Om Anders Carlberg

Anders Carlberg har väl alltid funnits. Så har det känts. Men nu finns han inte längre. Han lämnade oss några dagar in på det nya året. Begravningen i Sofia Kyrka och minnesstunden i Fryshuset blev som en spegel av hans livsgärning. Anders lämnade jordelivet som han levde det. Tillsammans med många andra.

Jag kan inte säga att jag minns Anders Carlberg från kårhusockupationen 1968. Kommer inte ens ihåg att jag såg honom fladdra förbi på TV-skärmen därhemma. Just studentupproret i Stockholm gick tämligen spårlöst förbi på de gröna ängar i södra Halland där jag växte upp.

Men när jag blev politiskt engagerad på 1970-talet var Anders en självklar förgrundsgestalt. Han hade gått vidare från ordförandeskapet i Vänsterns Ungdomsförbunds och bildat Förbundet Kommunist (FK). Förbundet var förstås ett barn av sin tid. Kritiskt till Sovjetkommunismen och format av centrifugalkrafterna efter den kinesiska kulturrevolutionen. Men också kritiskt till själva diktaturen i Kina. Fast förstås kommunistiskt på något sätt, lite oklart vilket.

Men FK utvecklades till den mest intressanta vänstergruppen i den breda flora av grupper, partier och sekter som växte fram efter 1968. Nåja, konkurrensen var kanske inte så stor! Men en sak är klar: Anders själv var en av huvudförklaringarna. För FK var inte bara orienterat mot teoretiska spetsfundigheter och fördjupningar. Carlberg och hans lärjungar var också praktiker som kastade sig in i det fackliga arbetet, i antikärnkraftsrörelsen och i arbetet för alternativ produktion. Och som reviderade sina ståndpunkter allt eftersom. Vilket innebar att förbundet steg för steg orienterade sig i reformistisk riktning.

FK gav bland annat ut veckotidningen ”Arbetarkamp” som jag sålde i SAPs Bokcafé hemma i Halmstad där jag jobbade några år i slutet av 70-talet. Jag blev inte bannad av partiet för detta. Men jag är i och för sig inte säker på att någon upptäckte ”förbrytelsen” överhuvudtaget. Jag läste också FKs teoretiska organ ”Kommunist”, som trots sitt namn blev allt mindre kommunistisk. Där fanns en konstruktiv spänning mellan teori och praktik. Och en parallellitet till diskussioner som fördes i exempelvis socialdemokratiska ”Socialistiskt Forum”, där ekonomisk demokrati, folkrörelsearbete, självförvaltning och alternativa produktion var stående teman.

När jag i slutet av 1980-talet flyttade till Stockholm var det omöjligt att inte stöta på Anders Carlberg. Anders hade liksom en vana att dyka upp. Efter FKs upplösning 1982 hade Anders blivit socialdemokrat. Han jobbade som byggnadsarbetare, och snart hade han förstås blivit lagbas. Jag kommer ihåg att han dök upp och var talare på några seminarier jag var med och anordnade som redaktör för tidskriften Tvärdrag.

Anders var genuint intresserad av de människor han träffade. Så var det även första gången vi träffades. Kanske var det därför han lyckades få så många med sig. Var han än satte sin fot – i vänstern, i socialdemokraterna, i Byggnads och framför allt i hans eget livsprojekt: Fryshuset. Anders stod på något sätt alltid kvar ”på golvet”, blev aldrig för fin för det vardagliga praktiska arbetet. Han verkade inte intresserad av formella maktpositioner, hellre startade han en rörelse eller organiserade ett socialt behov han identifierade. Jag har en känsla av att möten och människor för honom var ett sätt att andas och leva. Fryshuset talar för sig själv. Det är framför allt Anders Carlberg skapelse. Fryshuset är mycket mer än ett hus. Det är inte heller ett tillstånd. Utan en mångfald av just möten och människor. Som gett så många en ny chans eller en plattform för att gå vidare i livet. Medan många äldre människor sluter sig tillsammans med sina generationskamrater valde Anders att jobba med och inspireras av ungdomar. Det skapade nog en särskild slags vitalitet.

Anders Carlberg var också en läsande människa som livet ut var intellektuellt nyfiken. Han var med på många av Arenagruppens seminarier. Och han satt aldrig tyst. En lördag för ett antal år sedan ordnade Arena ett seminarium om federalism på ABF-huset. Anders dök upp. Jag minns särskilt att han avslutade seminariet med att tacka för ett givande möte. Den där nyfikenheten är verkligen en efterföljansvärd hållning. En bra lördagseftermiddag kunde vara ett seminarium på ABF! När ”Vänster för Europa” skulle formulera sin plattform träffades vi på Fryshuset. Anders satt under flera år i Arenagruppens styrelse. Han var medlem i vår vänförening till sin bortgång. Vi var båda med och bildade S-2000, en förening för demokratisering av Stockholms Arbetarkommun. Föreningen var Anders idé. Liksom att fokusera på intressanta politiska diskussioner i stället för att fastna i meningslös maktkamp och fraktionering.

Jag kunde tyvärr inte vara med när Anders fyllde 60 år. Så i stället skickade jag en present till honom. Det blev Tage Lindboms bok från 1951 ”Efter Atlantis”. Jag trodde att den skulle intressera honom. Lindbom var en socialdemokrat som liksom Anders fann en religiös tro. Anders läste förstås boken och återkom med flera intressanta reflektioner. När jag berättade att det skulle bli ett seminarium om Tage Lindbom en kväll på Stockholms universitet ville hans hänga på. Vi åkte ut till Frescati i Anders skraltiga bil. Sin vana trogen satt Anders förstås inte tyst. Det är ett fint minne och en bra bild av Anders Carlberg storhet i det lilla. Permanent nyfiken.

Precis som Anders hade Tage Lindbom för övrigt varit kommunist i sin ungdom, efter Ådalen 31 lämnade han SAP för Sillén-kommunisterna. Men återvände snart till fadershuset. En gång frågade jag Tage Lindom varför han återgick till socialdemokraterna. Han svarade: ”jag orkade inte hata längre”.

Det där svaret kanske också säger något om Anders och hans resa från kommunism till socialdemokrati och om hans personliga utveckling från ung och arg till den mogne och åldrade mannen. Han såg människan i dem som andra vände ryggen eller inte trodde på. Kanske såg han sig själv i dem? Se människan! Att se sig själv i andra. Medmänsklighet och solidaritet förutsätter ett mått av ömsesidighet och närs av mänskliga relationer.

Märkligt nog uppskattade inte alltid Rörelseapparaten Anders Carlberg. Men hans gärning personifierar det bästa i den socialdemokratiska traditionen. Det väsentliga är inte vart man kommer ifrån utan vart man är på väg. Det viktiga är vad man åstadkommer, inte hur eller med vem. Den som vill förändra världen måste vinna vänner och allierade inte identifiera fiender och forma fraktioner. Hatet bryter ned. Kärleken bygger upp. Och Anders Carlberg han byggde.