Konsumtionens politik

Det började med en väska. Susanne Ljung gjorde ett radioinslag om en handväska i sjuttiotusenkronorsklassen. Och att den ändå bara skulle bli liggande i garderoben. Sedan skrev Nina Björk en artikel om att hon vantrivdes i konsumismens värld. Den lite slitna lampan därhemma skulle nog inte bytas ut. Köksrenoveringen var inställd. Hon kände sig rentav som en bättre människa då.
Ja, vi fick en konsumtionsdebatt eller om det var en väskdebatt. Andra har den senaste tiden utforskat detta kulturella fält där den överdådiga konsumtionen av lyxartiklar dominerar livet och existensen. Som Sisela Lindblom i hennes nya roman ”De skamlösa” och i Johan Klings uppmärksammade film ”Darling”. Människor med mycket pengar. I mängder av affärer. Köper massor med varor. Dyra prylar.
1970-talets asketiska vänster tycks vara en främmande företeelse i dag. Eller är det ändå detta ideal som spökar? Eller rör det sig om den kulturella elitens konservativa förakt för de obildades (oavsett om de har mycket pengar eller inte) låga materiella behov och intressen?
Jag vill formulera frågan så här: Är det bara fråga om våra individuella konsumtionsmönster eller finns ett större politiskt mönster? Jag vill gärna tro det senare.
Förvisso lever vi allt mer i en shoppingkultur som matchas av en enorm kommersiell uppbackning i media. Det räcker att bläddra i några av kvällstidningarnas bilagor för att få en sig en rejäl dos av köprekommendationer. Reklamen i radio och TV (minns ni att det fanns en reklamfri tid?) ska vi bara inte tala om. Skapar en kultur och ett förhållningssätt. Särskilt tydligt är detta i våra större städer. De kommersiella ytorna breder ut sig i city, intar allt fler av husens fasader.
En viktig aspekt på allt detta är ekonomisk. Vi har haft en lång period av ökande reallöner och låga räntor vilket ökat konsumtionsutrymmet år för år, särskilt i över- och medelklassen. Det har varit tio år av skördetid för den privata konsumtionen. Efter 1970-talets kriser var det länge sämre tider och mycket inflationsluft i lönekuverten. Och nu är vi mitt uppe i en högkonjunktur som finansminister Borg blåser under med omfattande skattesänkningar för dem som har arbete (och åtstramningar för dem som är arbetslösa!).
Det går inte att generellt utfärda en dom över hur enskilda personer väljer att spendera sina pengar. Att moralisera hjälper inte långt och leder snarare tankegångarna fel. Dock bör hela denna utbredning av de kommersiella budskapen i vår omedelbara omvärld kunna kritiseras och diskuteras. Gränssnitten mellan vår värld och reklamens värld är inte självklar. Borde vara resultatet av medvetna politiska beslut.
Framför allt måste ett fördelningsperspektiv tas med i beräkningen. Hur fördelar vi våra resurser mellan olika grupper och klasser? Faktum är ju att klyftorna har ökat under flera decennier. Den borgerliga regeringens nya arbetsmarknadspolitik kommer att spä på dem ytterligare. Detta är den stora sprängfrågan. I konsumtionskritiken ligger också en underliggande skepsis mot tillväxten i sig. Men tillväxten har varit och är den viktigaste drivkraften för att minska fattigdom och höja de låga lönerna. Det gäller Sverige och det gäller i hela världen i dag. En annan fördelningsaspekt gäller balansen mellan privat och offentlig konsumtion. De skinande glaspalatsen i Stockholms innerstad kontrasterar på ett skandalöst sätt mot nedgångna skolor och eftersatta offentliga miljöer. Det är hög tid att återigen diskutera hur vi mycket vi ska avsätta till offentliga investeringar.
På ett område har kritiken mot konsumtionen en stor sprängkraft och kan sägas vara särskilt problematisk. Den handlar om att den är ett hot miljön och driver på klimatförändringarna. Det är en allvarlig invändning. En mer medveten konsumtion och miljöanpassad tillväxt i vår del av världen är en långsiktig överlevnadsfråga för hela vår planet. Här kan vi driva opinion för en miljömedveten konsumtion och exempelvis rättvisemärkning för rimliga arbetsvillkor runt om i världen. Framför allt måste vi politisk driva på för en miljöanpassad produktion, opinionsbilda för en medveten konsumtion och bygga långsiktigt hållbara transportsystem.
Vi människor kommer alltid att sträva efter att förbättra våra livsbetingelser på olika sätt. Det kan gälla sådant som att renovera huset och lägenheten – eller att köpa nya kläder när ekonomin tillåter. Detta är inget fult, snarare en sund mänsklig drivkraft. Men i ett samhällsklimat med ökade klyftor blir detta allt mer ett politiskt och moraliskt dilemma. Och om politikerna misslyckas att formulera långsiktiga miljöpolitiska strategier förstör vår konsumtion i dag i längden för kommande generationer, hotar den mänskliga överlevnaden här på moder Jord. Därför är konsumtionen i varje fall inte bara ett privatmoraliskt vägval utan i vidaste mening en politisk fråga.