Hoola Bandoola

Jag snabbläser Örjan Svedbergs "Hoola Bandoola - om ett band, en tid, en stad". Vissa böcker bör läsas på detta sätt. Men Hoola är det ändå något speciellt. De spelade en viktig roll under några år för mej. Och sedan fortsatte ju Mikael Wiehe och Björn Afzelius med egna karriärer och ibland körde de ihop. Jag hann till och med se Hoola Bandoola ett par gånger innan dom la av 1976. Jag ser i en bilaga till boken att det borde ha varit i Halmstad den 21 oktober 1975 och i Laholm den 9 juni samma år. Särskilt den senare konserten minns jag särskilt. Den var i en gympasal och vi satt snällt på uppradade rader med trästolar och applåderade lydigt. Jag minns inte att någon reste sig under konserten. Mellansnacken var minst lika långa som låtarna. Politiken var liksom det centrala. Men Hoola var bra. Dom håller faktiskt fortfarande. De hade också en befriande sydsvensk frimodig hållning till det ena och andra.
Efter 1976 lyssnade jag ett otal gånger på olika konstellationer med Wiehe och Afzelius. Det har för övrigt kommit en samlingsbox med några av deras gemensamma liveframträdande. Som dock kanske inte riktigt håller längre.
Men när jag nu lyssnar på mellansnacken på dessa konserter så slås jag av något som jag inte kände då och som kanske blir tydligare när tiden har gått och närvaron där och då gått förlorad. De där två killarna var jävligt arroganta och självmedvetna. Kanske låg det i tiden. Eller också något som präglade vänsterkulturen under dessa år. Särskilt den kommunistiska vänstern präglades ju av en märklig blandning av offermentalitet (alla är emot oss) och utvaldhet (vi är de som genomskådat världen). Den tonarten klingar inte helt ren. Men låtarna är fortfarande lysande. En samling klassiker. Jag sätter på "Vem kan man lita på?"