Fackets opinionsproblem

I söndags hade Anders Mildner en intressant artikel på Expressens kultursida om varför facket behandlas så kritiskt i medierna "Fucka facket". Mycket läsvärd.
Fackpampen är i och för sig en populär figur. Vi är många som minns bilderna på förre transportbasen Hasse Eriksson på semsterresa i Spanien på 1970-talet mitt under den fackliga blockaden av samma land. Även om det då var vänstervåg var facket hårt kritiserat från alla håll. Striden om löntagarfonder spetsade till konflikten och mobilserade borgerligheten.
I dag är det andra ideologiska vindar och facket är på nytt ifrågasatt. Globaliseringens konsekvenser slår mot de nationella facken. Vaxholmkonflikten är bara en kursning på ytan. Facket har hamnat på defensiven. Och bilden i medierna är ofta negativ.
Det finns många skäl till detta. Den borgerliga dominansen i medierna är en viktig förklaring.
En annan är att facket har haft svårt att orientera sig i det moderna mediesamhället. Under LOs starka 1970-tal fanns det en opinionsbildningsstrategi som riktade sig direkt till de egna medlemmarna. I dag har medierna mer och mer tagit över den informationsroll som folkrörelserna tidigare upprätthöll. Denna nya mediala värld är inte direkt fackets värld, nästan som ett främmande territorium för stora delar av arbetarrörelsen. Medierna styrs också av andra logiker än de som finns inom arbetarrörelsen: den journalistiska ideologin och kommersiella intressen.
I Anders Mildners artikel intervjuas Wanja Lundby-Wedin som knappt tycker att det är lönt att skriva en debattartikel:
"Den skulle jag ändå inte få in någonstans. Ja, jag skrev ju en om varför den svenska modellen behövs, säger hon och tittar på sin pressekreterare som nickar.
- Men ingen ville ha den, så den får gå i LO-tidningen."
Facket har ett opinionsbildningsproblem. Borde skaffa sig en strategi. Någon kvick-fix finns nog dessvärre inte. Men frånvaron av ett långsiktigt perspektiv är uppenbar.