tisdag, maj 29, 2007

Fotbollsvåldet

När HBK mötte AIK på Råsunda förra veckan kastade några frustrerade gnagare en massa saker på Halmstadsbacken Per "Texas" Johansson. Bland annat en bankomatkortshållare.
- Det kom tändare också, men en bakomatkortshållare – du vet en sån i plåt - det var något nytt, sa Texas till Expressen.
Samma vecka hoppade Degerfors tränare av, han har tagit time out efter hot som också materialiserats i form av att någon skruvat av muttrarna på hans bilhjul som hoppade av under färd.
I samband med Hammarbys förlustmatch attackerades lagets tränare med hot om att något liknande skulle hända honom. Om inte laget började vinna.
Det var bråk utanför Råsunda igår mellan AIK och Djurgårdenfans.
Ibland funderar jag på att sluta intressera mig för fotboll.
Och så funderar jag på hur det lilla våldet kan generera det stora.
Det allvarliga med Strix televisions till synes harmlösa vattenpistolskämt mot Fredrik Reinfeldt har den dimensionen. N
ästa gång är det kanske inte bara vatten. Bara rädslan för något sådant förvrider sinnena, stänger in och skapar osäkerhet.
Nästa gång kan det vara något mycket farligare som kastas mot en back från motståndarlaget på Råsunda.
Det är det lilla våldet som bör hållas tillbaka. För detta har vi alla ett ansvar.

fredag, maj 25, 2007

DNs dubbla hyckleri

Karin Rebas på DNs ledarsida har tänkt till om detta med hyckleriets irrgångar. Hon kritiserar Berit Andnor för att hon i sin tur kritiserat utnämningen av Jonas Hafström till nya ambassadör i Washington. Hafström är gammal kompis till Bildt. Utnämningen har skett på ett sekret UD-sätt. Andnor har sagt att regeringen "ägnar sig åt politiska utnämningar som aldrig förr". Rebas gör en poäng av att hennes partner Bo Bylund (s) blev Ams generaldirektör under en socialdemokratisk regering. "Slutna rekrytringsprocesser och partipolitiserade utnämningar var uppenbarligen inget problem för ett par år sedan", skriver Rebas. Allt detta kallas i rubriken i DN för ett dubbelt hyckleri.
Det verkliga hyckleriet är emellertid att de borgerliga partierna inför valet, med intensiv uppbackning från borgerliga ledarsidor, inklusive DNs fina liberala sidor, vilt och osorterat gick till storms mot den socialdemokratiska utnämningspolitiken. Den kan delvis ha varit befogad, visst. Men framför allt var den en del av den stora attacken mot Göran Persson och hans allierade. Och den var i grunden en del av ett klassiskt borgerligt motstånd mot "politiseringen", läs socialdemokratisk eller socialistiskt inflytande i samhället och över staten.
När det efter valet visade sig att den borgerliga regeringen ägnar sig åt precis samma sak som borgerligheten kritiserade socialdemokraterna för före valet kunde man förvänta sig någon form av liberal ryggrad från DNs sida. Men det visar sig i stället att udden fortsätter att riktas mot socialdemokraterna. Vad alla anade före valet framstår då som alldeles uppenbart. Över allt annat står den politiska uppgiften att bekämpa vänstern i allmänhet och socialdemokraterna i synnerhet.

