Håkan Arvidssons uppbrott

I min radikala ungdom på den halländska slätten utgjorde Lund där nere i söder en stor lockelse. Det var en annan värld. Och hade (tyckte vi) en lite mer spännande vänster. Lundavänstern var också tungt intellektuell Något vi unga socialdemokrater kände oss en smula avundsjuka på.
Nu läser jag Håkan Arvidssons bok ”Vi som visste allt. Minnesbilder från 1960-talets vänsterrörelse” (Atlantis) och kommer på att jag med åren blivit allt mer skeptisk till det intellektualiserade förhållningssättet till politiken och samhället som präglade den tidens vänster.
Håkan Arvidsson har skrivit en intressant bok om sitt unga radikala liv i den kommunistiska rörelsen. Han hade passerat de 35 innan han bröt med kommunismen. Boken är skrivet med eftertankens insikter. Egentligen är det en bok om ett intellektuellt uppbrott. Jag har läst några sådana böcker tidigare. Arvidsson går också igenom vänsterns teoretiska irrgångar i detalj.
När Håkan Arvidsson och Lennart Berntsson skrev boken ”Makten, socialismens och demokratin” runt 1980 skedde en definitiv brytning med de gamla kompisarna i vänstern. Det var en viktig bok eftersom den var en genomgripande tung teoretisk uppgörelse med leninismen. Den föranledde en bred debatt.
Vi unga SSUare kände att vi hade fått vår långa kritik av den kommunistiska vänstern bekräftad av två vänsterteoretiker inifrån just denna rörelse. De förde också fram en statskritik som passade in i hur vi tänkte då. Det var uppenbart att den statsmodell vi hade stått för fram tills dessa hade nått vägs ände. Vi sökte ett nytt socialistiskt svar. En förnyelse om man så vill. Det civila samhället blev ett begrepp som alla med rätta tvingades förhålla sig till.
När jag läste om boken häromåret fick jag en mer kritisk syn på den grundläggande analysen i boken. Den bekräftas av resonemangen i ”Vi som visste allt”. Boken ser staten i grunden en våldsapparat med byråkratiska kårer. Staten är ett hot. På sätt och vis utgår de även om de lämnat leninismen från en kommunistisk syn av staten.
Det faktum att staten är så mycket mer, framför allt att en välfärdsstat med ett helt annat innehåll än den traditionella borgerliga staten nu ingår i den offentliga sektorn. Och staten styrs ytterst av politikerna, av folkvalda och av ett demokratiskt system. Dessutom var och är den förankrad ute i landet i kommuner och landsting. Demokratin korrigerar den leninistiska kritiken av den reformistiska vänstern och dess förenklade syn på staten. Demokratin var också 60-talsvänsterns blinda fläck.
I en demokrati handlar konflikten och diskussionen i grunden om balansen mellan marknaden, den offentliga sektorn och det civila samhället. De står emellertid inte i ett konfrontatoriskt förhållande till varandra.