Är dagens idrottsledare bra förebilder?

Förra veckan avgick Djurgårdens tränare och ordförande. Under lång tid har jag själv varit mycket orolig för vad som håller på att hända med svensk fotboll. De senaste åren har jag valt att inte gå på några allsvenska matcher i Stockholm. Det är ofta inte något rolig upplevelse. Aggressionsnivån är väl utvecklad om man säger så. Till det här kommer problemen med firmorna som inte bara slåss med varandra utan också äter sig in i klubbarna. Särskilt AIK har drabbats härvidlag och har upprätthållit en dialog med firmorna och olika informella grupper kring klubbarna.

Vad jag upplevt särskilt problematiskt är otydligheten från klubbarnas vad gäller våld och hot och supportergruppers beteende. Djurgården har härvidlag varit en förebild. Därför är det som hänt extra tragiskt.

Men det finns en vidare ledarskapsproblematiken inbäddad i dagens fotboll.

Men jag tror också att olika ledare måste fundera på vilka signaler de sänder ut till publiken och fansen. Många ledare framträder ofta som adrenalinstinna och viftande fans och inte som idrottsledare.

Efter matchen den 28 april sa AIKs tränare Andreas Malm till DN apropå ett rött kort i gårdagens match mot Halmstad, händelsen inträffade i slutminuterna vid ställningen 3-3:

"Ett av de bästa röda kort jag sett. han gjorde ingen ful grej utan stoppade bara en målchans. Det hade säkert blivit mål på friläget."

Hur kan man tro att publiken ska visa gott uppförande och följa reglerna om ledarna själva uppmanar till regelbrott på planen. Har vi de idrottsledare vi förtjänar? Tycker andra idrottsledare också att det är ok? Uppmanar de också sina spelare att sabotera spelet.