68

Vi har redan fått läsa många långa texter om maj 1968. 40 år har gått. Frågan är vad som fortfarande lever i arvet från 1968 och vad som är dött. Dött är defintivt det vänsteristiska maoistiska, leninistiska och kommunistiska 1968. Det ska vi vara glada för. Samtidigt är det just denna vänster vi mest förknippar 1968 med.
Nej, striden står i dag om något annat. I helgen citerade Olle Svenning i en läsvärd artikel i Afonbladet Nicolas Sarkozy som sagt att det är dags att "likvidera idéerna från 1968" för de "ville tvinga på oss tron att det inte finns tydliga värdehierarkier". Vår egen Jan Björklund var inne på något liknande när han nyligen menade att det var dags att göra upp med det kulturradikala 1968. En konservativ och kanske också mer auktoritär borgerlighet återuppstår och kräver en återgång till ett annat samhälle.
Jag noterar att Maria Rankka, VD för Timbro, som jag annars inte delar världsbild med, skriver på Dagens PS om du-reformen som det bestående arvet från slutet av 60-talet.
Du-reformen förknippas ofta med Bror Rexed som i sitt välkomsttal till personalen på Medicnalstyrelse förklarade att han nu skulle säga du till alla.
Maria Rankka skriver: "Och om duandet och en respektlös hållning gentemot auktoriteter är det främsta avtrycket av 68, då gillar jag det."