Palme
Ett kvartssekel har nu förflutit sedan Olof Palme mördades en kylig vinterkväll i Stockholms innerstad. Palme var på väg hem till sin lägenhet i Gamla stan. Tillsammans med sin hustru hade han sett en film i centrala Stockholm. De hade inga livvakter. Mordet är rättsligt betraktat olöst.
Länge låg politikern och personen Olof Palme i skugga för detta nationella trauma. Men under senare tid har en rad genomarbetade biografier utkommit som satt politikern Olof Palme i fokus och dessutom breddat bilden honom. En viss historisk distans tycks innebära att nya perspektiv kan friläggas. Historia skrivs alltid i nuets kontext. Och nu skriv historien inte bara efter Palme-epoken, utan i ett läge då socialdemokratins tappat mark i svensk politik och svenskt samhällsliv.
Häromåret gav historikern Kjell Östberg ut två genomarbetade volymer som på ett mycket strukturerat sätt satte in Palme i sitt historiska sammanhang. Och nu ger historikern och journalisten Henrik Berggren ut sin biografi på dryga 650 sidor ”Underbara dagar framför oss. En biografi över Olof Palme”. Boken ger på många sätt en fördjupad bild av Palme. Framför allt i två avseenden. Berggren inleder sin bok med en lång berättelse om familjen Palmes historia. Detta är bokens stora behållning. Berggren skriver på sätt och vis en borgerlig familjs historia och sätter ett nytt historiskt ljus över Olof Palmes bildningsresa. Han var ju en gåta för många. Inte minst för socialdemokratins motståndare. På den kanten betraktades han ofta som en klassförrädare. Och det fanns även ett slags avund, som hängde samman med att socialdemokratin (arbetarnas parti) hade lyckats kapa åt sig denna exceptionella begåvning. Han som hade gått i de finaste skolorna i landet och erövrade tidigt världen och språken. Ja, hur kunde denna pojke från överklassens Östermalm i Stockholm överhuvudtaget bli socialdemokrat? Även om det finns åtskilliga konservativa gestalter i familjen Palmes släktträd så fanns hela tiden och parallellt ett starkt samhällsintresse, ett betydande socialt engagemang och även ett liberalt stråk. Detta beskriver Berggren lysande. Henrik Berggrens bok är inte bara en bred berättelse om Sverige under 1900-talet, om Palmes tid, som är unik och välskriven i sitt slag. Han gör också Olof Palmes övergång socialdemokratiska begriplig. Det var inte fråga om ett så enkelt brott med familjen som man kan tro, hans radikala engagemang låg inbäddat i själva den borgerliga familjen han växte upp i. Långt senare förklarade Olof Palme att det för hans del var viktigare vart han var på väg än vart han kom ifrån.
Berggren bidrar också med ett intressant försök att fånga Palmes personlighet och karaktärsdrag, som är mycket träffande men samtidigt svårfångat och en smula spekulativt. Det här är ingen torr historiskt avhandling utan en bredare bok. Nästan lite psykoanalytisk. Genom en närläsning av Norman Mailers ”De nakna och de döda”, som Palme recenserade och kunde citera delar av ordagrant, hittar Berggren likheter mellan Palme och en av huvudpersonerna i boken, löjtnant Hearn:
”Den intellektuella begåvningen, självförtroendet, idrottsframgångarna, den välsituerade bakgrunden, den ifrågasättande och lätt subversiva hållningen till givna sanningar och auktoriteter, känslan av frigörelse eller frikoppling från familjens traditioner – allt detta förenar dem.”
Berggren spekulerar här. Men det går inte komma ifrån att han här fångar flera av Palmes karaktärsdrag som hänger samman med hans specifika överklassbakgrund som gjorde att han hade närmare till arbetarrörelsen än till borgerliga medelklasspartier.
Henrik Berggrens bok är som starkast i början när han skildrar Palmes väg till socialdemokratin. Palme förefaller ha hamnat i centrum vart han än vände sig. Han reste runt i världen på ett på den tiden unikt sätt. Han var aktiv i den svenska och internationella studentrörelsen och etablerade ett värdefullt internationellt kontaktnät. Lärde känna den tredje världen. Studerade och reste runt i USA och mötte kommunistiska burop i Prag. Med sig in i socialdemokratin tog han såväl antikolonialismen som antikommunismen. Kampen mot kommunismen var väl förändrad i svensk socialdemokrati, men ännu inte kritiken mot kolonialismen. Dessa två förhållningssätt går som en röd tråd genom hela hans politiska gärning, och gör honom särskilt lämpad att göra sig till tolk för kritiken mot Vietnamkriget och säkerställa socialdemokratins starka roll under radikaliseringen i slutet av 1960-talet och under 1970-talet. Resten av boken kanske inte lika banbrytande, om än synnerligen välskriven. En rad andra författare har beskrivit Palmes senare liv.
