torsdag, oktober 04, 2018

Mao i Sverige

Maoismen var efterkrigstidens mest intresseväxande och samtidigt problematiska del av den kommunistiska internationella rörelsen. Som till skillnad från många andra kommunistiska grupperingar helt har upplöst och försvunnit. Denna globala maoistiska rörelse blev särskilt stark i Sverige och i synnerhet i Norge. Man kan verkligen fundera på varför det var just här maoismen attraherade så många unga från slutet av 60-talet och ett tiotal år därefter. Och undra om den har lämnat något arv efter sig. Min första valrörelse 1976 minns jag debatterna med SKP och MUF på torget i Halmstad. Det var maoisterna och muffarna som tog plats och utmanade socialdemokraterna på den tiden. Men maoismens korta historia har förstås att göra med utvecklingen i Kina. Och att kommunismen klövs i en sovjetisk och kinesisk riktning, Chrustchev och Mao hamnade helt enkelt i en djupgående konflikt. Som i grunden klöd den globala kommunistiska rörelse som tidigare leddes av Sovjetunionen. Många uppfattade Kina som ett radikalare och mer revolutionärt alternativ, mer troget de socialistiska idealen, särskilt efter att Mao iscensatte sin kulturrevolution 1966. Kina som land hade säkert samtidigt något som attraherade många, kunskaperna var få, landet var slutet och det låg långt bort från livet och det pragmatiska politiska livet i Sverige. Just kopplingen till Mao och Kina är också förklaringen till att maoismen upphörde att existera. I varje fall i organiserad form. Snart hann sanningen ifatt den maoistiska ideologin. Efter krigen mellan Kina och Vietnam och efter Pol Pots folkmord snurrade kompassen. Och Dengs nya ekonomiska politik efter Maos död skapade en ny hybrid av kommunistisk partidiktatur i statligt kontrollerad marknadsmodell. Det vill säga allt det maoisterna under kulturrevolutionen sade sig bekämpa. Ingrid Wållgren försöker i "Mao i Sverige" (Dialogos) teckna hela bilden av den svenska maoismens uppgång och fall. Det är ett imponerande arbete på många sätt. Det känns som att hon läst varje nummer av SKPs tidning Gnistan. Bara det måste ha varit en prövning. Boken är utgiven inom ramen för projektet "Arvet efter 1968" som initierats av Ax:son Johnsonsiftelsen. Numera verkar det vara "högern" och näringslivet som skriver även vänstern historia. Men det är ändå en habil bok som dokumenterar en ganska speciell del av vänsterns moderna historia som i dag av lätt insedda skäl nästan är bortglömd. Även om det finns några problematiska skönhetsfläckar. Ingrid Wållgren försöker återkommande skriva in författaren Sven Lindqvist i den maoistiska rörelsens krets. Utan att lyckas. Dessutom är det helt felaktigt. Han har alltid varit socialdemokrat och reformist. Och det Sven Lindqvist skrev om Kina var till skillnad från mycket annat som kom ut under de här åren inte några okritiska rapporter. Tvärtom. Det därför jag lägger undan boken med kluvna känslor. Ett imponerande arbete. Men varför kleta ut "skulden" över kommunismens brott och maoismens irrgångar på den demokratiska vänstern?