Barbara

Barbara är på ytan en film om Östtyskland. Men lika mycket är det en allmängiltig film om vad diktaturer gör med de enskilda individerna, hur de mest grundläggande mänskliga relationerna laddas av misstro. Övervakningen hade av en ofattbar omfattning i Östtyskland. Stasis informatörer fanns i varje kvarter. Man kunde inte lita på någon.
En nyckelscen är när de två huvudpersonerna, båda läkare, talar om varför de förvisats till landsorten, Och öppet diskuterar om den manliga huvudpersonens berättelse (om varför han hamnat i onåd) är trovärdig eller känns påhittad. De vet vad det handlar om. Och känner på möjligheten att han egentligen är informatör till säkerhetstjänsten och utsedd att övervaka Barbara.
Efterhand växer känslorna mellan dem fram. Men Barbara har en relation med en vacker och rik man från Västtyskland och en flykt är planerad över till andra sidan. Men i stället för fly själv låter Barbara en ung kvinna, som är värre drabbad av diktaturens förtryck, ta hennes plats. Filmen är i all sin stillsamhet både laddad och överraskande. Den belyser diktaturens psykologiska konsekvenser. Hur misstänksamheten på goda grunder slår rot ända längst ner i samhällets beståndsdelar och förstör de mest fundamentala mänskliga relationerna. Och lägger en dimridå över känslorna.
Men filmen visar också ett annat slags komplexitet. Barbaras man från Väst säger bara apropå att hon (som är läkare) inte behöver jobba när hon kommer över till den fria världen. I Väst tjänar han helt enkelt mycket pengar. I Öst har hon ett jobb, trots all tristess och övervakning och förnedring. Hon blir kvar och – så får man väl tolka slutet – sin trygga men lite tråkiga manliga läkarkollega som lagar mat som en mer jämställd man.
Detta är en stor liten film om en modern tysk historia.