstås, Sarkozy har som vilken folkpartist som helst flörtat med dessa missnöjda väljare. Eller så stannar de hemma. Men en del kan kanske rösta på socialisterna trots allt.
Överhuvudtaget är uppdelningen mellan höger och vänster mycket mer komplex och otydlig i dag. Nej-et till EU:s nya konstitution i ett av EU:s kärnländer vittnade om hur djupt rädslan för globaliseringen och de fria marknadskrafterna faktiskt är i det franska folkdjupet. 2002 var också en väckarklocka för det demokratiska Frankrike. Nu 2007 var valdeltagandet rekordhögt och ganska få röster gick till extrempartierna på höger- och vänsterkanten.
Frankrike går under alla omständigheter in i en ny fas. Den gaullistiska hegemonin är under upplösning. Sarkozy är inte riktigt en del av denna tradition trots allt. Han är exempelvis alldeles för proamerikansk för gamla gaullister som Chirac. Vem fyller tomrummet? På kort sikt har Royal och ett nytt socialistparti den möjligheten. Om hon förlorar kan Bayrou mycket väl skapa något nytt i mitten. De närmaste två veckorna står dock kampen mellan höger och vänster. Mellan en stark kvinna som likt en fågel Fenix lyft sig upp ur askan av det sargade och djupt splittrade socialistpartiet och en Sarkozy som rört sig mycket långt åt höger för att fånga upp missnöjesväljarna på högerkanten och som delvis antytt ett uppbrott från traditionell fransk ”dirigisme” till förmån för mer marknadsorientering. Valet lär bli jämnt. Kampen har börjat.