Berggren är historiker och tidigare kulturchef och ledarskribent på liberala Dagens Nyheter. Det är svårt att placera honom i ett enkelt fack. Kanske kan Berggren beskrivas som vänsterliberal med socialdemokratiska sympatier. I varje fall är detta en bok skriven från en sådan horisont. Detta gör Berggren i dag ganska unik i den svenska offentligheten. Detta var en yta och en position som både formade Palmes tid och Palme själv, men som i dag inte riktigt finns längre. Det gamla mittenpartiet Centern (bondeförbundet) har blivit tämligen nyliberalt. Och Folkpartiet har i likhet med många andra europeiska liberala partier blivit mer kravliberalt och rent av autoritärt i vissa avseenden. Vi har i dag ett nytt politiskt landskap. Men Berggren lyfter onekligen fram en viktig aspekt på Palme. I Berggrens bok blir han framför allt en modernistisk politiker med liberala böjelser som såg underbara dagar framför sig och som länge var en obotlig optimism. Han hyste en enorm tilltro till tekniken, politiken och alla de utvecklingsmöjligheter dessa bar med sig. Palme blir i Berggrens bok mer en svensk Kennedy än en svensk arbetarkämpe. Det går inte att komma ifrån att detta stråk finns i Palmes politiska arsenal. Denna politiska yta satte också sin prägel på efterkrigstidens teknikoptimism och förhoppningar om att samhällets skavanker kunde åtgärdas. Och det var detta drag i socialdemokratin som Palme attraherades av, till skillnad från den svenska borgerligheten som var konservativ och snarare såg hinder än möjligheter. Därför är bokens titel också så träffande: underbara dagar låg framför Olof Palme. Socialdemokratin bar med sig ett löfte om att framtiden skulle bli bättre än gårdagen. Sverige var modernismens högborg.
Men här finns också ett problem med Berggrens bok. Berggren förminskar på så sätt Olof Palme. Olof Palme var också en politiker som skrev in sig i en socialdemokratisk berättelse. Och under hans tid radikaliserade svensk socialdemokrati på ett remarkabelt sätt, den offentliga sektorns andel av BNP ökade och Sverige blev ett land med högre välfärdsambitioner än många andra europeiska länder. Framför allt förändrades könskontraktet när det svenska hemmafrusystemet började luckras upp. Olof Palme själv banade väg för dessa förändringar. Hans tal är fyllda av referenser till arbetarrörelsens historiska föregångare, politiker och idédebattörer för att motivera sin politik. Han var en politiker som tydligt deklarerade att han var demokratisk socialist. Något som i dag är tämligen ovanligt.
Berggrens metod är att placera Olof Palme i sitt historiska sammanhang, i förhållande till händelser och kulturella tidsmarkörer. Ibland berättar boken mer om tiden än om Palme. Framför allt missar Berggren den rörelse Olof Palme blev en del av. Den är liksom inte riktigt närvarande i denna berättelse. Det slår mig att Berggren sällan mer än undantagsvis relaterar till partiets kongresser eller andra händelser inom rörelsen. Trots att exempelvis den extra partikongressen 1967 två år innan Palme blev partiledare satte dagordningen för den radikala jämlikhetspolitik som sedan blev Palmes politik. Socialdemokratin i Sverige var vid denna tidpunkt en politiskt och organisatoriskt unikt stark rörelse med ett finförgrenat nätverk av rörelser och organisationer som fortfarande satte sin prägel på både politiken och det civila samhället. Mycket av detta har i dag skattat åt förgängelsen och det är möjligen skälet till allt detta inte är närvarande i en biografi författad 2010. All historia skrivs i ett här och nu. Var tid skapar sin bild av det förgångna. Berggrens bok lyfter fram en mindre socialistisk och mer liberal Olof Palme. Den ger en ny dimension, men lägger den tidens socialistiska praktik och språkbruk i träda. Vi får se vilken Palme framtiden vill skriva fram.
Emellertid är Henrik Berggrens biografi den mest välskrivna och intressanta som hittills publicerats om Olof Palme. Ja, det är en av de bästa biografier jag överhuvudtaget läst på svenska. Den är välskriven, ger prov på stor bildning och insikt och bygger på ett imponerande forskningsarbete. Att den ändå är författad med lätt hand gör inte saken sämre. Henrik Berggren tar den svenska biografin till en ny och högre nivå. Och bidrar med nya och viktiga pusselbitar om den person som blev politikern Olof Palme.
Skriven för Nordeuropa-Institut, Humboldt-Universität zu Berlin
Länge låg politikern och personen Olof Palme i skugga för detta nationella trauma. Men under senare tid har en rad genomarbetade biografier utkommit som satt politikern Olof Palme i fokus och dessutom breddat bilden honom. En viss historisk distans tycks innebära att nya perspektiv kan friläggas. Historia skrivs alltid i nuets kontext. Och nu skriv historien inte bara efter Palme-epoken, utan i ett läge då socialdemokratins tappat mark i svensk politik och svenskt samhällsliv.