tisdag, maj 22, 2007

Reinfeldts klimatstrategi

Vad ligger bakom Fredrik Reinfeldts nyväckta intresse för klimatfrågorna? I valrörelsen försökte han ju göra gällande att klimatet och miljön var en ickefråga. Varför valde han att åka till USA för att missionera i denna fråga? USA och Bush har ju motsatt sig internationella framsteg på miljöområdet.
Jag tror att en medveten strategi ligger inbäddad i allt detta, som är ganska intressant men samtidigt förrädisk.
I en intervju i dag säger Reinfeldt:
"Jag försöker vrida ett helt slutet nationellt synsätt till positiva val inom ramen för internationell samverkan. Det uppfattar jag inte att någon annan jobbat med innan jag satte klorna i frågan. Här plöjer jag fungfrulig mark."
Detta är väl närmast att betrakta som en allvarlig historieförfalskning. Och som en oförskämdhet mot exempelvis dåvarande miljöminister Kjell Larsson som under perioden då Sverige höll i ordförandeklubban i EU spelade en viktig roll för uppföljningen av Kyotoprotokollet. Margot Wallström var då ansvarig för miljöfrågorna inom EU-kommissionen. Det är också att spela ner Anna Lindhs och Göran Perssons internationella insatser och engagemang på detta område. (Minns hur Göran Perssons oljekommission hånades av borgerliga ledarsidor före valet!)
Sanningen är ju att moderaterna har motsatt sig den miljöpolitik de nu försöker ta åt sig äran av. De har snarare gett sitt moraliska stöd till USA som konsekvent saboterat "positiva val inom ramen för internationell samverkan". George Bush ratificerade inte det Kyotoprotokoll som Clintonadministrationen hade ställt sig bakom. Skälet var enligt Bush att de amerikanska medborgarna skulle drabbas. Deras ekonomiska väl och ve gick helt enekt före en mer offensiv amerikansk miljöpolitik.
Här finns faktiskt en parallell till Fredrik Reinfeldt. Han hävdade i valrörelsen att det var fel att skuldbelägga enskilda bilister för att de bidrog till en sämre miljö och klimatförändringarna på vår planet. De stora miljöproblemet fanns ju, menade han, på andra ställen i världen, som i Kina där den ekonomiska tillväxten nu är enorm och miljöproblemen växer. Miljön kan bara räddas om dessa länder tar sitt ansvar, var andemeningen. Det var också Bushs budskap när han vägrade skriva under det Kyotoprotokoll som EU med kraft och under ledning av Margot Wallström och Kjell Larsson försökte applicera.
Den här tanken är förrädisk. Den bygger på föreställningen av miljöförbättringar i vår del av världen och i vårt lilla land ändå är så små att de inte spelar någon roll. Därför krävs inte så mycket av oss. Men mer av andra. Det kan också vara populärt och valtaktiskt budskap till de svenska (och amerikanska) väljarna: vi här hos oss behöver inte ändra våra levnadsvillkor så mycket. Sanningen är ju att Sverige är en del av den industriella värld som sammantaget har skapat klimatförändringarna. Bara genom ett gemensamt internationellt ansvarstagande i alla länder kan vi åtgärda miljöproblemen. Bara om vi själva är en del av lösningen kan vi med moralen på vår sida ställa krav på andra länder.
Så talet om "vrida ett helt slutet nationellt synsätt till positiva val inom ramen för internationellt samverkan", må vara en smart taktisk manöver. Men det är också att även fortsättningsvis fly det ansvar moderaterna tidigare inte tagit.

torsdag, maj 10, 2007

Varför är Fredrik Reinfeldt ledsen?

