Stillheten

Har man sett Lars Noréns "Natten är dagens mor" och "Kaos är granne med gud", och låtit sig sugas in dessa mörke familjedramer, är det nästan en självklarhet att gå och se "Stillheten". Det är samma roller ännu en gång. Detta är nämligen tredje byggstenen i något som väl måste ses och läsas som självbiografiska bilder från författarens eget inre liv. Till detta kommer pendangen "Modet att döda".
Stillheten utspelas en het augustidag. Den ena sonen har varit på mentalsjukhus och har debuterat med en diktsamling. Modern får denna dag beskedet att hon har tre månader kvar att leva. Fadern är alkoholiserad. Den andra brodern hatar sin far. Tycker illa om böcker. Jag kan inte låta bli tänka på var författaren själv finns i dessa två mycket olika bröder. Mest finns han kanske i författarsonen, men hämtar också drag från den andre brodern som är praktiskt lagd. Den ena gör uppror mot sin mor. Den andra är negativt fixerad vid sin pappa. Det är mörkt på norenskt vis. Men som alltid med en smittande galghumor. Och från första stund när fadern Ernst (Sten Ljunggren) äntrar scenen är man fast – i tre och halv timme.