Häromåret gav historikern Kjell Östberg ut två genomarbetade volymer som på ett mycket strukturerat sätt satte in Palme i sitt historiska sammanhang. Och nu ger historikern och journalisten Henrik Berggren ut sin biografi på dryga 650 sidor ”Underbara dagar framför oss. En biografi över Olof Palme”. Boken ger på många sätt en fördjupad bild av Palme. Framför allt i två avseenden. Berggren inleder sin bok med en lång berättelse om familjen Palmes historia. Detta är bokens stora behållning. Berggren skriver på sätt och vis en borgerlig familjs historia och sätter ett nytt historiskt ljus över Olof Palmes bildningsresa. Han var ju en gåta för många. Inte minst för socialdemokratins motståndare. På den kanten betraktades han ofta som en klassförrädare. Och det fanns även ett slags avund, som hängde samman med att socialdemokratin (arbetarnas parti) hade lyckats kapa åt sig denna exceptionella begåvning. Han som hade gått i de finaste skolorna i landet och erövrade tidigt världen och språken. Ja, hur kunde denna pojke från överklassens Östermalm i Stockholm överhuvudtaget bli socialdemokrat? Även om det finns åtskilliga konservativa gestalter i familjen Palmes släktträd så fanns hela tiden och parallellt ett starkt samhällsintresse, ett betydande socialt engagemang och även ett liberalt stråk. Detta beskriver Berggren lysande. Henrik Berggrens bok är inte bara en bred berättelse om Sverige under 1900-talet, om Palmes tid, som är unik och välskriven i sitt slag. Han gör också Olof Palmes övergång socialdemokratiska begriplig. Det var inte fråga om ett så enkelt brott med familjen som man kan tro, hans radikala engagemang låg inbäddat i själva den borgerliga familjen han växte upp i. Långt senare förklarade Olof Palme att det för hans del var viktigare vart han var på väg än vart han kom ifrån.
Berggren bidrar också med ett intressant försök att fånga Palmes personlighet och karaktärsdrag, som är mycket träffande men samtidigt svårfångat och en smula spekulativt. Det här är ingen torr historiskt avhandling utan en bredare bok. Nästan lite psykoanalytisk. Genom en närläsning av Norman Mailers ”De nakna och de döda”, som Palme recenserade och kunde citera delar av ordagrant, hittar Berggren likheter mellan Palme och en av huvudpersonerna i boken, löjtnant Hearn:
”Den intellektuella begåvningen, självförtroendet, idrottsframgångarna, den välsituerade bakgrunden, den ifrågasättande och lätt subversiva hållningen till givna sanningar och auktoriteter, känslan av frigörelse eller frikoppling från familjens traditioner – allt detta förenar dem.”
Berggren spekulerar här. Men det går inte komma ifrån att han här fångar flera av Palmes karaktärsdrag som hänger samman med hans specifika överklassbakgrund som gjorde att han hade närmare till arbetarrörelsen än till borgerliga medelklasspartier.
Henrik Berggrens bok är som starkast i början när han skildrar Palmes väg till socialdemokratin. Palme förefaller ha hamnat i centrum vart han än vände sig. Han reste runt i världen på ett på den tiden unikt sätt. Han var aktiv i den svenska och internationella studentrörelsen och etablerade ett värdefullt internationellt kontaktnät. Lärde känna den tredje världen. Studerade och reste runt i USA och mötte kommunistiska burop i Prag. Med sig in i socialdemokratin tog han såväl antikolonialismen som antikommunismen. Kampen mot kommunismen var väl förändrad i svensk socialdemokrati, men ännu inte kritiken mot kolonialismen. Dessa två förhållningssätt går som en röd tråd genom hela hans politiska gärning, och gör honom särskilt lämpad att göra sig till tolk för kritiken mot Vietnamkriget och säkerställa socialdemokratins starka roll under radikaliseringen i slutet av 1960-talet och under 1970-talet. Resten av boken kanske inte lika banbrytande, om än synnerligen välskriven. En rad andra författare har beskrivit Palmes senare liv.