Fredrik Reinfeldt på bild i Dagens Nyheter. Han ser ledsen ut. Rentav en smula lidande, eller eftertänksam? Många har efterlyst hans närvaro i offentligheten den senaste tiden. En rad borgerliga ledarsidor har antytt att han borde synas mer.
Häromdagen talade han på TCO-kongressen. Det var ingen succé direkt. När till och med PJ Anders Linder i Svenska Dagbladet framhåller att budskapet ”var lite ilsket framfört” anas en mindre katastrof. Joakim Jacobsson sammanfattade allt detta i Aftonbladet:
”Tonen är hård. Inte en enda gång under talet får han applåder och bara en gång försöker han lätta upp stämningen med ett skämt. Det är när han kallar TCO:s medlemmar för höginkomsttagare. Intrycket är tydligt: han trivs inte här.”
Ryktet säger att han verkligen inte kände sig bekväm i dessa fackliga kretsar. Nyss röstade många av TCOs väljare på moderaterna, men många av dem har nu enligt opinionsmätningarna gått över till socialdemokraterna. Så varför läxa upp dessa fackliga organisationer? Varför inte försöka vinna deras sympati?
Jag har en teori om Reinfeldts känsloläge. Det mest uppseendeväckande efter valet är faktiskt opinionsfallet för den borgerliga alliansen. Socialdemokraterna har hämtat tillbaka en rad sympatisörer och det med råge. Från kronkrisen 1992 och fram till för ett par år sedan var det cirka 10 procentenheters övervikt för vänstern. Nu är det samma opinionsläge igen!
De borgerliga bortförklaringarna till opinionsfallet har handlat om att den illa omtyckte Göran Persson försvann och sedan ersattes av den mer populära Mona Sahlin. Väljarna är alltid otrogna och röstar på de partier som opponerar sig, är en annan populär borgerlig tankefigur. Andra hävdar att den borgerliga regeringen tar de obekväma besluten i början av mandatperioden vars positiva effekter kommer att få fullt genomslag om några år. Då kan det bli utrymme för lite mer godis till väljarna inför nästa val. Allt detta kan vara mer eller mindre sant eller bli möjligt. Osvuret är bäst. Och i politiken är en vecka en lång tid. En mandatperiod en mindre evighet som ändå passerar så fort. Under det senaste halvåret har den borgerliga alliansen tappat både många väljare och sitt självförtroende.
Min tolkning är att opinionsförändringarna i huvudsak är en protest mot den borgerliga regeringens ekonomiska politik och särskilt omläggningen av a-kassan. Alliansen hävdar att ”Vi sade vad vi skulle göra. Nu gör vi vad vi har sagt”. Men så enkelt är det inte. Jag tror att många väljare inte riktigt förstod vad den borgerliga regeringen skulle göra. De lyssnade i första hand på den lätt socialdemokratiskt färgade moderata retoriken. De hörde budskapet om skattesänkningar men inte att a-kasseavgifterna skulle höjas. Nu efter valet upplever många väljare att förändringarna är mer omfattande än vad Reinfeldts framträdanden i valrörelsen vittnade om.
Den socialdemokratiska regeringen drabbades av samma sak efter 1994 års val. Visserligen presenterades ett omfattande sparprogram inför valet 1994 och det var ”ett öppet mandat”. Men den socialdemokratiska retoriken under den valrörelsen var traditionell och lovade rättvisa i största allmänhet. Precis som vanligt. Efter valet 1994 kom de tuffa besparingsbesluten. Socialdemokraterna förlorade en rad väljare till vänsterpartiet. Men överlevde i regeringsställning på grund av att högern inte sög upp missnöjet. Det tricket kommer alliansen inte att kunna upprepa, den har ingen vänlig opposition i riksdagen som kan vinna över dessa väljare.
Jag tror också att Fredrik Reinfeldt och den borgerliga alliansen överraskades av den fackliga opinionsbildningen mot omläggningen av arbetsmarknadspolitiken. Kritiken kom inte bara från LO utan även i hög grad från TCO och SACO. Många av akademikerna och tjänstemännen röstade ju på alliansen och moderaterna. Men stödde i själva verket inte entydigt den nya arbetsmarknadspolitiken.
