söndag, september 22, 2013

Vem tar vem efter dagens tyska val?

Tysk partipolitik är i dag en ganska brokig färgskala. Varje parti förknippas med en särskild färg.
CDU/CSU är svart. Liberalerna i FDP är gula. SPD är rött förstås. Men även Die Linke är röda, om än i en lite rödare nyans. Det pågår en kamp mellan dessa partier om vem som ska äga den röda färgen. I årets valrörelse har SPD satsat på att erövra sin röda flank både politiskt och själva fägen. Men kombinerar det röda i valkampanjen med lila för att skilja ut SPD från konkurrenterna på vänsterkanten. De gröna är, ja självfallet – gröna.
Frågan är som alltid vilka som kommer att regera med vem efter dagens val. Fortsätter den svart-gula koalitionen mellan Merkel och liberalerna. Eller blir det det rött och svart, en så kallad stor koalition mellan SPD och CDU igen? Eller kan Merkel tänka sig att göra upp med miljöpartiet - grönt och svart i förening?
Det senare förefaller svårt att tänka sig efter årets valrörelse då de gröna dessutom förmodligen kommer att backa. Röd-grönt kommer förmodligen inte att nå en majoritet den här gången även om det var utgångspunkten för de båda partierna. En så kallad Jamaicakoalition mellan CDU, FDP och de gröna förefaller också svår att tänka sig. De gröna och de gula är i hög grad varandras motsatser, men konkurrerar också om samma slags väljare.
Röd-röd-grönt, alltså en koalition med Die Linke utesluts av SPD och de Gröna, av olika politiska och historiska skäl.
En så kallad Ampel- eller trafikljuskoalition mellan SPD, FDP och de gröna är också svår att föreställa sig. FDP är på sätt Tysklands enda nyliberala parti.
Så vad återstår? Och hur kommer det att gå?
Alternativ ett är att Merkel och FDP trots allt får en majoritet och regerar vidare i fyra år till. Det är inte omöjligt. Om inte är nog en stor koalition mellan CDU och SPD mest trolig. Även om det skulle vara ett mardrömsscenario för socialdemokraterna. Partiet förlorade många väljare förra gången det begav sig mellan 2005 och 2009. Men väljarna skulle också kunna straffa ett parti som inte tar ansvar.
Nyckeln kan mycket väl bli om det nya partiet Alternativ för Tyskland kommer in, som är helt nybildat och en smula svårt att karakterisera just av det skälet. Det är Eurokritiskt men mycket tyder på att det kan skrivas in i dagens högerpopulistiska europeiska historia. Ledningen förefaller klonad på svenska Junilistan men till partiet dras såväl högerpopulism som främlingsfientlighet under partiets Europakritisk flagga.
Om Alternativ för Tyskland (som fått färgen blå) kommer in blir det med stor säkerhet ingen majoritet för svart gult och vägen förefaller öppen för en koalition mellan motvilliga socialdemokrater och ett CDU som kan samla ett stöd som påminner om fornstora dagar.


lördag, september 21, 2013

Tyska intellektuella väljer parti


Hur röstar tyska intellektuella i söndagens tyska val? Frågan ställdes till ett antal profilerade tyska författare i Die Zeits kulturavdelning häromveckan. Jag läser enkäten från Berlin dagens före själva valet. Utfallet ligger förmodligen inte i linje med söndagens resultat. SPD blir i detta smala väljarsegment största parti med 14,6, de gröna får 12,5, CDU/CSU 8,3 och Die Linke 6,3. Man kanske ska komma ihåg att Hamburgbaserade Die Zeit historiskt sett knappast omfamnat de konservativa, utan snarare lutat mot vänster-mitten. Så urvalet är säkert en spegel därav och att många intellektuella lutat åt vänster efter 1945. Men man ska förstås komma ihåg att 58,3 procent inte vill svara eller överhuvudtaget inte vill tillkännage sina preferenser inför det tyska folket. Eller påta sig rollen som förebild och uppmana andra vilket parti de ska välja i morgon. Kanske ett tidens opolitiska tecken i sig.
Men man kan ändå exempelvis notera att Jürgen Habermas och Ulrich Beck röstar på socialdemokraterna. Habermas hyllar SPDs kanslerkandidat Peer Steinbrück som en målmedveten, framtidsorienterad och ansvarsfull politiker: "En karaktär med  känsla för vad som är relevant." Medan Wolf Biermann, DDRs mest kända dissident, som förespråkade en demokratisk socialism i Östtyskland, lägger sin röst på Angela Merkel i stället för Steinbrück. Men säger samtidigt att om Hamburgs borgmästare, SPDs Olaf Scholz, kandiderat hade Biermann lagt sig röst på honom i stället. Scholz är skriver han en äkta "Hanseat" och en företrädare för den tappra och modiga SPD-traditionen.
Die Zeits enkät ger nog ändå en bild av opinionsläget och vartåt det luta.

söndag, september 08, 2013

Korparna

Ibland får man tid att läsa ikapp böcker man redan borde ha läst. Tomas Bannerheds "Korparna" som fick Augustpriset 2011 är en sådan bok. Som jag äntligen fått tid till. En mycket starkt debut. Läste den med ett stort mått av igenkänning. Även om jag inte växte upp i jordbrukarfamilj fanns allt det Bannerhed beskriver nära på den halländska slätt där jag framlevde mina första levnadsår. En av mina bästa vänner var jordbrukarson. Min farfar hade brukat den karga jorden. Och boken utspelar sig på mitt 1970-tal. Man nickar instämmande och känner igen tiden, miljöerna och kulturen. Bannerhed berättar en tragiskt öde genom en utsatt sons ögon. Vägen till den stora katastrofen återges som minnesfragment i något som kan vara fiktion eller verklighet. Berättelsen är stark. Språket sprakande. Även om det i bland med alla sina lyriska krumsprång nästan står i vägen för själva historien. Men jag tänker att det kanske är ett sätta att skriva sig tillbaka till ett Sverige som fanns helt nyss.