onsdag, oktober 21, 2015

Ofri. En passion från 70-talet.

Jag läser Gunilla Boëthius roman kanske först för att få en bild av arbetarrörelsens inre liv i skarven mellan 60- och 70-tal. Scenen är arbetarrörelsens och fackföreningsrörelsens centrala värld i Stockholm. Inträder den 26-åriga Anna, en akademiker från Saltsjöbaden präglad av 68-radikalismens solidaritet med arbetarklassen, för att bli redaktör för tidningen ”Stenarbetaren”. Men detta är i grunden en kärlekshistoria med Rörelsen som fond. Och Annas relation med Bengt som blir förbundets vice ordförande är på många sätt en klassisk berättelse om kärlekens kulturella klassbarriärer. Lady Chatterley i arbetarrörelsen. Komplicerat förstås. Boken är bladvändare. Inte minst för att det är som att kasta sig tillbaka till en svunnen tid som var helt nyss.

torsdag, oktober 08, 2015

Jordens salt. En film om Sebastião Salgado

En film om en fotograf. Kan det vara intressant? Ja om två fantastiska konstnärer är inblandade. Jordens salt är en film om Sebastião Salgado. Wim Wenders har gjort den tillsammans med sonen Juliano Riberio Salgado. Det är en film Salgados många stora projekt. Han är har rest och fotograferat i över 100 länder. Har i ordets djupaste mening en social dokumentärfotograf. Formad av latinamerikansk radikalism och brasiliansk vänster. Namnet på några av hans verk berättar om att han belyst några av vår tids stora frågor: "The Other Americas", "Workers" och "Migrations. För att nämna några. Det här är en oerhört dramatiskt och finstämd film. Om människa som drivs av en vilja att åstadkomma förändring genom att skildra människors liv och utsatthet. Framför allt människors i utkanten som sällan är sedda eller hörda. "Människan är jorden salt", säger Salgado i filmen. Projektet som fokuserat på svältkatastroferna i Afrika och inte minst folkmordet i Rwanda är så smärtsamma att se. Bilderna gör ont i en. Efter Rwanda tappade Salgado lusten att fortsätta att fotografera och dokumentera. Brutaliteten som han såg på plats innebar att han förlorade tron på människan. Han drog sig tillbaka. Till sist återfick han lusten att fotografera igen. I "Genesis" skildrar han vår planet. Det fantastiska jordklot vi är satta att förvalta. Själv har Salgado tagit över familjens gamla gård i Brasilien som vid det laget närmast förvandlats till en öken, av erosion och skövlingar. Familjen Salgado har med egna pengar planterat miljontals träd och återskapat ett levande landskap runt gården. Ett litet ekosystem har återskapats. Till och med jaguarerna har återvänt. Han äger inte längre marken själv. Den har blivit naturreservat och därmed en allmänning. Det är något starkt symboliskt över allt detta. Som handlar om att alla kan göra något. Och om många bidrar kan världen bli en bättre plats att leva på för allt fler Och det har onekligen Salgados livsverk bidragit till. I en tid när vi översköljs av snabba och rörliga bilder talar Salgado till oss på ett helt annat sätt. Där finns ett allvar. Där finns ett patos för rättvisa. Och där finns kärlek till människan. Som är jordens salt.