söndag, april 29, 2007

Dåliga politiska bortförklaringar

Programmet för effektivare energianvändningar har mellan 2003 till 2007 fått 200 miljoner per år av regeringen. Den borgerliga regeringen har beslutat att sänka bidraget till 140 miljoner.
"Det stämmer att det är mindre pengar än förra programmet. Men det är en nysatsning i den mening att det gamla programmet var slut".
Säger statssekreterare Ola Alterå (c) på Näringsdepartementet.
Jag ska börja spara på dåliga politiska bortförklaringar.

fredag, april 27, 2007

Tio i topp avd. tyska intellektuella

Tidskriften Cicero har listat de mest betydelsefulla tyska intellektuella i vår tid. Ja, vi lever i listornas förlovande eller förbannade tid. Tio i topp ser ut så här:
1. Joseph Ratzinger, Papst Benedikt XVI.
2. Martin Walser, Schriftsteller
3. Günter Grass, Schriftsteller
4. Harald Schmidt, Satiriker
5. Marcel Reich-Ranicki, Literaturkritiker
6. Peter Handke, Schriftsteller
7. Elfriede Jelinek, Schriftstellerin
8. Elke Heidenreich, Publizistin
9. Alice Schwarzer, Journalistin
10. Jürgen Habermas, Philosoph
Spontant skulle jag vilja vända upp och ner på listan. Men nu är Cicero inte direkt någon framstående vänstertidskrift, snarare en ganska konservativ tysk kulturtidskrift. Välgjord och välansad. Sticker inte ut. Flyter liksom fram på en av Tysklands floder. Lägger slutligen till vid något slott invid flodbädden där några tyska intellektuella håller konferens för välartade samtal.