Medierna har ett särskilt ansvar för allt detta. Vilket också är ett demokratiskt dilemma. Före valet var medierna inte särskilt intresserade av att skildra de negativa sidorna av alliansens arbetsmarknadspolitik. Den fackliga kritiken förekom nästan inte alls i den mediala valdebatten. Inte konstigt att väljarna inte heller uppfattade den. Fackliga debattartiklar om a-kassan refuserades av de stora tidningarnas debattsidor. Kritiken passade inte in i den då dominerande dagordningen.
En annan sak gäller Reinfeldts agerande efter valet. Dagens efter valet deltog jag i ett samtal med Svenska Dagbladets PJ Anders Linder på konsultfirman JKL (som nu enrollerat Göran Persson!). Jag påpekade då att den borgerliga alliansen bara hade drygt 2 procents övervikt över socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet. Jag framhöll också att konflikten de kommande månaderna kommer att handla om arbetsmarknadspolitiken. Jag sa att mot bakgrund av alliansens lilla övertag bland väljarna och med tanke på vad Reinfeldt faktiskt hade sagt (hans retorik) att jag faktiskt trodde att han skulle komma att gå försiktigt fram och bjuda in arbetsgivarna och fackföreningsrörelsen till ett samtal om utformningen arbetsmarknadspolitiken. Och åtminstone delvis gå facket till mötes. Det vill säga vara lite försiktig. Genomföra förändringarna i ett antal steg. Och så vidare.
Han gjorde motsatsen. Han körde på med full kraft och fick hela fackföreningsrörelsen emot sig. Och medierna upptäckte nu den politiska sprängkraft som låg inbäddad i de vackra orden om det ”nya arbetarpartiet”. Dessutom blev de första dagarna en exempellös katastrof med två avgångna ministrar inom loppet av några dagar. Debaclet med Borelius och Stegö-Chilò satte bilden. Sedan kom striden om a-kassan. Regeringens faktiska politik uppfattades helt enkelt som mer ideologisk och radikal än den retorik på vilken alliansen gick till val. Ideologiskt motiverade utförsäljningar av statlig egendom signerad regeringens mest arrogante minister talar sitt tydliga språk. Mats Odell är mannen som rear ut statliga aktier till diverse investmentbolag. Det folkliga stödet för detta är mycket svagt.
Följande är en politisk realitet: Reinfeldt kan redan ha omöjliggjort ett återval 2010. Grundtesen brukar vara att de första 100 dagarna är grunden för en regerings möjligheter att lyckas. I alliansens fall kan det vara under dessa dagar regeringen misslyckades. En sak är säker, det kommer att krävas något exceptionellt för att vinna tillbaka de väljare alliansen har förlorat. Kanske inser Reinfeldt detta. Kanske är det skälet till att han är ledsen. Kanske är det därför han ser fiender i stället för att försöka vinna vänner. Kanske är det därför han är aggressiv på TCO-kongressen.
Moderaternas strateger bakom Reinfeldt är energiska herrar. De heter Anders Borg, Sven-Otto Littorin och Per Schlingmann. Alla har de varit bort från politiken ett antal år. Nu är de tillbaka med ett stort mått att energi och en mission. De vill förändra. Men har de ett långsiktigt perspektiv på politiken? Det är inte säkert. Förlorar de nästa val kan de mycket väl gå tillbaka till det privata näringslivet. Lite bekymmerslöst. Politiken är ett jobb bland andra. Min tes är att deras energi och mission kan ha underminerat Fredrik Reinfeldts politiska ambitioner att skapa en långsiktig borgerlig hegemoni och en regering som överlever mer än en mandatperiod.
Fredrik Reinfeldt har alltså reella skäl att vara nedstämd. Men han har själv försatt sig i denna situation. Bristen på sans och måtta i segerns stund är skälet till många politiska misslyckanden.

