Never so good

Jeremy Irons äger scenen på National Theatre i London. Han ä r den konservative politikern Harold Macmillan i ”Never so good” en historielektion om ett svunnet sekel. Inget utrymme för förkonstling eller fiktionalisering. Den konservativa politikerns liv och karriär rymmer tillräckligt med dramatik ändå.
Macmillans historia framstår som klassisk för brittiska politiker. Studier i Eton och Oxford. Under första världskriget sökte han värvning i the Grenadier Guards. Överlevde första världskriget trots att han blev allvarligt skadad flera gånger. I skyttegravarna läste han klassiker när kulorna ven och bomberna föll
Kom tillbaka med skador som plågade honom livet ut. Långlig karriär. Först minister i skuggan av Churchill under kriget. Sedan premiärminister 1957 till 1963. Överlevde den nya tiden, men var inte riktigt en del av den moderna värld som bryter in 1960-talet. Satt kvar efter Profumoskandalen men var därefter skadskjuten. Avgick på grund av en livshotande sjukdom. Överlevde även denna prövning. Skrev otaliga böcker.
Pjäsen ger en relief till hela hans livshistoria. Krigen var en avgörande erfarenheter för flera generationer britter och formade den politiska kulturen. Och förstås den privata mer tragiska sidan av saken. Han levde i ett äktenskap som mer var en fasad. Han hustru var kär i en annan och hade ett förhållande med denne man (en man i de konservativa kretsarna) under flera decennier. Macmillan ville inte skilja sig. Skulle ha varit negativt för karriären.
Pjäsförfattaren Harold Brenton är en gammal hederlig vänsterman som skrivit åtskilliga alster tillsammans med den ständige revoltören Tariq Ali. Han säger själv i en intervju att pjäsen från början var tänkt som en satir, men han blev mer positiv till Macmillan efter researchen till pjäsen.
Det är inte så konstigt. Macmillan tillhör en konservativ tradition som tycks tillhöra historien. Han blev invald i en arbetarklassvalkrets och var i grunden engagerad i de fattigas förhållanden. Kanske kunde han lika gärna ha blivit socialist, men som han uttryckte det: ”I have to remember that I am a Wealthy man”. Han förespråkade omfattande förstatliganden och skrev till exempel en bok om ”the middle way” och tillhörde defintivt vänsterfalangen i det konservativa partiet. Never so good.