Blairs resa

1997 vann Tony Blair en historiskt valseger. Det är nog svårt att föreställa sig vilka förhoppningar som detta maktskifte skapade när det begav sig. Och i samma veva blev en rad andra länder i Europa röda, eller i varje fall styrda av olika slag vänsterpartier.
I dag är läget annorlunda. Och bilden av Blair är solkad av Irakkriget och finanskrisen.
New Labourprojektet lovade från början också mycket och var som jag uppfattade det ett mer radikalt, brett och intressantare projekt än det sedan blev. Jag har hela tiden haft invändningar. New Labour accepterade, i likhet med de flesta andra, i praktiken den avreglerade finanskapitalismen. Och valde bort att förändra maktförhållandena i arbetslivet, även om en del viktiga förbättringar för löntagarna har genomförts, om än inte tillräckliga. New Labours syn på jämlikhet fokuserade på "lika förutsättningar" och mindre på "omfördelning". Samtidigt genomförde Labour under åren en modernisering av Storbritannien och en satsning på den offentliga sektorn som saknar motstycke i landets historia. Så bilden är och har från mitt perspektiv hela tiden varit splittrad.
Varför har då förhoppningarna kommit på skam? Kanske hittar jag svaret i Tony Blairs egna memoarer "Mitt liv, min resa", som jag just till sist tröskat mig igenom. Blair var nyligen i Stockholm och lanserande sina memoarer. Jag måste säga att det var fascinerande att lyssna på honom. Efteråt förstod jag varför han lyckades vinna tre val i rad, något ingen annan Labourledare lyckats med. Men en närläsning av boken gör mej besviken.
Förutom den kända kritiken mot Irakkriget och aningslösheten kring de finansiella marknaderna, slås jag emellertid av att det är en grälsjuk och frustrerad före detta premiärminister som blickar tillbaka. Han är närmast fixerad vid de ständiga konflikterna och maktkampen med Gordon Brown. Det hela känns enormt närsynt och ger kanske mer en bild av de spänningar som kan skapas inom ett politiskt parti eller en regering. I slutändan verkar Blair snarare ha drivit på konflikterna inom partiet. Han är missnöjd över att en av de tankesmedjor som New Labourgänget skapade (Progress) inte tillräckligt tydligt ställer upp för honom själv mot den förfärlige Gordon Brown utan försöker ställa sig vid sidan om den konflikten. Det är i grunden en rätt tragisk läsning. Blairs resa är en framgångshistoria. Men den lämnar problematiskt arv efter sig.