Hair

Stockholms Stadsteater sätter upp ”Hair”. En klassisk musikal som en gång var en temperaturmätare direkt från 60-talet. Mitt emellan ”the summer of love 1967” och – det vi sedan betraktar som 1968. Innan morden på Robert Kennedy och Martin Luther King. Vi som inte var med då förknippar nog Hair med Milos Formans filmatisering från 1979. Redan då hade väl den riktiga laddningen försvunnit.
För den fanns. Inte bara för att hela ensemblen framträdde nakna. Det var också den första musikalen med vita och färgade på scenen. För att inte tala de öppna referenserna till sex och knark.
Jag läser i ett engelsk program för en uppsättning (en amerikansk uppsättning med anledning av 40-års jubiléet) jag såg för ett par år sedan:
”More than just a muscial, Hair is a chapter of social history, a vivid snapshot of the times in which it was created – the ”summer of love” of 1967; a time of deepening fault-lines between generations och protest against the war in Vietnam, civil rights, of the celebration of newfound sexual freedoms and the sacrament of drugs and rock and roll.”
En viktig komponent hänger samman med att Germone Ragni och James Rado som skapade Hair samlade ihop vad de hörde och såg på gatorna. De snappade upp uttryck från New Yorks parker. Eller från underground-tidningar. Huvudpersonen Berger inspirerades av en person de råkade stöta på i Central Park: ”He was this wild-haired character, lika a cross between man and animal”, mindes James Rado.
Typiskt var kanske också att den sattes upp på nolltid 1967. En historia hämtad från gatan och nuet. Det var då. Och det är som sådan man ska gå och se den idag. Om inte annat för att den rymmer några klassiska låtar som mixar jazz och rock i en underbar melodisk föreställning om en tid då ett möjligheternas fönster öppnade sig.
Man blir lite nostalgisk på det där sättet man kan bli nostalgisk över saker och händelser man inte var med om själv. Men ändå känner någon slags kärlek till.