måndag, november 28, 2016

Dylansällskapet

Bob Dylan kommer inte till Stockholm. I stället fick vi nöja oss med "Dylansällskapet" och gick på Stadsteatern häromkvällen. Det är faktiskt en fantastisk uppsättning. En pjäs om om mänsklig vänskap och några män som träffas några gånger om året för att äta middag. Motivet är att prata om Dylan på ett sådant där nördigt sätt som män i bland tenderar att utveckla. Särskilt i grupp. Det kan vara en förevändning för att slippa prata om vissa mer nära saker. Och kanske också för att fly från vardagslivet tillsammans. Det är faktiskt en mycket rolig pjäs, men också en allvarlig text om livets vedermödor. Pjäsförfattaren Dennis Magnusson är en ny bekantskap. Men av honom kan vi vänta mycket framöver. Det kan jag nog utlova. Mycket skratt som går raka vägen till hjärtat. Skådespelarna Lennart Jäkhel, Lars Göran Persson, Leonard Terfelt och Christer Fant spelar några mycket olika manstyper. Som trots allt kan mötas. Det är bara gå och se! Och missa inte det här klippet där "Bror" (Christer Fant) agerar expert i en "dokumentär" om ja, just det - Bob Dylan på you tube: https://www.youtube.com/watch?v=3-i-z7w_REw

onsdag, november 02, 2016

Nixon in China

Jag är gammal nog att minnas den amerikanske presidenten Richard Nixons besök i Kina i februari 1972. Nixon i samtal med Mao i Kina. Det var en stor sak då. Kina var fortfarande ett land som i stort sett var stängt för omvärlden. Kunskaperna om vad som faktiskt hände under "det stora språnget" och "den stora kulturrevolutionen" var mycket begränsade. De delegationer som släpptes in i landet fick sig en tillrättalagd bild till livs. Utrikeshandeln var nästan noll. Jag satt och tänkte på allt det där när vi såg uppsättningen av John Adams "Nixon in China" på kungliga operan häromveckan. En på många sätt fantastisk uppsättning. Väl genomförd. Men jag måste erkänna att det musikaliskt inte var min opera cup of tea. Dramaturgiskt känns det hela också en smula påklistrat och sökt. Vari ligger egentligen dramatiken? Snarare handlar det om två världar som möts, då verkligen var två ytterligheter. Den kapitalistiska världsmakten USA befann sig på höjden av sin makt. Kina på väg att förverkliga den kommunistiska utopin fullt u? Nixon var ännu oanfrätt av de skandaler som skulle följa. Hösten samma år vann han en jordskredsseger i presidentvalet mot demokraten George McGovern. Detta var innan Watergate. Mao som initierade den omvälvande och tragiska kulturrevolutionen var sliten och sjuklig. Hans egen hustru är förstås med i operan, ledande "revolutionär" under dessa år. Snart skulle Mao ta sin hand från henne. !976 dog Mao. Kanske är det bara som så att tiden redan gått den här operan förbi. Den uruppfördes 1987. Kina var då fortfarande ett i mycket slutet land. Även om de ekonomiska reformerna hade satts i sjön redan efter 1979. Landet hade börjat öppna sig för omvärlden. Till en början i liten skala. Men det ekonomiska lyft som skett sedan dess var ännu svårt att föreställa sig. Kina var fortfarande ett mysterium. Österns röda experiment hade fortfarande något inbjudande över sig för många. Okunskapen understödde kankse detta intresse för Kina. Hur märkligt det än kan låta. Kanske är det därför tankarna far iväg i stället för att följa librettot och den ganska svårtuggade musiken i Nixon in China.