En handelsresandes död

Arthur Millers "En handelsresandes död" har bara satts upp på Dramaten två gånger tidigare. Det gjorde upplevelsen så mycket starkare. Själv minns jag bara Carl-Gustaf Lindstedt som Willy Loman från en TV-dramatisering från den tiden TV gjorde drama. Jag tror det var Bo Widerberg som regisserade den gången.
Eva Dahlmans uppsättning med Krister Henriksson och Lena Endre i ett magnifikt samspel tar andan ur mej. Man känner att man varit med om något speciellt på teaterscenen. Efteråt är det någon på första bänk som gråter och Krister Henriksson erbjuder sin näsduk. En magnifik avslutning.
Det här är en berättelse om familjens klaustrofobi. Men framför allt en historia om den amerikanska drömmens baksida. Det handlar om livslögnen. Att alla framgångsberättelser också rymmer en annan historia. Den berättar om människors utsatthet i ett samhälle utan ett gemensamt kitt och utan trygghet. Berättelsen är allmängiltig och kan allt mer appliceras på vårt eget land. Här och nu. Dagen efter ser jag filmen Winter´s bone. En ännu mörkare bild av den amerikanska drömmen som den gestaltas i dag. Här är vägen bort inte att resa runt och sälja kläder utan att ta värvning i den amerikanska armén.