onsdag, april 25, 2007

Fransk väntan 2

Hemkommen från Paris försöker jag sortera alla intryck från den första omgången i presidentvalet. Resultatet i söndags var väntat. Högerns Nicolas Sarkozy och vänsterns Ségolène Royal gick vidare till andra omgången. Bådas valresultat var bättre än väntat. Men med drygt 30 procent av väljarna har Sarkozy förstås en fördel inför den andra och avgörande valomgången. Men Ségolène Royals dryga 25 procent måste också betraktas som en framgång, om man jämför med utgångsläget och katastrofen i förra presidentvalet. Hon har åtminstone en teoretisk chans i den andra valomgången. Centralt blir vart alla Bayrous röster i mitten nu går. Han parti står traditionellt till höger i fransk borgerlighet, men försöker erövra mittens rike. Kanske kommer han att bilda en ny konstellation inför parlamentsvalet i sommar, såsom franska politiska ledare brukar göra. Men inför den andra valomgången vill förstås såväl Royal som Sarkozy erövra dessa mittenväljare. Utan dem vinner de inte en majoritet. Många röstade på Bayrou för att de trodde att han hade större chans att segra i en andra omgång mot Sarkozy som av många uppfattas som såväl allt för högerinriktad som nyliberal för franska förhållanden. Å andra sidan är Bayrous kärnväljare i grunden borgerliga som inte kan förlika sig med socialisternas politik i första taget.
Så det blir en klassisk kamp mellan höger och vänster. Frågan är förstås om Ségolène har någon chans egentligen. Frankrike har ju bara haft en socialistisk president så här långt. François Mitterand bröt på sin tid vänsterns politiska utanförskap i förhållande till den centrala politiska maktbastionen i fransk politik: presidentposten. Fransk politik har dominerats av högern i allmänhet och av den politiska tradition gaullismen utgör i synnerhet och som Sarkozy på sitt sätt bär vidare.
Det finns likheter mellan Ségolène Royal och François Mitterand, för vilken hon arbetade som mycket ung. När hon besökte Almedalen i somras berättade hon att det var hon som väckte Mitterand i Elyséepalatsen natten till den 1 mars 1986 och lämnade det smärtsamma meddelandet att Olof Palme hade mördats.
Mitterand lyckades samla ihop de splittrade socialistiska skarorna och etablerade också en maktstrategisk allians med kommunistpartiet. Det tog socialisterna till makten. Kan Royal göra om det reptricket? Hon har förvisso många motståndare inom socialistpartiet, många män känner sig förbigångna. Men hon har visat sig klara alla hinder på vägen till makten så här långt. Efter det katastrofala presidentvalet 2002 då Le Pen gick vidare till andra valomgången i stället för socialisternas Lionel Jospin är partiet återigen med i matchen. Genom en annorlunda kampanj har hon också mobiliserat de socialistiska gräsrötterna i arbetet med valplattformen och partiet har värvat 100.000 nya medlemmar. Den av henne introducerade ”deltagande demokratin” är något av en revolution inom det elitstyrda socialistpartiet och centralistiska franska samhället.
