tisdag, maj 27, 2008

Sören Wibe nationell nationalekonom

Sören Wibe lämnade socialdemokraterna för någon månad sedan. Nu dyker han upp igen. Föreslagen som en av två ledare för Junilistan. Det slår mej att det junilistan särskilt attraherar manliga nationalekonomer till höger och vänster. Wibe är förvisso nationalekonom. Och alla försvarar de en nationell politisk ordning och uppfattar allt form av överstatlighet som negativt. Sören Wibe är en nationell nationalekonom.

tisdag, maj 20, 2008

Punkt.SE

"Nedläggningen av Punkt SE betyder att utrymmet för det offentligt samtalet blir trängre." Aftonbladets ledarsida kommenterar nedläggningen av gratistidningen Punkt SE under rubriken "En röst som tystnat". Inga kommentarer. Punkt.

måndag, maj 19, 2008

Mao och tomten

I en intervju i TV8 fick nye rikspolischefen Bengt Svensson frågan om han informerat justitieministern om att han sålde maoistiska SKPs tidning Gnistan när han var ung. Han svar var kvickt i dubbel bemärkelse:
"Varför skulle jag göra det? Jag har också sålt jultidningar."
Skillnaden är väl bara att ingen tror på Mao längre medan ett och annat barn fortfarande tror på tomten.

fredag, maj 16, 2008

Never so good

Jeremy Irons äger scenen på National Theatre i London. Han ä r den konservative politikern Harold Macmillan i ”Never so good” en historielektion om ett svunnet sekel. Inget utrymme för förkonstling eller fiktionalisering. Den konservativa politikerns liv och karriär rymmer tillräckligt med dramatik ändå.
Macmillans historia framstår som klassisk för brittiska politiker. Studier i Eton och Oxford. Under första världskriget sökte han värvning i the Grenadier Guards. Överlevde första världskriget trots att han blev allvarligt skadad flera gånger. I skyttegravarna läste han klassiker när kulorna ven och bomberna föll
Kom tillbaka med skador som plågade honom livet ut. Långlig karriär. Först minister i skuggan av Churchill under kriget. Sedan premiärminister 1957 till 1963. Överlevde den nya tiden, men var inte riktigt en del av den moderna värld som bryter in 1960-talet. Satt kvar efter Profumoskandalen men var därefter skadskjuten. Avgick på grund av en livshotande sjukdom. Överlevde även denna prövning. Skrev otaliga böcker.
Pjäsen ger en relief till hela hans livshistoria. Krigen var en avgörande erfarenheter för flera generationer britter och formade den politiska kulturen. Och förstås den privata mer tragiska sidan av saken. Han levde i ett äktenskap som mer var en fasad. Han hustru var kär i en annan och hade ett förhållande med denne man (en man i de konservativa kretsarna) under flera decennier. Macmillan ville inte skilja sig. Skulle ha varit negativt för karriären.
Pjäsförfattaren Harold Brenton är en gammal hederlig vänsterman som skrivit åtskilliga alster tillsammans med den ständige revoltören Tariq Ali. Han säger själv i en intervju att pjäsen från början var tänkt som en satir, men han blev mer positiv till Macmillan efter researchen till pjäsen.
Det är inte så konstigt. Macmillan tillhör en konservativ tradition som tycks tillhöra historien. Han blev invald i en arbetarklassvalkrets och var i grunden engagerad i de fattigas förhållanden. Kanske kunde han lika gärna ha blivit socialist, men som han uttryckte det: ”I have to remember that I am a Wealthy man”. Han förespråkade omfattande förstatliganden och skrev till exempel en bok om ”the middle way” och tillhörde defintivt vänsterfalangen i det konservativa partiet. Never so good.

torsdag, maj 08, 2008

68

Vi har redan fått läsa många långa texter om maj 1968. 40 år har gått. Frågan är vad som fortfarande lever i arvet från 1968 och vad som är dött. Dött är defintivt det vänsteristiska maoistiska, leninistiska och kommunistiska 1968. Det ska vi vara glada för. Samtidigt är det just denna vänster vi mest förknippar 1968 med.
Nej, striden står i dag om något annat. I helgen citerade Olle Svenning i en läsvärd artikel i Afonbladet Nicolas Sarkozy som sagt att det är dags att "likvidera idéerna från 1968" för de "ville tvinga på oss tron att det inte finns tydliga värdehierarkier". Vår egen Jan Björklund var inne på något liknande när han nyligen menade att det var dags att göra upp med det kulturradikala 1968. En konservativ och kanske också mer auktoritär borgerlighet återuppstår och kräver en återgång till ett annat samhälle.
Jag noterar att Maria Rankka, VD för Timbro, som jag annars inte delar världsbild med, skriver på Dagens PS om du-reformen som det bestående arvet från slutet av 60-talet.
Du-reformen förknippas ofta med Bror Rexed som i sitt välkomsttal till personalen på Medicnalstyrelse förklarade att han nu skulle säga du till alla.
Maria Rankka skriver: "Och om duandet och en respektlös hållning gentemot auktoriteter är det främsta avtrycket av 68, då gillar jag det."

