Med Stalin som gud

Jag trodde att jag hade ganska bra koll de olika vänstergrupper som florerade på 70-talet. Men jag kände faktiskt inte till att det fanns något som hette SKF/ML, vilket uttyddes Sveriges Kommunistiska Förbund/Marxist–Leninisterna. Senare omdöpt till KPS, Kommunistiska Partiet i Sverige. Skälet kan vara att partiet aldrig samlade mer än femtio till hundra personer. KPS var ett slags utväxt ur den tidens vänster, ur SKP, KPML(r) och KU (Kommunistisk Ungdom).
Men där SKP gjorde Kina till sitt kommunistiska modelland valde KPS Enver Hoxhas Albanien som ett förebildligt lyckorike. Allt Albanien gjorde blev KPS politiska ställningstagande på de få orter denna lilla grupp hade anhängare: Värnamo, Stockholm, Jönköping och Göteborg. Men transformationen av albansk kommunism till svensk mark blev aldrig någon politisk succé.
Journalisten och författaren Magnus Utvik drogs som mycket ung i denna politiska miljö. Nu har han skrivit en bok om dessa upplevelser: "Med Stalin som gud. Tre tonår i en kommunistisk sekt". Det är en känsla av sorg och kanske också skuld som träder fram i Utviks berättelse och intervjuerna med sina tidigare "partivänner". KPS förde en tynande tillvaro. Och försvann lika omärkligt som det bildades. Men för de som var engagerade i KPS var detta hela livet under några år. Magnus Utvik beskriver de auktoritära mekanismer som under vissa omständigheter kan komma att styra en liten grupp. Här handlar det om medlemmar som betalar in betydande delar av sin lön till sitt parti. Som uppmanas flytta till en särskild stad och ta rätt jobb på order av ledningen. Som ska splittra andra organisationer för att dra med sig så många medlemmar som möjligt till det nya partiet. Det är en berättelse om människor som fortfarande bär på ett tungt arv och en sorg. De enskilda individerna var underordnade det stora politiska målet. Likt många andra smågrupper under den här perioden trodde KPS inte på den "borgerliga" demokratin. Hur underligt det än kan låta i dag skulle den parlamentariska demokratin lämna plats för proletariatets diktatur.
Men kanske fanns de verkliga fienderna egentligen inom de egna leden. Detta är på sätt och vis sekterismens sanna väsen. Och det riktigt obehagliga. Vid en sammandragning så sent som 1987 säger KPS partiordförande Anders Persson: "Kamrater, jag har inte planerat och planerar inte att misshandla, tortera eller avrätta några partimedlemmar. Därmed inte sagt att jag tror att man alltid kan klara kampen mot revisionismen utan att få lite skit under naglarna."
Magnus Utvik har dokumenterat en liten och nästan helt okänd återvändsgränd som följde av det stora vänsteruppsvinget efter 1968. Det är en stark och omtumlande läsning. Ärlig och uppriktig. Men det vore att förminska hans ärende att bara peka finger åt en kommunistisk extremism som inte längre finns. Sektmekanismerna i Albanienfrälsta KPS kan nog göra sig gällande i alla slutna grupper, inom små och stora grupper och partier eller för den delen olika slags klaner och religiösa sammanslutningar