Samtidigt är skillnaderna mellan 1981 och 2007 stora. Till vänster om Mitterand fanns på den tiden det stora kommunistpartiet, välorganiserat, disciplinerat och med en stark facklig gren och förankring i arbetarklassen. I dag är vänstern mycket mer splittrad. I presidentvalet ställde en rad små partiet upp med sina kandidater. Flera trotskistiska partier radade upp sig vid valurnorna och förstås det nu djupt sargade kommunistparitet.
Och efter nationella frontens framgångar ser läget fundamentalt annorlunda ut i fransk politik. En akut fråga är vart Le Pens väljare går i andra valomgången. Mest till höger förstås, Sarkozy har som vilken folkpartist som helst flörtat med dessa missnöjda väljare. Eller så stannar de hemma. Men en del kan kanske rösta på socialisterna trots allt.
Överhuvudtaget är uppdelningen mellan höger och vänster mycket mer komplex och otydlig i dag. Nej-et till EU:s nya konstitution i ett av EU:s kärnländer vittnade om hur djupt rädslan för globaliseringen och de fria marknadskrafterna faktiskt är i det franska folkdjupet. 2002 var också en väckarklocka för det demokratiska Frankrike. Nu 2007 var valdeltagandet rekordhögt och ganska få röster gick till extrempartierna på höger- och vänsterkanten.
Frankrike går under alla omständigheter in i en ny fas. Den gaullistiska hegemonin är under upplösning. Sarkozy är inte riktigt en del av denna tradition trots allt. Han är exempelvis alldeles för proamerikansk för gamla gaullister som Chirac. Vem fyller tomrummet? På kort sikt har Royal och ett nytt socialistparti den möjligheten. Om hon förlorar kan Bayrou mycket väl skapa något nytt i mitten. De närmaste två veckorna står dock kampen mellan höger och vänster. Mellan en stark kvinna som likt en fågel Fenix lyft sig upp ur askan av det sargade och djupt splittrade socialistpartiet och en Sarkozy som rört sig mycket långt åt höger för att fånga upp missnöjesväljarna på högerkanten och som delvis antytt ett uppbrott från traditionell fransk ”dirigisme” till förmån för mer marknadsorientering. Valet lär bli jämnt. Kampen har börjat.

söndag, april 22, 2007

Fransk väntan

Sitter på ett café i Paris och väntar på att vallokalerna ska stänga. Det kommer att bli en spännande första presidentvalsomgång. Ovisst in i det sista. Vi är är här på en studieresa som Arenagruppen arrangerar. Har träffat franska politiker, fackföreningar, intellektuella, journalister och tankesmedjor ett par dagar. Frågan är om socialisternas Royal och den konservative Sarkyzoy kommer att gå till andra valomgången, vilket de flesta opinionsmätningar antyder. Och vem av de två som får flest röster. Vilket kommer att vara viktigt inför fortsättningen. Eller kan Le Pen och mittenmannen Bayrou överraska? Så här långt vet vi bara att betydligt fler än 2002 har registrerat sig. Så här mitt på dagen är andelen röstande större än för fem år sedan. Många i förorterna har registrerat sig högre grad än vid förra valet. Ikväll klockan 20.00 stänger vallokalerna. Då vet vi. Fortsättning följer i flera steg. En andra valomgång och sedan ett lika viktigt parlamentsval. Frankrike står och väger mellan höger och vänster. Och väntar.