Berggren är historiker och tidigare kulturchef och ledarskribent på liberala Dagens Nyheter. Det är svårt att placera honom i ett enkelt fack. Kanske kan Berggren beskrivas som vänsterliberal med socialdemokratiska sympatier. I varje fall är detta en bok skriven från en sådan horisont. Detta gör Berggren i dag ganska unik i den svenska offentligheten. Detta var en yta och en position som både formade Palmes tid och Palme själv, men som i dag inte riktigt finns längre. Det gamla mittenpartiet Centern (bondeförbundet) har blivit tämligen nyliberalt. Och Folkpartiet har i likhet med många andra europeiska liberala partier blivit mer kravliberalt och rent av autoritärt i vissa avseenden. Vi har i dag ett nytt politiskt landskap. Men Berggren lyfter onekligen fram en viktig aspekt på Palme. I Berggrens bok blir han framför allt en modernistisk politiker med liberala böjelser som såg underbara dagar framför sig och som länge var en obotlig optimism. Han hyste en enorm tilltro till tekniken, politiken och alla de utvecklingsmöjligheter dessa bar med sig. Palme blir i Berggrens bok mer en svensk Kennedy än en svensk arbetarkämpe. Det går inte att komma ifrån att detta stråk finns i Palmes politiska arsenal. Denna politiska yta satte också sin prägel på efterkrigstidens teknikoptimism och förhoppningar om att samhällets skavanker kunde åtgärdas. Och det var detta drag i socialdemokratin som Palme attraherades av, till skillnad från den svenska borgerligheten som var konservativ och snarare såg hinder än möjligheter. Därför är bokens titel också så träffande: underbara dagar låg framför Olof Palme. Socialdemokratin bar med sig ett löfte om att framtiden skulle bli bättre än gårdagen. Sverige var modernismens högborg.
Men här finns också ett problem med Berggrens bok. Berggren förminskar på så sätt Olof Palme. Olof Palme var också en politiker som skrev in sig i en socialdemokratisk berättelse. Och under hans tid radikaliserade svensk socialdemokrati på ett remarkabelt sätt, den offentliga sektorns andel av BNP ökade och Sverige blev ett land med högre välfärdsambitioner än många andra europeiska länder. Framför allt förändrades könskontraktet när det svenska hemmafrusystemet började luckras upp. Olof Palme själv banade väg för dessa förändringar. Hans tal är fyllda av referenser till arbetarrörelsens historiska föregångare, politiker och idédebattörer för att motivera sin politik. Han var en politiker som tydligt deklarerade att han var demokratisk socialist. Något som i dag är tämligen ovanligt.
Berggrens metod är att placera Olof Palme i sitt historiska sammanhang, i förhållande till händelser och kulturella tidsmarkörer. Ibland berättar boken mer om tiden än om Palme. Framför allt missar Berggren den rörelse Olof Palme blev en del av. Den är liksom inte riktigt närvarande i denna berättelse. Det slår mig att Berggren sällan mer än undantagsvis relaterar till partiets kongresser eller andra händelser inom rörelsen. Trots att exempelvis den extra partikongressen 1967 två år innan Palme blev partiledare satte dagordningen för den radikala jämlikhetspolitik som sedan blev Palmes politik. Socialdemokratin i Sverige var vid denna tidpunkt en politiskt och organisatoriskt unikt stark rörelse med ett finförgrenat nätverk av rörelser och organisationer som fortfarande satte sin prägel på både politiken och det civila samhället. Mycket av detta har i dag skattat åt förgängelsen och det är möjligen skälet till allt detta inte är närvarande i en biografi författad 2010. All historia skrivs i ett här och nu. Var tid skapar sin bild av det förgångna. Berggrens bok lyfter fram en mindre socialistisk och mer liberal Olof Palme. Den ger en ny dimension, men lägger den tidens socialistiska praktik och språkbruk i träda. Vi får se vilken Palme framtiden vill skriva fram.
Emellertid är Henrik Berggrens biografi den mest välskrivna och intressanta som hittills publicerats om Olof Palme. Ja, det är en av de bästa biografier jag överhuvudtaget läst på svenska. Den är välskriven, ger prov på stor bildning och insikt och bygger på ett imponerande forskningsarbete. Att den ändå är författad med lätt hand gör inte saken sämre. Henrik Berggren tar den svenska biografin till en ny och högre nivå. Och bidrar med nya och viktiga pusselbitar om den person som blev politikern Olof Palme.
Skriven för Nordeuropa-Institut, Humboldt-Universität zu Berlin
posted by Håkan A Bengtsson at 11:44 fm
1 Comments:
Mycket intressant recension. Jag har själv än så länge bara läst till sidan 250, men instämmer helt så här långt. Familjebakgrund, uppväxt, studentpolitiktiden, detta är spännande att läsa om. Jag har ändå varit lite skeptisk, jag har misstänkt att denna bok skulle vara ett sätt att göra Palme till en modernistisk och liberal nydanare, till ett unikum, ett sätt att tona ner Palmes förankring i den socialdemoktratiska traditionen. Och ungefär den invändningen verkar du, Håkan, också ha.
Jag instämmer också i att boken är en intressant svensk 1900-talshistoria, t ex avseende ATP-striden, Herbert Tingstens roll mm.
Skicka en kommentar
<< Home