måndag, maj 05, 2008

Vad kommer efter dollarn?

Den amerikanska ekonomin är i kris. Dollarns värde har fallit drastiskt. Det rör sig inte bara om en tillfällig försvagning utan om en långsiktig värdesänkning. En ny monetär världsordning kan växa fram som en konsekvens av detta. Den amerikanska fastighets- och kreditkrisen har stått högt på den världsekonomiska agendan det senaste halvåret. Storbritannien går i kvav av bostadskraschen. Gordon Brown tvingas förstatliga konkursfärdiga banker. Men vilka blir de långsiktiga konsekvenserna?
En sak är säker den ordning som etablerades efter andra världskriget motsvarar inte längre maktbalansen i världsekonomin. Då var USA en av andra världskrigets segrarmakter vars eget territorium inte var förött av arméer och bombningar. Dollarn blev världens dominerande valuta för internationella kommersiella transaktioner och även formellt världens reservvaluta. Efter att Richard Nixon tvingades överge dollarns koppling till guldets värde 1971 har dollarns särskilda roll bara utgått från ett mått av förtroende. Men sedan dess har mycket hänt. EU är i dag en betydande global aktör. Den ekonomiska utvecklingen i Sydostasien har varit exceptionell. Kina är på väg att bli framtidens ekonomiska stormakt.
Dollars särställning har emellertid gett USA enorma fördelar och en privilegierad ställning gentemot andra länder. Och ett ekonomiskt handlingsutrymme som andra länder inte haft.
Detta har varit tydligt under den senaste tioårsperioden. Efter de omtumlande finansiella kriserna i Asien för tio år sedan satsade dessa länder på exportledd tillväxt. USA har köpt varor från de sydostasiatiska länderna och därmed understött den ekonomiska utvecklingen och återhämtningen i denna region. Dessa länder har betalat tillbaka genom att använda sitt exportöverskott för att köpa amerikanska statspapper och därmed har de som en konsekvens av detta finansierat amerikansk konsumtion. Framför allt har utländska centralbankers köp av amerikanska obligationer upprätthållit dollarns värde. De amerikanska räntorna har varit låga. Vinstnivåerna mycket höga. Värdet på hus och fastigheter har ökat. Krediterna har flödat ut över bostadsköpare som nu inte klarar av att betala sina lån. Kraschen och recessionen är ett faktum. Den kommer att påverka hela världsekonomin de närmaste åren.
För eller senare kommer dollarns särställning att ifrågasättas. Och det öppnar också för möjligheter vad gäller de grundläggande ekonomisk-politiska vägvalen. Stora kriser i det finansiella systemet brukar leda till regimskiften när det gäller den ekonomiska politiken. Det paradoxala är att EU är mer monetaristiskt än USA. Federal Reserve i USA har såväl prisstablitet som full sysselsättning som mål. Den europeiska centralbanken har bara som mål att hålla nere inflationen. En ny ekonomisk världsordning måste göra upp med dollarnas särställning och montaristisk dogmatism.
Jörn Griesse och Christian Kellermann skriver i uppsatsen ”What comes after the Dollar?” (Friedrich Ebert Stiftung) om möjliga framtidsscenarion med anledning av den nuvarande krisen. Ett alternativ är att dollarns dominerande ställning består. Detta bedömer Griesse och Kellermann som mindre troligt. Det andra är att euron blir världsekonomins nya reservvaluta. För EU-området skulle det innebära att unionen övertar en del av de fördelar som tillfaller USA i dag. Men också att unionen utsätts för risker, exempelvis av det slags som nu drabbat den amerikanska ekonomin. Den tredje möjligheten är någon form av monetär regionaliseringen, vilket skulle motsvara och bekräfta den reella maktbalansen i världen i dag. Mycket talar alltså för att dollarns särställning snart är historia.