onsdag, april 18, 2007

Konsumtionens politik

Det började med en väska. Susanne Ljung gjorde ett radioinslag om en handväska i sjuttiotusenkronorsklassen. Och att den ändå bara skulle bli liggande i garderoben. Sedan skrev Nina Björk en artikel om att hon vantrivdes i konsumismens värld. Den lite slitna lampan därhemma skulle nog inte bytas ut. Köksrenoveringen var inställd. Hon kände sig rentav som en bättre människa då.
Ja, vi fick en konsumtionsdebatt eller om det var en väskdebatt. Andra har den senaste tiden utforskat detta kulturella fält där den överdådiga konsumtionen av lyxartiklar dominerar livet och existensen. Som Sisela Lindblom i hennes nya roman ”De skamlösa” och i Johan Klings uppmärksammade film ”Darling”. Människor med mycket pengar. I mängder av affärer. Köper massor med varor. Dyra prylar.
1970-talets asketiska vänster tycks vara en främmande företeelse i dag. Eller är det ändå detta ideal som spökar? Eller rör det sig om den kulturella elitens konservativa förakt för de obildades (oavsett om de har mycket pengar eller inte) låga materiella behov och intressen?
Jag vill formulera frågan så här: Är det bara fråga om våra individuella konsumtionsmönster eller finns ett större politiskt mönster? Jag vill gärna tro det senare.
Förvisso lever vi allt mer i en shoppingkultur som matchas av en enorm kommersiell uppbackning i media. Det räcker att bläddra i några av kvällstidningarnas bilagor för att få en sig en rejäl dos av köprekommendationer. Reklamen i radio och TV (minns ni att det fanns en reklamfri tid?) ska vi bara inte tala om. Skapar en kultur och ett förhållningssätt. Särskilt tydligt är detta i våra större städer. De kommersiella ytorna breder ut sig i city, intar allt fler av husens fasader.
En viktig aspekt på allt detta är ekonomisk. Vi har haft en lång period av ökande reallöner och låga räntor vilket ökat konsumtionsutrymmet år för år, särskilt i över- och medelklassen. Det har varit tio år av skördetid för den privata konsumtionen. Efter 1970-talets kriser var det länge sämre tider och mycket inflationsluft i lönekuverten. Och nu är vi mitt uppe i en högkonjunktur som finansminister Borg blåser under med omfattande skattesänkningar för dem som har arbete (och åtstramningar för dem som är arbetslösa!).
Det går inte att generellt utfärda en dom över hur enskilda personer väljer att spendera sina pengar. Att moralisera hjälper inte långt och leder snarare tankegångarna fel. Dock bör hela denna utbredning av de kommersiella budskapen i vår omedelbara omvärld kunna kritiseras och diskuteras. Gränssnitten mellan vår värld och reklamens värld är inte självklar. Borde vara resultatet av medvetna politiska beslut.
Framför allt måste ett fördelningsperspektiv tas med i beräkningen. Hur fördelar vi våra resurser mellan olika grupper och klasser? Faktum är ju att klyftorna har ökat under flera decennier. Den borgerliga regeringens nya arbetsmarknadspolitik kommer att spä på dem ytterligare. Detta är den stora sprängfrågan. I konsumtionskritiken ligger också en underliggande skepsis mot tillväxten i sig. Men tillväxten har varit och är den viktigaste drivkraften för att minska fattigdom och höja de låga lönerna. Det gäller Sverige och det gäller i hela världen i dag. En annan fördelningsaspekt gäller balansen mellan privat och offentlig konsumtion. De skinande glaspalatsen i Stockholms innerstad kontrasterar på ett skandalöst sätt mot nedgångna skolor och eftersatta offentliga miljöer. Det är hög tid att återigen diskutera hur vi mycket vi ska avsätta till offentliga investeringar.
På ett område har kritiken mot konsumtionen en stor sprängkraft och kan sägas vara särskilt problematisk. Den handlar om att den är ett hot miljön och driver på klimatförändringarna. Det är en allvarlig invändning. En mer medveten konsumtion och miljöanpassad tillväxt i vår del av världen är en långsiktig överlevnadsfråga för hela vår planet. Här kan vi driva opinion för en miljömedveten konsumtion och exempelvis rättvisemärkning för rimliga arbetsvillkor runt om i världen. Framför allt måste vi politisk driva på för en miljöanpassad produktion, opinionsbilda för en medveten konsumtion och bygga långsiktigt hållbara transportsystem.
Vi människor kommer alltid att sträva efter att förbättra våra livsbetingelser på olika sätt. Det kan gälla sådant som att renovera huset och lägenheten – eller att köpa nya kläder när ekonomin tillåter. Detta är inget fult, snarare en sund mänsklig drivkraft. Men i ett samhällsklimat med ökade klyftor blir detta allt mer ett politiskt och moraliskt dilemma. Och om politikerna misslyckas att formulera långsiktiga miljöpolitiska strategier förstör vår konsumtion i dag i längden för kommande generationer, hotar den mänskliga överlevnaden här på moder Jord. Därför är konsumtionen i varje fall inte bara ett privatmoraliskt vägval utan i vidaste mening en politisk fråga.

