Upplysningen som fetish

Läste Fredrik Persson i Aftonbladet igår: "Frånåkt vänster". På sätt och vis ett inlägg i debatten efter Anders Lindbergs ledare i Aftonbladet och Maria Svelands artikel i Dagens Nyheter om Breivik och högern. Som båda ledde till svallvågor på kultur- och ledarsidorna. Perssons artikel gör nu gällande att vänstern bör ta Axess på större allvar. Frågan är på vilket sätt. Persson menar att vänstersidan blockeras av människor som gått vilse i postkoloniala och postmoderna teorier. Särskilt pekar han ut tidskriften Arena (och tidningens förra chefredaktör Devrim Mavi). Det har hänt tidigare på Aftonbladets kultursida, om man säger så. Jag har numera tappat räkningen.
Och Persson, ja han drar en lans för "upplysningen". Som Moa Matthis påpekade i Dagens Nyheter häromdagen bör man fråga vilken upplysning man vill återuppväcka. Ibland låter det som om det vore en okomplicerad verktygslåda. Jag har känslan av att "upplysningen" blivit något av en fetish som debattörer både till höger och vänster oreflekterat drar fram som det sista och ibland enda argumentet. Ungefär som vissa högermänniskor odlar tron på "liberalismen" och vänsterdebattörer drar fram "marxismen" ur byrålådan lite då och då. Medan Arena har blivit något av en anti-fetish för några av de där skribenterna.