Per Ahlmarks värld
Att läsa Per Ahlmarks memoarer "Gör inga dumheter medan jag är död!" är både fascinerande och smärtsamt. Till stora delar är texten hudnära och öppen. För en före detta politikers memoarer är boken välskriven och intressant. I varje fall till en början. Texten väcker en. På gott och ont. Sedan tar obehaget överhanden. Men det som slår mig är motsägelserna mellan denna öppenhet och den svartvita argumentation som kännetecknar hela hans politiska liv och som även präglar dessa memoarer - hans politiska testamente.
I många avseenden representerar Ahlmark en i dag illa trängd och i grunden sympatisk socialliberalism, inte minst i hans egna gamla folkparti. Erik Helmerson skrev i Dagens Nyheter att vänstern aldrig gillat Ahlmark och beskrivit honom som en nyliberal. Det känner jag överhuvudtaget inte igen. Men Ahlmark är en gammal kallakrigare som i vår tid gått i armkrok med George Bushs neokonservatism. Bushs budskap: antingen är du med oss eller så är du mot oss, passar in i Per Ahlmarks politiska schablonvärld.
Samtidigt slås jag av alla motsägelser i denna bok och i hela Per Ahlmarks gärning. Och stöts bort av oförsonligheten och enödgheten. Eller för att citera honom själv: "Tron tog över oron - så har det ofta varit i mitt liv." Rädslan för döden är precis som för lärofadern Herbert Tingsten en grundinställning som verkar styra inställningen till livet och politiken.
För fortfarande dömer Ahlmark ut sina meningsmotståndare på känt maner. Partikamraten Lars Leijonborg är inte vatten värd. Inget utrymme för försonlighet ens i denna slutlikvid. Den bortgånge socialdemokraten Sten Andersson beskrivs som en "obildad demagog". Men själv skriver han att "Det finns få skäl att beskärma sig över debatters vildsinthet ens när ett argument vrids upp till demagogi." Vilket verkligen gäller Per Ahlmarks eget sätt att argumentera. Även i denna bok.
Ahlmark berättar för övrigt att han besökte London 1956 och bland tittade in i Karl Marx enkla och trånga arbetslägenhet i Soho. Men "socialismen kittlade mig bara en liten stund". Jag tänker att om han gått den socialistiska vägen hade han förmodligen blivit en riktig vänsterist, en skarprättare som i något vänstersekt dömt levande och döda i två tydliga kategorier: klassförrädare och avfällingar å ena sidan och rättrådiga och pålitliga å den andra sidan. Nu ville historien något annat. I stället har han gjort samma sak med folkpartiet som hemort. Liberalismen har i Ahlmarks variant blivit mycket enögd historia. För "tron tog över oron".
I många avseenden representerar Ahlmark en i dag illa trängd och i grunden sympatisk socialliberalism, inte minst i hans egna gamla folkparti. Erik Helmerson skrev i Dagens Nyheter att vänstern aldrig gillat Ahlmark och beskrivit honom som en nyliberal. Det känner jag överhuvudtaget inte igen. Men Ahlmark är en gammal kallakrigare som i vår tid gått i armkrok med George Bushs neokonservatism. Bushs budskap: antingen är du med oss eller så är du mot oss, passar in i Per Ahlmarks politiska schablonvärld.
Samtidigt slås jag av alla motsägelser i denna bok och i hela Per Ahlmarks gärning. Och stöts bort av oförsonligheten och enödgheten. Eller för att citera honom själv: "Tron tog över oron - så har det ofta varit i mitt liv." Rädslan för döden är precis som för lärofadern Herbert Tingsten en grundinställning som verkar styra inställningen till livet och politiken.
För fortfarande dömer Ahlmark ut sina meningsmotståndare på känt maner. Partikamraten Lars Leijonborg är inte vatten värd. Inget utrymme för försonlighet ens i denna slutlikvid. Den bortgånge socialdemokraten Sten Andersson beskrivs som en "obildad demagog". Men själv skriver han att "Det finns få skäl att beskärma sig över debatters vildsinthet ens när ett argument vrids upp till demagogi." Vilket verkligen gäller Per Ahlmarks eget sätt att argumentera. Även i denna bok.
Ahlmark berättar för övrigt att han besökte London 1956 och bland tittade in i Karl Marx enkla och trånga arbetslägenhet i Soho. Men "socialismen kittlade mig bara en liten stund". Jag tänker att om han gått den socialistiska vägen hade han förmodligen blivit en riktig vänsterist, en skarprättare som i något vänstersekt dömt levande och döda i två tydliga kategorier: klassförrädare och avfällingar å ena sidan och rättrådiga och pålitliga å den andra sidan. Nu ville historien något annat. I stället har han gjort samma sak med folkpartiet som hemort. Liberalismen har i Ahlmarks variant blivit mycket enögd historia. För "tron tog över oron".
posted by Håkan A Bengtsson at 5:20 em
1 Comments:
Jag har kunnat se många politiska figurer med kritiska ögon, men ingen har lyckats bli så avskyvärd för mig som Per Ahlmark. Någon mer dogmatisk och oresonlig som han kan man leta efter. Har man upplevt en diktatur som Francospanien så känner man igen den här typen av människor. Jag håller med om att Ahlmark skulle ha varit en inkvisitor eller en hårdhänt diktaturtjämare om han hade hamnat i en annan regim. I konflikten Israel-Palestina kunde han bara försvara sionisternas övergrepp. Ahlmark är en av dessa antingen/eller människor som förpestar samhället. Tur att han är svensk och tvingats hålla sig inom vissa kulturella ramar.
Skicka en kommentar
<< Home