tisdag, april 17, 2007

Ett slags mesallians?

Regeringens kulturbudget har väl mötts med en gäspning. Regeringen skjuter till pengar. 225 miljoner under resten av mandatperioden låter mycket. Men i praktiken en minskning om inflationen tas med i beräkningen. Då är det en reell minskning. Fortfarande väntar vi på en sammanhållen bild av den borgerliga alliansens kulturpolitik. Den verkar ännu inte riktigt framförhandlad.
30 sköna miljoner årligen från regeringen får dock Musikeralliansen. Låter bra. Det ska ge drägliga arbetsvillkor till frilansande kulturarbetare. Tidigare har staten gett pengar till Teateralliansen. I höstas startade Dansalliansen. Nu Musikeralliansen.
Och det har väl inget att göra med att alla kallas för alliansen? Är det rentav ett slags mesallians.

fredag, april 13, 2007

Långt farväl till Göran Persson

Det har gått fyra veckor sedan han lämnade över ordförandeklubban till Mona Sahlin. Ändå har Göran Persson i allra högsta grad befunnit sig i mediernas centrala maktfält den gångna månaden. Först genom den majestätiska flera timmar långa avtackningen på socialdemokraternas kongress, som överträffar allt annat i denna genre. Sedan var det den omdiskuterade TV-dokumentären ”Ordförande Persson”. Och nu ”the extended printed version” i form av boken ”Aldrig ensam alltid ensam. Samtalen med Göran Persson 1996-2006”.
Jag måste erkänna att allt detta fyller mig med ett visst obehag. Det är något med denna närhet som stör mig. Reality-TV från politikens insida. De personliga utfallen mot de egna och de verkliga politiska motståndarna vittnar om politikens dystra, skuggiga och lite ruggiga realityvärld. Det ligger något tragiskt över hela denna historia med Göran Persson och det långa farväl till honom vi alla tagit del av de senaste veckorna.
Det är då jag återigen kommer att tänka på Richard Nixon och de berömda intervjuer David Frost gjorde med Nixon 1977. The Gielgud Theatre i London satte nyligen upp Peter Morgans dramatisering av intervjuerna och deras bakgrund i pjäsen Frost/Nixon. Det finns tror jag några intressanta paralleller till Persson/Fichtelius. Eller om det ska vara i omvänd ordning.
Precis som Nixon var Persson aldrig riktig accepterad av det politiska och mediala etablissemanget. Båda stammade från en enkel bakgrund men tog sig hela den långa vägen till den absoluta toppen och makten. De erövrade makten men omfamnades aldrig helt och hållet av den omgivande maktapparat de formellt var satta att förvalta. Var lite för buffliga och saknade kanske den stil och talang som formar umgängeskulturen inom det politiska och mediala etablissemanget. Och båda lämnar ett tveksamt eftermäle efter sig. I Nixons fall blev Watergateskandalen och den framtvingade avgången den ultimata förnedringen som förbittrade resten av hans liv. Men föreställningen om Nixons tvivelaktiga metoder hade en längre förhistoria. I Perssons fall kastar hans ledarstil och utfall mot enskilda personer, dokumenterade av Fichtelius, en lång skugga över hans gärning. Att han förlorade regeringsmakten i en extrem högkonjunktur är också en negativ bedrift. Sista avsnittet av Fichtelius dokumentär visade en förbittrad och allt mer isolerad politiker. Påminner möjligen om Nixons paranoia i Vita huset. Tsunamin är Perssons Watergateskandal, även om de förstås inte kan jämföras. Men ändå.
Deras reella politiska framgångar och insatser har förminskats eller tenderat att glömmas bort eftersom dessa små och stora skandaler i efterhand dominerat bilden av deras värv. Nixon drog sig exempelvis ur Vietnam medan tid var och inledde ping-pong-diplomatin med Kina. Han var i mångt och mycket en pragmatisk och framgångsrik politiker. Och Persson sanerade Sveriges ekonomi, dominerade svensk politik i över ett decennium, introducerade det gröna folkhemmet, hade det långtiktiga och riktiga perspektivet på oljeberoendet och klimatfrågorna, långt före andra ledande politiker.
Men efter TV-dokumentärerna är det som om Persson förvisats till Torp, och kommer förmodligen att ha svårt att återta en roll i den svenska Stockholmsoffentligheten. Åtminstone på ett bra tag. I Nixons fall var det precis tvärtom. I slutet av David Frosts intervjuer tvingas han till att göra ett slags syndabekännelse. Fram till dess hade han bott isolerad på en ranch i Kalifornien. TV-intervjuerna gjorde det möjligt för Nixon att återta en roll i etablissemangets New York och Washington. Han fick en liten återupprättelse. Skaffade sig en lägenhet på Manhattan.
Men allt detta är också en historia om relationen mellan makthavaren och journalisten, som är komplicerad och även om den i båda fallen var yrkesmässig så byggde den lika fullt på en överenskommelse, ja, rentav på ett avtal. I David Frosts fall var intervjuerna med Nixon den definitiva inträdesbiljetten till den mediala stjärnhimlen och journalistikens Hall of fame. Under något tag hade David Frosts karriär stannat upp. Nu steg han igen till en högre nivå, ovanför alla andra.
I Fichtelius fall är det så här långt fråga om det motsatta. Han hade ett av Sveriges mest prestigefyllda jobb som politisk kommentator på Aktuellt. Efter de hemliga intervjuerna med Göran Persson förlorade han detta toppjobb. Förvisades till SVT 24.
Framtidens bokslut är det för tidigt att uttala sig om. I det långa loppet kan säkert dessa intervjuer komma att omvärderas och betraktas som klassisk banbrytande journalistisk. Så var det med Frost/Nixon-intervjuerna. Ifrågasatta på sin tid. Hyllade i dag.