onsdag, maj 09, 2007

Fredrick Federley speedad

Fredrik Federley. Före detta ordförande för CUF. Numera riksdagledamot. För centern. Erkänner. Rökt hasch. Provat kokain.
Nu förstår alla varför han har så speedade åsikter.

måndag, maj 07, 2007

Franska vänsterns tunga förlust

Ségolène Royal erkände valförlusten en minut över åtta igår kväll. Hon fick 47 procent. Sarkozy 53. Samtidigt var hennes budskap uppenbart för alla. Hon vill fortfarande spela en central roll inom socialistpartiet framöver. Inställd på en revansch. Det kommer fler presidentval. Hennes motståndare inom socialistpartiet slipar nu på knivarna och en hård maktkamp mellan olika intressen lär vänta. Royal står nog egentligen ganska nära högerfalangen inom partiet. Försökte först framställa sig som en fransk Blair. Men många av de ledande (männen) på den kanten tycker att hon smugit sig förbi dem till makten och stulit den ledande positionen inom socialistpartiet. Det är nog ett skäl till att hon tvingades luta sig mer mot vänstern under sin kampanj. Det var också strategiskt nödvändigt i det korta perspektivet. Den allmänna uppfattningen är att Jospin 2002 släppte vänsterkanten och placerade sig för mycket i mitten och därigenom inte lyckades ta sig vidare till andra omgången. En katastrof förstås. Socialistpartiet var i chock. I stället gick ju Le Pen vidare till andra omgången.
I jämförelse med Jospin är ju Royals resultat inte så illa egentligen. Nu var socialistpartiets kandidat åter med i andra valomgången, även om hon aldrig riktigt tog chansen att utmana Sarkozy. Men kom ihåg att 1995 fick socialisternas Jospin 47,36 av rösterna. Och 2002 fick han bara 16,18 procent av rösterna. Mitterand ställde upp två gånger innan han slutligen erövrade presidentposten 2001. 1965 fick han 44,8 procent i andra valomgången mot de Gaulle. 1974 förlorade han med 49,19 procent av rösterna trots att Mitterand hade fått överlägset flest röster i den första valomgången.
Men matematik och historiska paralleller är en sak. Den franska socialistpartiet är i dag djupt splittrat mellan en "socialistisk" gren som förvaltar arvet från den latinska vänstertraditionen och den franska statsocialismen. På den andra kanten har vi "socialdemokraterna" som snarare sneglar mot Skandinavien och som hoppas att vinna över den politiska mitten och socialliberalerna i en bredare vänsterallians i framtiden. Ségolène Royal ska inte räknas ut. Men många inom socialistpartiet vill nu förpassa henne till det stora historiska galleriet över välmenande men misslyckade socialistiska presidentkandidater. Arenagruppen genomförde en studieresa till Frankrike i samband med den första valomgången. Det var påfallande hur många socialister som uttryckte misstro mot henne. Om det beror på att hon är kvinna, hennes ledaregenskaper eller hennes politik var något oklart. Men när allt kommer omkring var det mest män.

söndag, maj 06, 2007

Fransk väntan 3

Andra omgången i det franska presidentvalet i dag. Allt talar för att högerns Niclas Sarkozy kommer att få en betryggande majoritet. Ségolène Royal har strävat i uppförsbacke under hela presidentvalskampanjen. Förvisso finns det ett moment av osäkerhet som i alla val. Le Pen har uppmanat sina väljare att lägga ner sina röster. Oklart är också hur många av François Bayrous väljare som gör samma sak. Och hur många som går till vänster respektive höger. Antalet blanka röster väntas bli mycket stort. Men allt talar för ännu en smärtsam förlust för vänstern.
För knappt ett år sedan när Royal besökte Sverige och talade på socialdemokraternas ekonomiska seminairum under Almedalsveckan betraktades hon som favorit och opinionsmätningarna gav henne över 60 procents stöd bland de franska väljarna. Där hyllades hon som en typ av fransk politiker, mindre arrogant och dialogisk än vi är vana vid från det hållet. Varför gick det snett, vilket allt tyder på just nu? Det är nog en fråga som kommer att sätta igång en omfattande diskussion på vänsterkanten i Frankrike efter dagens val. Kommer socialistpartiet att överleva, eller väntar nya partikonstellationer som kan bryta vänsterns politiska utanförskap? Var detta sista försöket att på mitterandskt maner samla vänstersympatisörerna?
Med Sarkozy väntar en mer marknadsliberal ekonomisk politik. Är han Frankrikes svar på Margaret Thatcher, som kommer att bryta upp från den franska statsdirigismen? Att Frankrikes ekonomi behöver reformeras är alla överens om. Frågan är i vilken riktning. Mot den anglosaxiska mer fria kapitalismen eller i skandinavisk riktning med mer av sociala skyddsnät?
Frankrike är ett land med ett tungt kulturellt och imperiellt arv. Landet vill således fortfarande spela en stor roll i den internationella politiken. Det är också skälet till att Frankrike ofta hamnar på kollisionskurs med USA. Det är på sätt vis fråga om två länder med universella föreställningar om hur världen borde gestalta sig, antingen enligt den amerikanska frihetsvisionen eller utifrån den franska kulturen och med den franska revolutionens värdeord som ledstjärna. Konflikten med USA har också sina rötter i händelserna under andra världskriget. Gaullismen har länge odlat denna spänning och ständigt markerat ett oberoende gentemot USA. Sarkozy sticker även här ut. Han är mer proamerikansk än sina företrädare på högerkanten.
Frankrike står i dag vid ett vägval. För vänstern lär en smärtsam omprövning och en lång period av hårda konflikter vänta.