Långt farväl till Göran Persson

Det har gått fyra veckor sedan han lämnade över ordförandeklubban till Mona Sahlin. Ändå har Göran Persson i allra högsta grad befunnit sig i mediernas centrala maktfält den gångna månaden. Först genom den majestätiska flera timmar långa avtackningen på socialdemokraternas kongress, som överträffar allt annat i denna genre. Sedan var det den omdiskuterade TV-dokumentären ”Ordförande Persson”. Och nu ”the extended printed version” i form av boken ”Aldrig ensam alltid ensam. Samtalen med Göran Persson 1996-2006”.
Jag måste erkänna att allt detta fyller mig med ett visst obehag. Det är något med denna närhet som stör mig. Reality-TV från politikens insida. De personliga utfallen mot de egna och de verkliga politiska motståndarna vittnar om politikens dystra, skuggiga och lite ruggiga realityvärld. Det ligger något tragiskt över hela denna historia med Göran Persson och det långa farväl till honom vi alla tagit del av de senaste veckorna.
Det är då jag återigen kommer att tänka på Richard Nixon och de berömda intervjuer David Frost gjorde med Nixon 1977. The Gielgud Theatre i London satte nyligen upp Peter Morgans dramatisering av intervjuerna och deras bakgrund i pjäsen Frost/Nixon. Det finns tror jag några intressanta paralleller till Persson/Fichtelius. Eller om det ska vara i omvänd ordning.
Precis som Nixon var Persson aldrig riktig accepterad av det politiska och mediala etablissemanget. Båda stammade från en enkel bakgrund men tog sig hela den långa vägen till den absoluta toppen och makten. De erövrade makten men omfamnades aldrig helt och hållet av den omgivande maktapparat de formellt var satta att förvalta. Var lite för buffliga och saknade kanske den stil och talang som formar umgängeskulturen inom det politiska och mediala etablissemanget. Och båda lämnar ett tveksamt eftermäle efter sig. I Nixons fall blev Watergateskandalen och den framtvingade avgången den ultimata förnedringen som förbittrade resten av hans liv. Men föreställningen om Nixons tvivelaktiga metoder hade en längre förhistoria. I Perssons fall kastar hans ledarstil och utfall mot enskilda personer, dokumenterade av Fichtelius, en lång skugga över hans gärning. Att han förlorade regeringsmakten i en extrem högkonjunktur är också en negativ bedrift. Sista avsnittet av Fichtelius dokumentär visade en förbittrad och allt mer isolerad politiker. Påminner möjligen om Nixons paranoia i Vita huset. Tsunamin är Perssons Watergateskandal, även om de förstås inte kan jämföras. Men ändå.
Deras reella politiska framgångar och insatser har förminskats eller tenderat att glömmas bort eftersom dessa små och stora skandaler i efterhand dominerat bilden av deras värv. Nixon drog sig exempelvis ur Vietnam medan tid var och inledde ping-pong-diplomatin med Kina. Han var i mångt och mycket en pragmatisk och framgångsrik politiker. Och Persson sanerade Sveriges ekonomi, dominerade svensk politik i över ett decennium, introducerade det gröna folkhemmet, hade det långtiktiga och riktiga perspektivet på oljeberoendet och klimatfrågorna, långt före andra ledande politiker.
Men efter TV-dokumentärerna är det som om Persson förvisats till Torp, och kommer förmodligen att ha svårt att återta en roll i den svenska Stockholmsoffentligheten. Åtminstone på ett bra tag. I Nixons fall var det precis tvärtom. I slutet av David Frosts intervjuer tvingas han till att göra ett slags syndabekännelse. Fram till dess hade han bott isolerad på en ranch i Kalifornien. TV-intervjuerna gjorde det möjligt för Nixon att återta en roll i etablissemangets New York och Washington. Han fick en liten återupprättelse. Skaffade sig en lägenhet på Manhattan.
Men allt detta är också en historia om relationen mellan makthavaren och journalisten, som är komplicerad och även om den i båda fallen var yrkesmässig så byggde den lika fullt på en överenskommelse, ja, rentav på ett avtal. I David Frosts fall var intervjuerna med Nixon den definitiva inträdesbiljetten till den mediala stjärnhimlen och journalistikens Hall of fame. Under något tag hade David Frosts karriär stannat upp. Nu steg han igen till en högre nivå, ovanför alla andra.
I Fichtelius fall är det så här långt fråga om det motsatta. Han hade ett av Sveriges mest prestigefyllda jobb som politisk kommentator på Aktuellt. Efter de hemliga intervjuerna med Göran Persson förlorade han detta toppjobb. Förvisades till SVT 24.
Framtidens bokslut är det för tidigt att uttala sig om. I det långa loppet kan säkert dessa intervjuer komma att omvärderas och betraktas som klassisk banbrytande journalistisk. Så var det med Frost/Nixon-intervjuerna. Ifrågasatta på sin tid. Hyllade i dag.