torsdag, april 12, 2007

After Blair

Letar böcker i London. "After Blair" är en populär boktitel just nu. Hela det brittiska etablissemanget väntar på att Tony Blair ska tillkännage sin sedan länge annonserade avgång. Det lär förmodligen ske efter den 1 maj. Då är det 10 år sedan det historiska maktövertagandet efter 18 år av torystyre. Sedan väntar ett laddat partiledarval inom labour. De flesta tror att finansministern Gordon Brown blir ny partiledare och premiärminister. Men just nu befinner sig den brittiska politiken i något slags vakuum. Labour väntar på Brown. Om nu inte någon blairitisk kandidat dyker upp som gubben i lådan. Miljöministern David Milliband har dock förklarat att han inte kandiderar. Han är ett framtidsnamn under alla omständigheter och vill säkert inte bränna sig i en konflikt han inte säkert kan vinna.
Anthony Giddens som en gång formulerade "den tredje vägen" passar på att formulera en dagordning för framtiden i "Over to you, Mr Brown". En grupp labourskribenter bidrar med boken "After Blair. Politics after the New Labour decade". Och sedan finns "After Blair. David Cameron and the Conservative Tradition" av Kierokn O´Hara. Och Julian Astles "Britain After Blair. A Liberal Agenda". After Blair.
Alla väntar de på avgången och hoppas att kunna fylla det tomrum Tony Blair lämnar efter sig. Under ett drygt decennium har han dominerat den brittiska politiken. Eftermälet förmörkas framför allt av kriget i Irak. Samarbetet med George Bush har sänkt Blairs förtroendekapital. Och kan mycket väl öppna för en konservativ återkomst vid nästa parlamentsval. Det står och väger. I väntan på "After Blair".

fredag, april 06, 2007

Natten är dagens mor

Norén på Stadsteatern. En lång stark kväll med både "Natten är dagens mor" och "Kaos är granne med gud". Närmare fem timmars teater. Det är de två första delarna i trilogin som slutar med "Modet att döda". Det är förmodligen något av det bästa som skrivit för den svenska scenen. Dramatik som kommer att leva länge. Och det ger en särskild insikt att se dessa båda pjäser tillsammans. Och att återbekanta sig med dem innebär att se dem i ett nytt ljus.
När jag såg dem de första gångerna på 1980-talet var Norén inte helt politiskt accepterad i mina vänsterkretsar. Han sysslade ju gudbevars med "den borgerliga familjen". Han ansågs svår, och inte uppbygglig, så att säga. Men pjäserna påverkade i alla som såg dem något oerhört, igen kunde riktigt värja sig för deras uppriktighet och ärlighet. Det var TV-teatern på den tiden som fick mig att fastna framför TVn. Tack och lov för TV-dramatiken. Vad har inte SVT gjort för att sprida kulturen i vårt land! Och en kväll åkte jag från Lund till Malmö för att se "Natten" på Malmö stadsteater. En av få gånger jag fann mödan värd att åka till Malmö, för övrigt.
När jag nu återser dessa pjäser är det allmängiltigheten som slår mej. I centrum finns ju den alkoholiserade fadern vars missbruk blir en förbannelse för alla familjemedlemmar. En del av hustrun och de två sönerna dör i kung alkohols skugga. Spriten är en förrädisk vän som befrämjar sveket, lögnen, självbedrägeriet och skapar en ständigt malande oro för när och var flaskan ska komma fram ur hörnet, och rädsla för vilka galenskaper och infall den kommer att producera. Den är trygghetens fiende. Den dödar kärleken. Gröper ur omgivningen och alla närstående inifrån.
Och en annan sak. Norén är inte opolitiskt som många trodde förr i tiden. Många av hans senare projekt visar ju detta. 2xNorén Terminal 4 och Terminal 8 som även nu går på Stadsteatern är som att sticka ner temperaturmätaren i 2000-talets tidsanda. För att bara ta ett exempel. Och den yngste sonens homosexualitet i trilogin är i dag kanske inte så uppseendeväckande. Men när pjäsen skrevs och sattes upp de första gångerna var Sverige ett annat land.

onsdag, april 04, 2007

Gringo versus Stureplan

Plockar till mej Gringo och Stureplan i tidskriftsbutiken. Två ytterligheter och två världar. Det märks redan i estetiken. Förortssverige contra stureplansbratsen. Gringo toppar med "Svenneauterna i yttre förorten". Stureplan med "Stureplans 100 mäktigaste". Ja, var känner du dej hemma?
Sedan träffar jag Gringos Zanyar Adami som säger att det kanske finns saker som förenar dessa två skilda världar också. Båda är på sätt och vis "ytterligheter", marginaliserade delvis lite förlöjligade här och där. Han har nog en intressant poäng där. Och mellan Stureplan och Bredäng breder ju villorna i Stockholm ut sig över många, många kvadratkilometer.

tisdag, april 03, 2007

Fackets opinionsproblem

I söndags hade Anders Mildner en intressant artikel på Expressens kultursida om varför facket behandlas så kritiskt i medierna "Fucka facket". Mycket läsvärd.
Fackpampen är i och för sig en populär figur. Vi är många som minns bilderna på förre transportbasen Hasse Eriksson på semsterresa i Spanien på 1970-talet mitt under den fackliga blockaden av samma land. Även om det då var vänstervåg var facket hårt kritiserat från alla håll. Striden om löntagarfonder spetsade till konflikten och mobilserade borgerligheten.
I dag är det andra ideologiska vindar och facket är på nytt ifrågasatt. Globaliseringens konsekvenser slår mot de nationella facken. Vaxholmkonflikten är bara en kursning på ytan. Facket har hamnat på defensiven. Och bilden i medierna är ofta negativ.
Det finns många skäl till detta. Den borgerliga dominansen i medierna är en viktig förklaring.
En annan är att facket har haft svårt att orientera sig i det moderna mediesamhället. Under LOs starka 1970-tal fanns det en opinionsbildningsstrategi som riktade sig direkt till de egna medlemmarna. I dag har medierna mer och mer tagit över den informationsroll som folkrörelserna tidigare upprätthöll. Denna nya mediala värld är inte direkt fackets värld, nästan som ett främmande territorium för stora delar av arbetarrörelsen. Medierna styrs också av andra logiker än de som finns inom arbetarrörelsen: den journalistiska ideologin och kommersiella intressen.
I Anders Mildners artikel intervjuas Wanja Lundby-Wedin som knappt tycker att det är lönt att skriva en debattartikel:
"Den skulle jag ändå inte få in någonstans. Ja, jag skrev ju en om varför den svenska modellen behövs, säger hon och tittar på sin pressekreterare som nickar.
- Men ingen ville ha den, så den får gå i LO-tidningen."
Facket har ett opinionsbildningsproblem. Borde skaffa sig en strategi. Någon kvick-fix finns nog dessvärre inte. Men frånvaron av ett långsiktigt perspektiv är uppenbar.

söndag, april 01, 2007

Huggarna

Roy Jacobsen är en av Nordens främsta författare. Har precis läst han Huggarna, som just kommit på svenska. En norsk författare har skrivit en tänkvärd bok om det finska vinterkriget om som det heter på omslaget "mänsklig storhet, om hjärta kontra krigstaktik". De finska 1900-talskriget kan inte läggas till handlingarna än på ett tag! I bokens fokus ligger de som i de stora krigsberättelserna oftast glöms bort. De som på något sätt hamnar mellan frontlinjerna. Var lojaliteter av olika skäl kan ifrågasättas av den ena eller andra sidan. Fenemenet har varit vanligare än vad som tidigare varit känt. I Stalingrad kämpade tyska trupper på den ryska sidan och ryska trupper på den tyska. I Huggarna är Timmo huvudpersonen. Han bestämmer sig för att stanna kvar när den finska staden ryms ut. i huggarlaget blir män från båda sidor vänner oavsett vem som för tillfället kontrollerar staden. De förser finnar och ryssar med ved. Uppgiften består. Och i den formas nya lojaliteter. Som Timmo säger i boken, att dessa män hade på sätt och vis levt "i samma bakvända värld så länge vi hade känt varandra, en värld där rätt och fel och upp och ned hade bytt plats, och att vi nog hade låtit oss bli vilseförda, men nu måste vi bli klara i huvudet igen, vi hade förstått, så jag utan att veta vad jag menade, att vi hade blivit vänner och det var en förbrytelse att vara det, för oss alla".